30 september, 2013

Min favoritbok del 7 - en vandring genom staden och känslorna

Att välja en favorit

När jag hörde att månadens tema på bloggen var favoritböcker slogs jag av två tankar:
1. Åh, vad kul - det finns ju så många bra böcker!
2. Åh, vad svårt - det finns ju så många bra böcker!
Det finns flera böcker som jag älskat, som jag uppslukats av totalt under läsningen och som lämnat mig med en känsla av tomhet (ibland nästan sorg) när jag läst klart. Att välja en favorit att skriva om var alltså inte lätt. Men sedan såg jag Ankis inlägg om Doktor Glas och plötsligt var valet självklart; jag insåg att min favoritbok också är skriven av Hjalmar Söderberg.

En roman som har allt 

Det är exakt ett år sedan jag läste Den allvarsamma leken. Först lyssnade jag på den som radioföljetong, men ganska snabbt tappade jag tålamodet och ville framåt snabbare än uppläsningen kunde ta mig. Det var, och lär förbli, en av mitt livs mest omtumlande läsupplevelser. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om vad som gör den så bra, men jag nöjer mig med tre viktiga komponenter:

Identifikation
Redan på de första 20 sidorna hade huvudpersonen Arvids tankar och funderingar slagit mig med häpnad. Helt oväntat kunde jag identifiera mig med en fiktiv karaktär i en bok skriven hundra år tidigare. En man, med en helt annan bakgrund och erfarenheter, som levde i en helt annat sorts samhälle. Vi var visserligen ungefär lika gamla, men där slutar de uppenbara likheterna. Ändå kände vi samma saker, tänkte likadana tankar. Det fick mig att inse att vissa problem och känslor är både tidlösa och universella.

Kärleksdrama utan självklar lösning
Det är svårt att komma ifrån: kärlekshistorien utgör det centrala temat för romanen. Titeln är en blinkning till det, och anspelar samtidigt på kärlekens två sidor: nöjet och allvaret. Här finns gott om båda delar: de sprakande känslorna och de dramatiska händelser de ger upphov till. Lägg till en dos besvärande omständigheter (i form av tidstypiska statusfrågor och samhällskoder om pengar och giftermål) och vi har ett kärleksdrama som kan slå vilken modern TV-serie eller romantisk långfilm som helst. Fast i det här fallet är inte slutet lika förutsägbart.

En levande scen
Kärleksdramat i alla ära, men det som fängslade mig mest av allt med berättelsen var faktiskt miljöskildringarna - utan dem hade berättelsen inte fått alls samma livskraft. Det var fascinerande att läsa om Stockholm för 100 år sedan: så nära och ändå så långt bort. Det gav näring åt min fantasi. Efter en period av intensiv läsning tappade jag nästan kontakten med nuet. Mitt Stockholm blev ett annat; mina gator var Arvid och Lydias. När jag gick längs Djurgårdskanalen, eller korsade Nybroplan, väntade jag mig halvt om halvt att få se dem skymta förbi. Berättelsen la sig som en dimma över det moderna Stockholm, och i flera veckor gick jag omkring i ett töcken.

Ett år senare kan jag konstatera att vissa platser i den här staden kommer att vara för evigt förknippade med Den allvarsamma leken.

Bonusinfo:

Den allvarsamma leken - och många fler klassiska romaner - finns att läsa online hos Litteraturbanken:
http://litteraturbanken.se/#!forfattare/SoderbergH/titlar/DenAllvarsamma/sida/3/etext


25 september, 2013

Min favoritbok del 6 - sorgliga läsupplevelser

När jag tänker tillbaka på mina favoritböcker under livet så ser jag genast ett mönster. De böcker som verkligen lämnar ett avtryck och skapar en omtumlande läsupplevelse innehåller död och elände. Javisst, det låter som en märklig analys, men en berättelse med lidande förstärker ju även allt det glada och vackra. Får man lära känna bokens huvudpersoner på djupet, med alla egenheter och personligheter och all glädje och ilska, då blir man givetvis väldigt berörd när någon i berättelsen dör. Tänk, på några hundra pappersblad mellan de där två pärmarna ryms någons hela livshistoria. Det är klart att det berör och gör att man skapar ett särskilt band till just den boken.

