30 mars, 2010

Rikstermbanken fyller ett år

Rikstermbanken är en av världens bästa webbplatser genom alla tider. En helt fantastisk söktjänst för den som behöver veta vad legalundatag och återrapporteringskrav innebär, för att ta några exempel. Här finns nämligen de flesta svenska termerna inom alla möjliga ämnesområden samlade på en och samma sida, och många av dem är översatta till andra språk. Just nu innehåller termbanken runt 263 000 termer. Det är med andra ord en ovärderlig kunskapskälla.

Och nu har Rikstermbanken fyllt ett helt år! Den 19 mars förra året invigdes termbanken under pompa och ståt, med infrastrukturminister Åsa Torstensson som bandklippare. Jag fanns också där, och jag följde ceremonin med stort intresse (fast i gympaskor och jeans, fy på mig).

En liten rolig kuriosadetalj är att Rikstermbanken presenterar vilken term som var den populäraste under det första året. Det är komplementbyggnad. Jag blir så hemskt nyfiken på varför.

28 mars, 2010

Idiom, idiom, idiom

Tänk vad de ställer till det, de där små idiomen. Man blir ju så osäker, särskilt på de där som man använder mer sällan. Siv Strömqvist skriver i SvD:s språkspalt om konduktören som inte hade riktig kläm på att det heter till handa och inte till hands. Och härom dagen hade jag en kursdeltagare som blandade ihop så till vida med så vida. Inte är det lätt, inte!

25 mars, 2010

Vem ska förstå?

Om du inte vet vad "a.a. 112 ff." i en traditionell vetenskaplig text betyder så är du i gott sällskap. Inte ens hälften av dem jag frågat visste riktigt säkert, oavsett utbildning. Jag kan avslöja att a.a. betyder "anfört verk" och ff. betyder "följande sidor". I den här världen är det tydligen helt okej att delegera till läsarna att klura ut hur många sidor man hänvisar till.

Det kändes säkert nödvändigt att förkorta på det här viset för hundra år sedan, när det inte var så många som läste vetenskaplig litteratur och bläcket var dyrt. Men i dag? Nog måste man väl kunna skriva "samma verk, sid. 112-132" även i avhandlingar? Eller finns det en dold men superviktig målgrupp som inte skulle förstå det?

22 mars, 2010

Det var engång en engångsförpackning

Läste Onda sagor av Per Lagerkvist häromkvällen. Och så stötte jag på en för mig udda sammanskrivning (förmodligen, tror jag, för att jag inte har läst allt för många gamla klassikerförfattare): "[...] engång i april gick jag och far [...]." Jag trodde jag hade missat något - att engång figurerar i svensk litteratur utan att jag har uppmärksammat det förut. Men enligt Anna Antonsson på Språkrådet är sammanskrivningen inte alls särskilt vanlig i dag. Hon svarar så här:

- Vi skriver än en gång, men engångsförpackning. När jag söker i en samling text från äldre svenska romaner får jag en del träffar. Särskilt biblisk vet jag inte om den är. Jag har sökt i 1917 års svenska Bibelöversättning utan att få några träffar.

Jamende visste viju redan, kanske någon fnyser. Nåja, språkdetektiven i mig har i alla fall fått sin beskärda del av kuriosaveteande.

17 mars, 2010

Kulturelitism och språklig snobbism

SVT:s program Debatt i förrgår så diskuterade några av Sveriges kulturförståsigpåare kultursidornas vara eller icke vara. I all hätsk ordväxling kom Susanna Alakoski på tal - hon som bland annat vann Augustpriset för Svinalängorna och som dessutom haft en av sina romaner som serie i DN kultur för inte så länge sedan. Göran Hägg nämnde då att en av DN:s bok-/kulturrecensenter tydligen hade kritiserat Alakoski för hennes "alldeles för enkla språk". Och vad som sades mellan raderna var kort och gott att hennes språkbruk inte var tillräckligt fint, alternativt inte tillräckligt avancerat, djuplodande, filosofiskt eller intetsägande abstrakt.

Att Sveriges kulturelit ofta svänger sig med språkliga konstruktioner som gemene man kan ha svårt att förstå är ingen nyhet. Men att nedvärdera och kasta ris på den som tar avsteg från ett smått högtravande och intellektualliserande språkbruk känns för mig rätt främmande, rent av omodernt.

