24 november, 2011

Man undrar ju om man har tänkt till

Det ospecificerade pronomenet man är väldigt praktiskt att använda när man (titta bara) vill prata om saker som människor i allmänhet anser eller gör, eller när man inte känner till eller vill peka ut den som gör något. Ofta brukar också skribenten eller talaren inkludera sig själv i ett man, som jag gjorde alldeles nyss.

Men man är lite farligt att överanvända. Plötsligt kan det användas flera gånger i samma mening eller stycke men för olika grupper av människor, och det blir otydligt vilka människor som ingår i vilket man. I morse läste jag tidningen Metro när det här förvirrande citatet dök upp:
Man blir återigen lite bekymrad när man tillåter att det här arbetet får utföras ensam.
Först har vi ett man som är bekymrad över att misshandeln (som artikeln handlar om) har kunnat hända. Visst, fackförbundsombudsmannen som uttalade sig vill väl markera att väldigt många, åtminstone alla i facket, blir bekymrade. Men sedan har vi ett man som tillåter arbetsrutinen som lät misshandeln hända? Där blev jag tvungen att stanna och fundera över vad ombudsmannen egentligen menade.

Tio vanliga språkfel - nr 10

"Det var den ödesstigra natten då blixten slog ner i Mattisborgen ..." Om du inte reagerade på den här meningen hör du till den ganska stora skara som begår språkfel nr 10. Eller jag kanske skulle säga den digra skara, för ödesdiger är nämligen det korrekta ordet. Diger är ett gammalt ord som betyder ungefär stor eller tjock och det är samma ord som finns i till exempel digerdöden och digna. Men ödesstiger är inte så tokigt tänkt, egentligen. Ödet eller det ödesmättade stegras ... det är också ödesdigert.

21 november, 2011

En hyllning till semikolonet

Den trevliga Babelbloggen har gjort ett videoinlägg som hyllar semikolonet; en "sorgesång på grötrim". Det är precis lika bra och sorgset som det låter. Semikolonet är ett väldigt praktiskt litet skiljetecken, men det används knappt längre. Vad beror det på? frågar sig Babelbloggen.

Passa också på att läsa The Oatmeals underbara guide till att använda semikolon. Det är visserligen på engelska, men det är ändå roligt och lärorikt. Det var tack vare den och apostrofguiden som jag började älska The Oatmeal.

14 november, 2011

Missa inte grammatikdagen!

I går var det pappornas dag och i dag är det internationella diabetesdagen. Vi firar även kanelbullens dag, råkostdagen och dyslexiveckan. Det är med andra ord på tiden att grammatiken får sin egen dag!

Nästa år firar vi grammatikdagen för första gången. Den 3 februari 2012 kommer det att finnas roliga aktiviteter på skolor, föreläsningar på Kulturhuset i Stockholm och en alldeles speciell grammatikbakelse. Håll dig uppdaterad genom att gilla Facebook-sidan!

09 november, 2011

Tjuvaktig Pica pica


Facktermer är oftast det som faller på plats allra sist när det handlar om tillägnandet av andra språk, och vi lär oss hela livet nya ord även på modersmålet. Själv pratar jag franska hellre än bra och det märks när man har besök av en fransyska. Men man gör också vissa språkliga framsteg – sådana som uppkommer av att flera språk berikar varandra.

Vi sitter på Skinnarviksberget och blickar ut över ett Stockholm i solnedgångens höstfärger och en skata kommer seglande förbi. Min franska väninna utbrister: ”Une pie!” Aha, tänker jag, ytterligare ett ord på repertoaren. Min andra väninna som inte pratar franska säger till mig: ”Den heter väl Pica pica på latin, inte sant?” Jag instämmer, jo det tror jag att jag har hört. Jag försöker på franska förklara att man på svenska brukar säga att en skata är tjuvaktig, att den gillar glittrande saker och hon utbrister: ”Oui, elles piquent!” och skrattar. Piquer quelque chose – att sno, stjäla något.
Oavsett om orden har med varandra att göra eller inte verkar de ändå logiskt sammanlänkande. Det värmer språkhjärtat en aning – samtidigt som den sista timmans höstsol varsamt värmer fasaderna vid Norr Mälarstrand och vi betraktar dem under tystnad.

