29 augusti, 2013

Ny bloggserie: bildrebus!

Förra veckan hade vi Öppet hus här på Språkkonsulterna, för att fira företagets 10-årsjubileum. Festligheterna bestod av öppna seminarier och gratis textrådgivningar (och så ett lite oväntat medieuppbåd). Och som varje jubilar med självaktning bjöd vi förstås på tårta! Besökarna verkade uppskatta bakverken och det blev rätt många tårtor som passerade revy under veckan.

Förutom att vara goda – och snygga – inspirerade tårtorna mig till en ordvitsig bildrebus. Tanken är att bildrebusar ska bli ett återkommande inslag här på bloggen framöver.

Frågan är alltså: Vad representerar bilden? (Ledtråd finns i bildtexten.)
Ledtråd: Uttrycket är språkrelaterat och används för att beskriva ett fenomen som vissa ser som ett fel, andra som ett stilistiskt grepp. 
















Jag som skriver idag heter förresten Ellen och är ny på Språkkonsulterna. Hej!

Sommar och semester - superlativernas säsong

Aldrig hör man väl så många positiva ord uttalas som på sommaren när någon ska beskriva hur semestern har varit.
- Absolut underbar! Den finaste jag upplevt! Kanonfin!

Men är det verkligen alltid sant? Har vi inte en tendens att överdriva hur bra semestern varit och ta till överord?

Alltid toppen

Jag bevittnade en gång hur en familj i en stugby i Dalarna hade ett rejält gräl. Barnen fick husarrest, och man och hustru fortsatte att skrika till varandra. Kvinnan kastade slutligen en blöt handduk i ansiktet på sin man och utbrast: "Jag vill skiljas!" I samma stund ringde mannens mobiltelefon och trots uppståndelsen svarade han genast. Jag hörde honom säga: "Hej Magda! Jo, för sjutton! Allt är toppen!" Då ljög han. Men det var ju semester.

Tillbaka på jobbet

Jag har också haft kolleger som jag haft kontakt med under semestern. De har då beklagat sig över att det regnat i fjorton dagar och att husvagnstaket läcker, att hälsporren kommit tillbaka, att ungarna bara bråkar och att maken inte setts till sedan orienteringstävlingen tredje helgen på semestern. När de sedan kommer tillbaka till jobbet och någon frågar hur semestern varit, så svarar de ogenerat: "Fantastiskt! Såå härligt!" Då ljuger de. Men det handlade ju om semestern. Den heliga semestern.

Vi förväntas vara lyckliga

Nog är det så att vi svenskar förväntas ha härliga semestrar? På semestern ska allting hända - kärlekslivet ska blomma, vi ska komma nära våra barn, vi ska träffa alla de vänner och släktingar som vi försummat under vinterhalvåret. Och då känns det ju konstigt att behöva erkänna att det inte blev så rosenskimrande som det borde ha varit. Då tar vi gärna till superlativer. Det är ju semestern vi berättar om.

Som vanligt igen

Jag hade en kollega som en sensommar sade till mig: "Det är skönt att sommaren snart är slut för då behöver man inte vara så jäkla lycklig hela tiden!" Det ligger något i det. När hösten kommer kan vi vara som vanligt igen och behöver inte ljuga.

Förlåt ..? Hur min semester varit?  Helt otrolig! Den bästa någonsin!!

27 augusti, 2013

Pinsamma mammor och nybörjarfasa - så började jag tala franska med fransmän

När jag var tretton år bilade vi till Frankrike. Det var mamma, faster, lillsyrran, lillkusinen och jag i en Ford Mondeo.

Ingen av de vuxna kunde tala franska, och engelska var inte så gångbart på franska landsbygden dit vi skulle då, men det var inget jag funderade över – förrän någon vecka före avfärd. Då visade det sig nämligen att mamma och faster helt tänkt förlita sig på mina nyvunna kunskaper i franska språket. Jag hade hunnit med två terminer franska som så kallat b-språk, och nu förväntade de sig alltså att jag skulle, så att säga, sköta snacket.

Nu kan man tycka att det väl var en rolig och lärorik utmaning för en nybliven franskstuderande? Jovisst, det var det ju, visade det sig så småningom, men så kände jag det absolut inte själv. Jag fick stora självan vid tanken på att föra familjens talan på bilfärd genom franska nordliga landskap. Rädslan för att jag skulle säga fel och göra bort mig var stor. Så jag vägrade.
 – Aldrig! Jag kan inte! Nää, ni får klara er.