Borde lingvister uttrycka sig bättre?

I DN häromdagen fanns en artikel om Fredrik Lindströms nya diktsamling som utkommer under våren. Lite fascinerad läste jag de 11 kommentarer som artikeln hade genererat - nästan ingen handlade om diktsamlingen eller artikelns innehåll. Istället hade kommentatorerna starka åsikter om Fredrik Lindströms utfyllnadsord i På Spåret och om artikelförfattaren Carin Ståhlbergs framställning. Jag funderar på om det är så att lingvister och språkvetare måste uttrycka sig bättre än andra människor? Att det retar gallfeber när vi inte följer regler?

16 mars, 2010

Vi gråter, alltså pratar vi?

I dagens pappersvariant av DN var det en lång intressant essä om språkets uppkomst. Skribenten Alf Nilsson är bland annat professor emeritus i klinisk psykologi. Som källor använder han "From hands to Mouth.The Origins of Language" av Michael Corballis från 2002 och "Finding Our Tongues. Mothers, Infants & the Origins of Language" av Dean Falk från 2009.

Han beskriver den senaste hypotesen om språkets uppkomst: att allt började med moderns sång till det gråtande spädbarnet som hon måste lägga från sig när hon samlade föda. Som mamma och språkintresserad väcks min nyfikenhet. Få drifter och behov är så starka som den att beskydda sitt barn. Så varför inte?

Men hunger, törst, rädsla eller ömhetsbehov är väl precis lika troliga skäl för att försöka kommunicera? Pratet kan i alla fall inte ha uppstått ur ett behov av att veta varför ett barn gråter. Alla föräldrar vet att barns gråt är både personlig och situationsanpassad. Vi vet när vi ska stötta, när vi ska springa fort, när det är krokodiltårar och när det är ren och skär ilska eller besvikelse. Och vi vet när det är vårt barn som gråter, även när det är en hel grupp barn som leker utom synhåll men inom hörhåll.

Personligen tror jag att behovet av kommunikation är lika naturligt som behovet av närhet. Och förresten, försök vara tyst en dag och hålla dig till att gestikulera. Snacka om att känna ett behov av att kommunicera! Ändå är det något primitivt tilltalande över tanken på en nynnande urmoder ...

Semikolon

Tänk vilket fascinerande och samtidigt irrriterande litet tecken semikolon är. Många älskar semikolon, med det omgärdas av knasrigida regler i Svenska skrivregler så att man måste rabbla högt varenda gång man ska använda det för att inte göra fel. Ändå står det att "det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon istället för punkt eller komma". Jag håller inte med; den efterföljande satsen måste ju vara en huvudsats och båda satserna ska ha ett nära innehållsligt samband med varandra. Krångligt, krångligt, krångligt! Dags att luckra upp regler runt semikolon?

11 mars, 2010

Lotson lotsar oss rätt bland IT-termerna

Om du inte redan har upptäckt Anders Lotsson språkspalt i Computer Sweden, kan jag tipsa om en hel del bra läsning där. I förra veckan redde han ut skillnaden mellan program och applikation. Tusen tack, Lotson! Applikation har varit ett ord som jag vagt förknippat med något som man kan göra via webbläsaren, men i andra sammanhang har jag hellre använt ordet program. Nu vet jag.

08 mars, 2010

Om språklig inskolning

Språkvetaren Ann Blückert har skrivit en avhandling om hur studenter lär sig juridiska: "Juridiska - ett nytt språk?" I en intervju på realtid.se delar hon med sig av sina resonemang:

- [D]et finns en risk att studenterna lär sig språket mekaniskt. Det krävs mer dialog mellan lärare och studenter, men här kommer ekonomi och tid in i bilden. Lärarna har det väldigt stressigt, de har många studenter och inte så mycket tid att diskutera ordval och stil.

Och språket som enligt Blückert är en så viktig del inom juridiken. Kanske är det så att lärarna helt enkelt inte vill släppa taget om juridiskan, och att de är så rädda för att den ska tappa sitt stilvärde. Kanske också därför som "tidsbrist" är en av orsakerna till att språket inte diskuteras i klassrummet.

04 mars, 2010

Streetsmart ordlista

Halkade över en ordlista som är lite Wiki-inspirerad. Visserligen på engelska men ändå. Urban Dictionary heter den. Jag gillart.