Astrid Lindgrens sorgligaste saga
Pippi, Lotta, Madicken och Tjorven i all ära, men den Astrid Lindgren-berättelse som jag tyckte om allra mest när jag var barn var Sunnanäng, en novell om de fattiga syskonen Mattias och Anna som utnyttjas som arbetskraft av en bonde. På den kalla vägen från skolan hittar de paradiset Sunnanäng där de kan leka och äta sig mätta. Ju hårdare deras liv i den riktiga världen blir, desto mer uppehåller de sig i Sunnanäng, tills de en dag bestämmer sig för att stanna kvar för alltid. Åh, jag läste den om och om igen när jag var 11! Fattigdomen, med hunger och kyla, beskrevs så väl att jag minns det än, och man förstod verkligen syskonens beslut att lämna världen och fly till Sunnanäng för evigt. Visst var det sorgligt, och visst förstod mitt elvaåriga jag vad Sunnanäng representerade, men det var just därför jag ville läsa Mattias och Annas berättelse om och om igen.

Krig och elände - men också mycket kärlek
Nästa berättelse som blev en omedelbar favorit var Michelle Magorians Godnatt, mister Tom. Jag räknar den fortfarande som en av mina favoritböcker, trots att jag inte har läst den på flera år. Men berättelsen om den ensamme pojken William som på grund av kriget måste bo hos den buttre gubben Tom på den engelska landsbygden innehåller ju allt. Där finns Williams och Toms väldigt motsträviga relation, Williams nya jämnåriga vänner, den vardagliga oron över kriget och så Williams svåra relation till sin hemska mor. Alla personer var så välbeskrivna, och Williams utveckling var underbar att följa. Jag har förstås råkat avslöja att det finns död och elände också, men jag spoilar inte mer än så. Ta fram näsdukarna och läs den! Efter den här tillbakablicken måste jag allt ta och läsa om den.

23 september, 2013

Min favoritbok del 5 - en komisk klassiker från förr

Min favoritbok är Tre män i en båt av engelsmannen Jerome K. Jerome (1859-1927). Det är berättelsen om tre vänner och en hund som planerar en båttur på Themsen för vila och luftombyte. Eller som George i berättelsen uttrycker det: "Ombyte av miljö och fullständig avkoppling från allt slags tankearbete kommer att återställa vår andliga jämvikt!"

Drygt hundra år på nacken

Jerome skrev boken 1889 och den är en av världslitteraturens humorklassiker. Vi får följa de tre vännernas färd längs floden och uppleva deras strapatser, men Jerome gör också en mängd träffsäkra betraktelser ur livet - det var nog lite av hans specialitet och det han blivit mest känd för. Och även om boken skrevs för drygt 120 år sedan, så är betraktelserna ofta allmänmänskliga och tidlösa. Andra är mer knutna till sin tid, men ger då en intressant inblick i vad som upptog 1800-talsmänniskans vardag.

Humor och språk som håller

Och visst kan humor åldras, men jag tycker att den här boken håller. Språket är stundtals svulstigt och blommigt, men det är ett medvetet stilval när författaren svävar ut i historiska och filosofiska funderingar. Detta språk står i effektfull kontrast till det mycket rättframma, enkla och direkta språk som präglar andra passager där författaren beskriver det vardagliga och dråpliga. (Jag känner lite av Sir Arthur Conan Doyles språk när jag läser Tre män i en båt, och de båda var ju samtida.)