Men så bar det iväg. En bilfärja och många mils bilfärd senare är vi i Normandie och ser skyltar vid en bondgård.
 – Nämen titta! Där säljer de nog ägg. Vi måste stanna och köpa några för att ha till frukost, säger mamma och faster. 
Tonåringen surar sammanbitet (och något orolig) i baksätet. Nänä. Inte tänkte jag hjälpa till inte. Men ägg skulle det bli, även utan mitt språkliga bistånd. Ut ur bilen gick de, och fram till bonden med generösa byxor i stadig bomullscanvas.

Och så: total språkförbistring.

Tills mamma och faster kommer på den briljanta idén att visa sin önskan genom att använda kroppsspråket. De formar hönsvingar med armarna (sätter tummarna i armhålorna och viftar med armbågarna), kacklar som hönor och sedan, åh hjälp, lägger de låtsasägg i sina händer och räcker fram dem mot den stackars bonden ... Behöver jag förtydliga att tonåringen som tittar på från bilens baksäte höll på att dö av pinsamhet?

Inget ont som inte för något gott med sig
Men detta (för mig) våldsamt pinsamma scenario förde faktiskt något positivt med sig: det fick mig att i ren självbevarelsedrift spränga börja-prata-motståndet. Risken att Frankrike-resan skulle fortsätta likadant med fullständigt galna vuxna skrämde mer än den att börja kommunicera på ett nytt språk och kanske säga fel, så vid nästa tillfälle var det jag som skötte snacket. Och det gick bra – faktiskt hela resan. Självklart blev det fel ibland, men de misstagen lärde jag mig av.

Att börja prata är tricket
Så finns det någon språklig slutsats att dra av detta? Att pinsamma (men sköna) släktingar är den bästa motivationen för att komma igång att språka? Nja, kanske inte, även om det fungerade den här gången. Det viktiga var att jag fattade beslutet att börja prata, för när jag väl satt igång gick det allt lättare sedan. 

(Och hur det gick med äggen? Jo, mamma och faster hoppade svettiga och glada in i bilen igen efter att bonden hade sålt dem ett dussin ägg. Skrattandes.)

21 augusti, 2013

Ångra inte att du har njutit, men kanske om du varit för arg

Varje sommar far jag och min familj norrut med bil från Stockholm för att hälsa på mina svärföräldrar som bor utanför Luleå. Det är en ganska dryg resa på så där en 95 mil. Vi brukar dela upp resan i två etapper men det blir ändå rätt långa dagsturer längs med vägarna i vårt långa land, både dit och hem. Jag har visserligen körkort men med åren har det blivit så att min man kör större delen av resan. Själv ägnar jag en stor del av bilresorna åt att fundera över ortsnamn – i min mening ett mycket spännande forskningsområde (se även vårt tidigare inlägg om Mellerud).

Jag studerar mönster, funderar över betydelser (”Tänk, i det här området verkar många av ortsnamnen sluta på -böle, undrar vad det betyder”), och förundras också över en del riktigt udda namn på framför allt små orter runtom i landet. Ett av de mest spännande efterleden är -ånger som finns i många orter i Ångermanland och Hälsingland. Och två av mina absoluta favoritorter är Njutånger och Harmånger. Alltid när vi passerar de vägskyltarna börjar jag fundera över betydelsen. Det låter ju så härligt kärvt, som att OM man skulle våga sig på att njuta lite då får man allt ångra sig efteråt. Och det är nog bäst att inte bli för arg för det får man ändå äta upp.

Men så roligt är det ju förstås inte. Det har jag kollat upp nu. Namnet -ånger i ortsnamn anger enligt svenskt ortnamnslexikon (via wikipedia) att ”orten ligger eller låg vid en havsvik, (viken kan ha uppgrundats av landhöjningen), som här kallas ånger eller anger. -ånger fungerar vanligen som efterled i namnet. Det kan också fungera som förled, som i landskapsnamnet Ångermanland. Efterledet -anger förekommer också i Norge, till exempel i ortnamnen Leikanger och Hardanger.”

Så nu vet ni det. Och jag med. Får se om jag kommer ihåg deta nästa gång jag passerar någon av dessa orter eller om jag återgår till mina egna tolkningar.

15 augusti, 2013

Alla naturnamn kommer (nog) inte från naturen

Jag skrev i ett tidigare inlägg om de dramatiska lulesamiska naturnamnen i Sarek. Men där finns även utrymme för komik!

Strax väster om Sarek finns sluttningen Njavvebuollda och bäcken Njavvejågåsj. Njavve är benämningen för "det långa håret under hanrenens och getens hals". Kanske har det mjuka gräset i sluttningen jämförts med renens njavve, föreslår Claes Grundsten i sin lilla bok om turer i Sarek. Ja, det passar ju in i mönstret för hur namnen verkar ha uppkommit.

