Sär skrivningar engagerar II

Metro hakar i morgonens papperstidning på DN och tar upp fenomenet särskrivningar. Återigen citeras Lars-Gunnar Andersson.

Jag tycker inte bättre om felaktiga särskrivningar än om andra språkliga fel. Jag tycker inte sämre om dem heller. Däremot upplever jag att särskrivningar är de språkliga misstag som får i särklass mest utrymme, såväl i mediala sammanhang som i fikarumsdiskussioner. Varför? Antagligen för att de är så lätta att upptäcka och därmed börja irritera sig på.

Detta har lett till att jag i min tur så smått börjat irritera mig på de mest ettriga särskrivningsbekämparna. På Facebook finns grupper där gatuköksägare hånas för att de på sina handskrivna skyltar meddelar att de säljer "grill korv" och "kebab rulle". Jag kan hålla med om att större företag och myndigeheter, inte minst för sin egen skull, självklart ska akta sig för felaktiga särskrivningar (liksom alla slags språkliga fel) i sina texter. Men ska inte en person med något bristande språkkunskaper våga skriva ett inbjudningskort eller sätta upp en skylt vid sitt korvstånd utan att riskera att bli till offentligt åtlöje?

Det verkar som om företeelsen att klaga på särskrivningar har blivit ett sätt att markera språklig status. Precis som med all annan statusmarkering kan man dock fråga sig om behovet av att göra en statusmarkering tyder på osäkerhet snarare än på en faktisk oro över vad särskrivningarna kommer att innebära för svenskans utveckling.