Lyckopiller att ta fram

Det har hänt att jag tagit fram boken då jag behövt muntra upp mig själv. Det är nämligen svårt att läsa Tre män i en båt och vara på dåligt humör samtidigt. Försök så får ni se:

Harris föreslog att vi skulle ta äggröra till frukost. Han sade att han skulle laga den. Av hans ord att döma var han en mästare i att laga äggröra. Han brukade alltid laga äggröra på utfärder. Han var riktigt berömd för sina äggröror. Folk, som en gång hade smakat på hans äggröror, ville sedan aldrig ha någon annan mat utan tynade bort och dog, när de inte kunde få dem. Det riktigt vattnades i munnen på oss när vi hörde honom, och vi räckte honom spritköket och stekpannan och alla ägg som inte hade krossats och runnit ut i korgen och uppmanade honom att sätta igång genast.
Han hade det lite besvärligt med att knacka hål på äggen - eller rättare sagt inte så mycket besvär med att få hål på dem som snarare att få dem i stekpannan, när hålet väl var gjort, och hålla dem borta från sina byxor och hindra dem från att rinna in i rockärmen, men till sist fick han ner ett halvt dussin i stekpannan, varpå han hukade sig ner vid spritköket och jagade omkring i stekpannan med en gaffel.
Det föreföll att vara ett mycket uppslitande arbete, såvitt George och jag kunde bedöma. Var gång Harris kom i närheten av stekpannan brände han sig, och då måste han släppa alltihop och dansa kring stekpannan och smälla med fingrarna i luften och be stekpannan dra åt helvete. Faktum är att varenda gång George och jag såg åt hans håll, var han i färd med en pantomim. I början trodde vi att det ingick i tillagningens hemligheter. Vi var inte riktigt säkra på vad Harris' äggröra vad för någonting, men vi föreställde oss att det måste vara någon indisk eller hawajisk rätt som krävde danser och besvärjelser för att bli riktigt lyckad. [...] 
Resultatet var emellertid inte precis den succé Harris hade utmålat för oss. Jag skulle nästan vilja säga att det inte blev något resultat alls. Sex ägg hade hamnat i stekpannan, och det som kom upp ur den var en tesked brunbränd, oaptitlig röra.
Harris sade att det var stekpannans fel och att det skulle ha gått mycket bättre om vi hade haft en fiskkittel och en gasspis istället. Vi beslöt oss för att inte försöka oss på äggröra igen, förrän vi hade anskaffat dessa husgerådsartiklar. 

Jerome skrev faktiskt en uppföljare till boken elva år senare - Tre män på velociped - där samma tre män cyklar i Schwarzwaldskogen. Den är också mycket rolig, men når kanske inte riktigt upp till sin föregångares nivå.


20 september, 2013

Min favoritbok är episk

Epik är en av skönlitteraturens tre klassiska huvudgenrer. Ordet kommer från det antika grekiska epos som betyder berättelse. En episk dikt är alltså en berättande dikt, oftast lång och dramatisk. Men du har kanske också lagt märke till att episk har blivit lite av ett modeord på senare tid? Framför allt den unga generationen använder ordet synonymt med mycket bra, när ord som kanon, perfekt eller super inte räcker till längre. Här ser du några exempel på användning av episk:
På ett forum för resor: Rummen var super och det rymliga badrummet var episkt!
I en sportkrönika från en Ultimate Fighting Chamionship-gala: UFC Sweden var episkt!
På en blogg om sommarsemestern: Vår dag på Smögen blev episk! 

Irriterar många

Om du tillhör dem som hakar upp dig på den nya användningen av episkt kan jag trösta dig med att du inte är ensam. Internet är fullt med irriterade kommentarer om missbruket av ordet. Jag kan dock råda dig att ta det lugnt. Precis som andra ord som vi hittar på när vi vill bre på, så kommer episkt att blekna och försvinna efter en tid. Eller också blir det kvar i en ny form som kan accepteras av de flesta språkbrukare.