Längre ner heter dock det nämnda vattendraget Njabbejåhkå, och njabbe betyder "att ta med handen under kolten på en kvinna". Den betydelsen är svårare att koppla till egenskaper i terrängen utan att bli alltför vulgär. Det troliga, menar Grundsten, är därför att någon skämtade med den som skrev ner de gamla samiska namnen. Ett lyckat skämt, som alltså lever vidare på Lantmäteriets fjällkarta än i dag.

13 augusti, 2013

Om värdet av språkkunskaper i fjällen

Under juli vandrade jag i Sarek och njöt självklart av det vidunderliga landskapet. Men jag roade mig också med att fundera lite mer på de lulesamiska namnen på bergen, topparna, dalarna, sluttningarna, vattendragen och så vidare. Till min hjälp hade jag då en liten men fyllig bok av fjällgurun Claes Grundsten: Sarek: turbeskrivningar.

Namnen beskriver landskapet

De flesta namnen på Lantmäteriets fjällkarta är sammansättningar. Ordets andra del (efterleden) talar om vad i naturen det handlar om: tjåhkkå är ett berg, buollda är en sluttning, jávrre är en sjö och jåhkå är en större fors eller å. Jag drar dessutom slutsatsen att ändelsen -sj har en förminskande betydelse: javrasj är en mindre jávrre (d.v.s. en tjärn) och jågåsj är en mindre jåhkå (d.v.s. en liten bäck).

Förleden ger sedan en ofta praktiskt målande beskrivning som säger något om landskapet. I boken får jag  till exempel veta att Nijrávbuollda är en sluttning med nedrasade stenar och att Vuojnestjåhkkå är berget med bra utsikt.

Dramatiska berg, dramatiska namn

Namnen ger alltså en hint om hur landskapet ser ut. Och från Vuojnestjåkkå har man verkligen bra utsikt, den är otroligt dramatisk. Bergen man ser därifrån har passande nog fått dramatiska namn: Ähpar betyder "vålnad efter mördat barn", och så bergskammen Bierikbakte, "det stupbranta galningsberget". Med sådana namn behöver man ju knappast hitta på historier om troll och vittror för att få de äventyrslystna att hålla sig kvar i dalen!

Vad är värt att namnge - och för vem?

Jag har någon gång hört att samerna generellt inte har några namn på fjälltopparna, helt enkelt för att de inte är viktiga. Men på kartan ser jag ju att det finns samiska namn även på toppar. Fast det verkar ofta vara sådana som är lite säregna och som därför kanske har fungerat som hjälp för att orientera sig - eller för att skrämmas?

De toppar som mest verkar intressanta som bestigningsobjekt för livströtta äventyrare har däremot bara svenska namn: Kantberget, Bucht-toppen, Sydtoppen, Nordtoppen, Vargtoppen ...

Jag ryser nästan när jag ser att det intill det stupbranta galningsberget finns något som heter Nilas kam. "Nila, Nila", tänker jag, "du borde ha lärt dig lite lulesamiska innan du klättrade upp!"


Denna töis fick soleld i summar

Min sommar har varit ovanligt gotländsk. Inte nog med att jag fick njuta av flera soldränkta dagar i vackra Visby; innan semestern ens började var jag på fest hos en gotländska som tyckte att en rolig festlek skulle vara att gissa betydelsen av olika gotländska ord. Och visst var det kul - men svårt! Jag och min lagkamrat grunnade och grunnade och till slut fick vi bara några få rätt. Se själv vårt tjusiga glospapper.


Väl på plats i Visby kan man ju säga att jag var lite förberedd på att använda ord som bodi om mataffären, småfolk om barn, hynå om hönor och pinnsvein om igelkottar. Men det var inte så ofta vi kunde höra gotländsk dialekt när vi var ute bland folk. De flesta som tog våra matbeställningar och sålde souvenirer verkade vara sommarjobbande eller ditflyttade fastlandsmänniskor. Det var förstås synd att inte få höra mer av den vackra gotländska dialekten. Men vi led inte märkbart av dialektbristen utan njöt i fulla drag av all härlig glass, mat, sol och sightseeing.


Mot slutet av resan fick jag ändå nytta av de nya glosorna. Jag brände mig lite i den starka solen och fick alltså vad gotlänningarna kallar för soleld. Ett väldigt målande och bra ord som jag genast införde i min vokabulär.

12 augusti, 2013

Stugan, sommarstället eller torpet - vad säger du?

Det mest typiskt svenska semesterordet måste nästan vara sommarstuga. Finns det något mer typiskt sommarsvenskt än att packa Volvon till bristningsgränsen och resa i väg till sin lilla röda stuga med vita knutar och utedass? Det är egentligen inte konstigt att ett så kärt barn har många namn, men faktiskt är det först sedan jag flyttade till Stockholm som jag upptäckte hur många synonymer det finns för ordet sommarstuga.