08 november, 2011

Inget fel här, inte


OBS!!! Inget fel har inträffat. Okej?

Tio vanliga språkfel - nr 9

Det är många som har svårt att hålla isär de och dem nu för tiden. Det är inte så konstigt för båda två uttalas ju dom i de allra flesta dialekter, så språkkänslan finns inte där riktigt. Förr i tiden var satslära ett viktigare ämne i skolorna och vi gamlingar fick rätt bra koll på vad som var subjekt och vad som var objekt i satserna. För det är nämligen det som är skillnaden - de är subjekt och dem är objekt. Det vanligaste språkfelet är att skribenterna använder de istället för dem, t.ex. Det här är en blogg för de som tycker att det är roligt med språk. Men ibland ser man skribenter som gör fel åt andra hållet, som det här anslaget i vår port på Carl- Gustaf Lindstedts gata: Mattorna som kommer att bytas ut är dem som ligger på bottenvåningen.

Om du tycker att det här är svårt kan du ta till ett knep: Prova att byta ut de eller dem mot du eller dig. Om du väljer du ska du använda subjektsformen de (två bokstäver för subjektet) och om du väljer dig ska du använda objektsformen dig (tre bokstäver för objektet). Lätt som en plätt! Visst är det kul med grammatik när man får logik i systemet?

04 november, 2011

Recept är också målgruppsanpassade (eller bara dåliga?)

Jag som har skrivit det här inlägget är Malin Bornhöft, och jag går första terminen på den treåriga språkkonsultutbildningen på Stockholms universitet. Det här inlägget skriver jag i egenskap av auskultant på Språkkonsulterna, vilket betyder att jag har suttit på kontoret och frågat öronen om jobbet av de som jobbar där.

Jag brukar blogga om kakor, och därför läser och skriver jag också en del recept. Ett recept är på sätt och vis den enklaste sortens instruktion, just för att det är så tydligt kronologiskt. Eller, ska vara i alla fall. Det finns många olika varianter på hur recept är upplagda, till exempel när det gäller hur mycket som förväntas vara gjort innan själva beredningen börjar. För att exemplifiera det här använder jag ett recept på en väldigt god citronkladdkaka. Vilket av de båda recepten lättast att följa? Vem vänder de olika recepten sig till?

Exempel 1
2 ägg
2,5 dl strösocker
150 g smält smör
1 krm vaniljpulver
saft och zest från en citron
1,5 dl vetemjöl

Vispa ihop ägg och socker. Blanda ner smör, citron och vanilj i smeten. Häll i mjölet. Häll smeten i smörad springform och grädda i 150 grader i cirka 35 minuter. Servera med grädde.

Exempel 2
2 ägg
2,5 dl socker
150 g smör
1 krm vaniljpulver/1 tsk vaniljsocker
1 citron
1,5 dl vetemjöl

1. Sätt ugnen på 150 grader. Smöra en springform.
2. Vispa (för hand duger gott, om man vispar in för mycket luft blir den ju inte kladdig!) ägg och socker.
3. Riv skalet från en tvättad citron och pressa ur saften. Smält smöret. Blanda ner citronskal och -saft och vaniljpulver/socker och smöret i äggblandningen.
4. Vänd ner mjölet (ju mindre du arbetar in mjölet – jämför vänd med vispa – desto kletigare resultat) i smeten. Häll i formen och grädda i 35 minuter.
5. Låt svalna, ställ den sedan gärna i kylskåp. Pudra över florsocker och garnera bäst du vill. Servera med lättvispad grädde.

Beskrivningen i exempel 1 är klart kortare, vilket underlättar för den som är van i köket. Då läses receptet kanske bara en gång, och så förstår personen vad som ska göras. Exempel 2 kan ses som lite skräckinjagande med sin punktuppställning – fem steg för en kladdkaka?! Det förklarar å andra sidan vad de olika verben betyder (vispa och vänd). Det utgår inte heller från att smöret är smält, citronen pressad, och så vidare, vilket gör det receptet enklare för en nybörjare att förstå. Det är på så vis mer kronologiskt. Så nej, inte ens recept följer en tydlig mall, och det finns alltifrån övernitiskt pedagogiska till de som är omöjliga att följa.