Epik eller lyrik

Kanske kommer episk att gå samma väg som lyrisk, förresten. Eller vice versa. Lyrisk är ju ett ord som beskriver ytterligare en av skönlitteraturens tre klassiska huvudgenrer, och som kanske har utvecklats på precis samma sätt som episk en gång i tiden. Idag används det i och för sig bara för att tillskriva en person ett tillstånd; man kan vara lyrisk över något. Men vem vet - i framtiden kanske även ett badrum, en UFC-gala och en dag på Smögen kan vara lyrisk.

Det är kul med språkutveckling!

11 september, 2013

Min favoritbok, del 3 – en stor och viktig liten bok

Det är den elfte september i dag. Datumet får mig att reagera – det är ett datum som många associerar med död och katastrof. Jag tänker ”nine-eleven” och ser det amerikanska sättet att skriva datumet på framför mig: 9/11, jag tänker Anna Lindh som dog för tio år sedan i dag, och på andra tragiska olyckor som drabbat människor just det här datumet. Och sedan tänker jag att det är många barn som drabbats och som drabbas, när de förlorar sina föräldrar i olyckor och sjukdomar.

En bok som vet hur det är

En av mina favoritböcker är Dödsviktigt av Mia Berg. Det är en bok om döden, eller rättare sagt, en bok till de barn som förlorat och sörjer en förälder och till alla oss som finns runt omkring – kompisar, släktingar och andra närstående. Jag kom i kontakt med boken när jag korrekturläste den, och upptäckte en stor liten bok om ett viktigt ämne, skriven av någon som vet, om dem som vet hur det är att själva förlora en förälder.


En bok som ger råd

Det kan vara svårt att veta hur man ska närma sig den som sörjer, och varje individs sorgearbete är unikt. Ändå lyckas boken ge tänkvärda råd utan pekpinnar och blir ett välkommet stöd. Böcker som den här, som kunnigt räcker ut en hand och gör sorgen mindre ensam, är verkligen värda att få en plats som viktiga favoritböcker i våra hjärtan och hem.

09 september, 2013

Min favoritbok del 2 - en alldeles särskild kärlekshistoria

Att ha en favoritbok är en alldeles särskild slags kärlekshistoria. Du kan plocka ner den ur hyllan ibland och bläddra i den, läsa ett avsnitt här och ett där. Låta favoritsidorna falla upp av sig själva. Det är bara du och boken just här och just nu. Du kan lita på att den levererar, och i mitt fall på att den överraskar. Min stora kärlek heter Doktor Glas. Och den tar mig med storm varje gång.

Varför är den då så bra? Vad är det som gör att jag fortfarande, efter flera decennier och säkert hundra läsningar, fortfarande sitter andlös med bultande hjärta när jag läser vissa partier? De flesta tänker kanske att svaret är "Språket, det vackra språket!" Min personliga reflektion är dock att det har att göra med de många bottnarna i Doktor Glas. Språket märker jag inte ens längre, även om det är hisnande vackert:
   Jag vet inte hur länge jag har gått av och an
genom rummen.
   Det ljusnar där ute nu, kyrktuppen blänker mot
öster, sparvarna pipa hungrigt och vasst.
   Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom
luften före soluppgågen.

Olycklig kärlek

Som tonåring var det nog doktorn själv som lockade, med sin melankoli och obesvarade kärlek till den vackra och olyckligt gifta Helga. Han var så sorglig! Så ensam! Så modig! Åh, om de ändå kunde få varandra, tänkte jag då.

Ett politiskt och samhällskritiskt tema

Lite senare försköts mitt fokus något, och jag upptäckte en social och politisk dimension. Vad var det för samhälle där en kvinna inte kunde ta sig ur ett olyckligt äktenskap? Hur långt har vi kommit i dag, minns jag att jag undrade när jag jämförde med hedersdebatter här hemma och historier från andra delar av världen. Då hade det gått ungefär hundra år sedan Hjalmar Söderberg skrev boken. Han kunde ju omöjligt ha vetat hur det skulle gå!?