I Norrbotten for vi på stugan

I Norrbotten, där jag växte upp, sa alla nämligen bara stugan. Eventuellt med sje-ljud i början och stark betoning på u. Och man åkte inte till sin stuga, man for på stugan. Och det skulle jag fortfarande göra, om jag hade haft någon. Nu far jag i stället då och då på mina svärföräldrars stuga. De kommer från Härnösand i Västernorrland, ungefär 50 mil söder om min uppväxtort, och säger också stuga, men de far däremot inte på den, utan till den.


Stockholmarna har fler synonymer

Om man fortsätter ytterligare cirka 50 mil söderut i landet och hamnar i Stockholm, där jag numer bor, hör man däremot sällan ordet stuga användas. Möjligen säger vissa sommarstuga, men stugan som förkortad variant verkar inte vara så vanligt. I alla fall inte bland dem jag umgås med. Däremot finns det massor av andra ord som stockholmarna svänger sig med som jag aldrig kan påminna mig om att jag hört användas i norra Norrland.

Här har man lantställe, sommarställe, sommarhus, fritidshus eller torp. Jag önskar att jag även kunde säga att jag hör folk tala om sitt sommarnöje, men det ordet verkar ha strukits ur folks vokabulär ungefär samtidigt som Anderssonskans Kalle slutade att filmatiseras.


Torpet - Stockholmsuttryck eller tidstypiskt modeord?

Det allra vanligaste ordet för sommarstuga som jag hör vänner och kollegor här i Stockholm använda är nog torp. Men det kan hända att det är typiskt för tiden snarare än det för det geografiska området.

Kanske började norrbottningarna också tala om sina torp i samband med att barfota-Ernst slog igenom i tv-rutan och Elle interiör började göra reportage där de frontade romantiskt lantliga miljöer? Det var nog nämligen ungefär samtidigt som jag flyttade hit och förvånades över att alla stockholmare verkade bli torpare under sommaren.

Har du någon känsla för om torp i betydelsen sommarstuga är ett typiskt stockholmsuttryck eller ett av 00-talets modeord? Och vad säger man om sommarstugor i andra delar av landet? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina kunskaper om sommarstugeord!

09 augusti, 2013

Baske mig, smiska mig

"Jag är baske mig ingen ohederlig person!" sa Mona Sahlin när hon anklagades i den så kallade toblerone-affären. Redan då var det lite gammaldags halvtöntigt att använda uttrycket baske mig och särskilt av en så förhållandevis ung person. (Mona Sahlin var i 35-årsåldern på den tiden.)

Häromdagen var vi några kompisar som diskuterade uttryckets härkomst och vi hade flera teorier. Någon tänkte att det kunde komma från Baskien - att det hade något med baskernas envishet att göra. Men det var förstås helt fel.

Så tänkte vi att det måste ha något gemensamt med förbaskat som i sin tur skulle vara en mildare variant av förbannat, och där verkade vi var något på spåren. Enligt SAOB är förbaskat, förbannat, baske mig och banne mig är olika varianter med samma grundbetydelse, nämligen slå eller daska. Baske mig betyder alltså ungefär smiska mig. Vilken tur att den stora journalistmobben under toblerone-härvan inte hade koll på det!

06 augusti, 2013

Hårda bud i Mellerud


I sommar har jag tillbringat en vecka i det vackra Dalsland. Där finns det många orter som slutar på  -rud, till exempel Håverud med den fantastiska akvedukten, Upperud och så förstås Mellerud med de hårda buden. 
Men varifrån kommer egentlgen det fåniga uttrycket "Hårda bud i Mellerud"? Är Mellerud en särskilt karg och svårodlad plats eller har de haft en diktatorisk kommunchef eller något annat som gör att det är hårdare att leva i Mellerud än någon annan stans? Nej, inget av detta stämmer på den idylliska lilla kommunen nära norska gränsen. Istället hävdar många att uttrycket har sitt ursprung i ett annat, nästan lika fånigt uttryck: 
Hårda bud sa Moses när han tappade stentavlorna på tårna.

Sedan skulle uttrycket ha förvanskats och gjorts om för att rimma. Jag känner mig lite tveksam till förklaringen och tänker uttrycket kan inte ha fått en sådan spridning om inte någon radio- eller tv-profil, typ Martin Ljung eller Lennart Hyland, sagt det i något sammanhang. Det är också en hypotes som finns på Melleruds egen webbplats.

Tydligen finns det också en utbyggd variant av utttrycket som används i Norrland:
Hårda bud i Mellerud, men värre va're i Gällivare. 
Eller ännu mer:
 Hårda bud i Mellerud, men värre va're i Gällivare.
Men värst ändå i Billingsfors, där kärringarna slåss.
Kom inte och säg att svenska småstäder inte är påhittiga.