Men, vem gjorde det?

När jag nyligen läste om Doktor Glas överraskade jag mig själv med att hitta en helt ny botten som jag verkligen gillar. Jag är fortfarande lite andfådd efter att ha rasat hela vägen ner, och sitter nu lätt mentalt blåslagen och kontemplerar ett konspiratoriskt drag i berättelsen som jag inte har upptäckt förut. Jag är överförtjust och nyförälskad igen!

Men, nu ser jag att doktorn blinkar åt mig där borta i hyllan. Jag måste genast ta reda på vad som egentligen hände, den där sommaren i Stockholm i början på 1900-talet.

05 september, 2013

Min favoritbok del 1 - ett inre bibliotek av fragment

Nu i september har vi temat "Min favoritbok" här i Pratbubblor. Hmm, tänker jag och letar i mitt inre bibliotek. Vilka böcker finns kvar där, av alla dem jag har läst? Skönlitteratur, facklitteratur, seriealbum ... Får lite panik, vilken är Boken? Min Favoritbok, en sån måste jag väl ha? Men jag inser att jag mest hittar fragment, som har bitit sig fast som starka läsupplevelser av olika slag.

Han blev jag

Jag minns hur Göran Tunström beskriver ett ögonblick med en huvudperson, en pojke. Pojken är under en säng, letar efter något. Plötsligt avbryter sig Tunström, mitt i boken, mitt i en mening, ungefär så här: "... men varför skriver jag 'han', den pojken är ju jag". Och så skriver han resten av boken i jag-form, och det blev ett nytt djup i boken. Sånt gillar jag. Men jag minns inte vilken av hans böcker det är.

Jag blev arg

Jag minns en semesterbok på en varm klippa i Italien: "Hawaii" av James A. Michener. Den var fängslande, tyckte jag, jag slukade den. Men jag kunde inte fortsätta läsa, jag läste faktiskt aldrig ut den. Jag tyckte nämligen så ofantligt illa om en av de centrala figurerna. En konservativ och etnocentrisk missionär, som inte hade någon förståelse för ...  ja för vad, egentligen? Decennier har gått, jag minns inte. Men jag minns hur arg jag var, på honom, han som kom och förstörde. Det var min värld han förstörde, inte min bok, för just då var det ingen bok. Såna upplevelser gillar jag också.

Tunn och ljusgrå

Jag minns boken "Silke", en tunn liten bok med ljusgrå framsida. Det jag minns starkast är känslan av att hela boken var ... tunn och ljust grå. Som silke, fast mer genomskinligt och lite sorgligt torftigt. Alltså, både den fysiska boken och handlingen, och det avskalade språket speglade det perfekt.

Det var en man och en fru, men ingen kärlek. Han reste någonstans, det var nog österut, och träffade någon annan. Upplevde något, kom hem. Som läsare förstod vi då något som han inte förstod, var det inte så att frun också hade en annan? Men han förstod inte, för han var lite sorgligt torftig, och så avskalad. Tunn och ljust grå. Som silke. Det var en fantastisk liten bok. Ja, det är nog faktiskt en av mina favoritböcker!


02 september, 2013

Har du ätit björnkött till frukost?

När man är lite extra stridbar och kanske tar en diskussion bara för striden skull kan det bero på många saker. Men när man inte har någon annan anledning än att man bara är lite sugen på bråk brukar jag säga att "jag har ätit björnkött till frukost". Bland mina kolleger på Språkkonsulterna möttes jag dock av oförstående ansikten när jag använde uttrycket och nu när jag googlar ser jag att det bara är jag och tre till i hela världen som använder det. Stämmer det? Är det någon av Pratbubblors läsare som använder uttrycket? Är det dialektalt eller generationsknutet, möjligen?