31 maj, 2012

Genitiv vid samordning – ”grammatikproblem” nr 3


Att skapa gentiv, det vill säga beskriva ägande, är i vanliga fall inte svårt i svenskan. Man lägger helt enkelt till ett s efter nominalfrasen, som i Lisas keps.

Även om nominalfrasen består av flera ord sätter man numer s:et sist: Lisa i grannhusets keps. Detta är resultatet av en språkutveckling – förr tog man istället fasta på substantivet och skrev Lisas i grannhuset keps. Idag känns nog en sådan konstruktion onaturlig för de flesta.

Vid samordning av två eller flera nominalfraser blir dock placeringen av genitiv-s:et knepigare. Ska man lägga till ett s i slutet av varje nominalfras, eller bara vid den sista? Här är till och med experterna lite oense om hur man bör tänka.

Själv tycker jag att rekommendationen i Svenska akademiens språklära är såväl logisk som enkel att både följa och förstå. Den går ut på att om genitiven pekar på något som nominalfraserna har gemensamt, det vill säga om betydelsen är kollektiv, räcker det med ett s i slutet av den sista nominalfrasen.

Vi skriver alltså Lisa och Moas keps om Lisa delar sin keps med Moa. Om Lisa och Moa istället har varsin keps, har vi en betydelse som är distributiv istället för kollektiv. Då ska det vara ett s i slutet av varje nominalfras: Lisas och Moas kepsar.

Tänk alltså: De som delar på något delar också på s:et!

28 maj, 2012

En hård dag för vännen av ordning - "grammatikproblem" nr 2


Vart är du? frågar en flicka på bussen sin kompis i mobilen. Och hon får visst svar. Inget missförstånd tycks ha uppstått. Men en vän av ordning sparkar instinktivt bakut. Det heter ju Var är du? Och Vart är du på väg. Ungdomar! Vart (inte var!) är världen på väg?!


Eländet fortsätter. En stund senare hör vännen av ordning en man säga till en kvinna: Jag hade kunnat fått lägenheten, men den blev för dyr. Kvinnan frågar inte ens vad han menar, utan verkar förstå. Dubbelt supinum! Kunnat , heter det ju.

Senare samma dag läser vännen av ordning en annons på webben där en man vill köpa en Brun hårig hund. Felaktig särskrivning! Åtminstone antar vännen det, ryser i sitt innersta och släcker datorskärmen (inte dator skärmen!).

I sängen på kvällen avrundar vännen av ordning dagen med en uppbygglig bok. I en dialog läser han: 
Drick inte före du håller ditt tal, sa Marta oroligt. Före som subjunktion! Oerhört. Innan borde tanten ha sagt. Vännen släcker sänglampan innan (inte före!) han somnar.

Visst är alla fyra exemplen ovan språkliga grammatiska fel, men är de så viktiga att man ska hetsa upp sig och höja blodtrycket? Så länge funktionen i språket är opåverkad – att människor förstår varandra – så är kanske sådana fel inte så farliga? Vi måste veta vad som är rätt, så att vi undviker fel som kan leda till missförstånd, men också veta när våra språkliga snedsprång faktiskt inte spelar någon roll.

Men vännen av ordning kastar sig fram och tillbaka i sängen. Han drömmer en mardröm om en sjuk sköterska som hade kunnat gjort en bättre planering före hon assisterade vid operationen och nu undrar var läkaren tog vägen.

22 maj, 2012

Hans eller sin - grammatikproblem nr 1


Nu börjar vårt grammatiktema här på bloggen. Fram till i mitten av juni kommer vi att publicera grammatiska krumelurer och abrovinker på Pratbubblor. Så häng med och kommentera gärna och föreslå egna smala och breda ämnen för grammatiktemat.

Först ut är problemet med att använda rätt form av reflexivt pronomen – objektsformen eller possessivformen. Reflexiva pronomen använder vi ju för att syfta tillbaka subjektet i en sats, t.ex. "Nakna kocken tvättar sig alltid innan han går in i köket". Det är inte så svårt. Men snårigheterna börjar när det handlar om ägande och det blir svårt att vara tydlig med vem som äger.

Grundregeln är att när det ägda tillhör subjektet i satsen blir pronomenet sin. Men i den här meningen exempelvis, är det inte subjektet som är huvudord för tanken utan ett annat ord uppträder som subjekt: "Elaka kocken lät krögaren säga upp sin personal". Här är Elaka kocken subjekt i meningen men krögaren är samtidigt subjekt i föreställningen "Krögaren säger upp sin personal”. Men vems personal handlar det om? Knivigt, eller hur!

Och den här då: "Mat-Tina tittade upp och noterade Maud Onnermark vid sin ugn.” Inte så tydligt vems ugn det är frågan om, eller hur? Och inte skulle det ha blivit särskilt mycket tydligare "hennes ugn".

Vi tror ibland att det grammatiska systemet är perfekt, men det är långt ifrån fallet. Ibland finns det många rätt i samma konstruktion, ibland finns det inga rätt. Det här var som sagt det första i serien grammatiska problem på Pratbubblor. Håll utkik efter nästa.

21 maj, 2012

Att kunna ett språk

Att kunna ett språk är verkligen mycket mer än att lära sig ett grammatiskt system och tillägna sig ett ordförråd. Det blir tydligt när man reser till ett land där man tror sig kunna smälta in eftersom man kan språket. För några år sedan var Språkkonsulterna på en konferens i San Francisco. Där fick vi lära oss att kortnamnet "Frisco" bara används av folk som inte kommer därifrån. Stor lantisvarning, alltså!

Nu är vi återigen på konferens i det stora landet i väst och har gjort nya språkliga erfarenheter. Om du till exempel reser till New York och vill låta som en riktig newyorkare kan det vara bra att känna till att Houston Street inte uttalas hjust'n strit som vore naturligt. Säg istället haost'n så är du hemma.

Och om du sedan fortsätter söderut ner till nationens huvudstad - utmärk dig inte genom att kalla staden för Washington. Då kan det till och med tolkas som om du menar en helt annan del av landet. Nej, det heter bara DC.

Ett språk bär med sig mycket kultur och många värderingar som kräver tid och lyhördhet att tillägna sig. För visst finns det tusen liknande detaljer både i engelskan och i andra språk?

09 maj, 2012

Det är spännande med dialekter

Ni har väl följt programserien om svenska dialektmysterier? För sex år sen gick serien för första gången och nu på våren har vi återigen fått följa Fredrik Lindström landet runt när han har gjort nerslag bland lite mer ovanliga dialekter den här gången; värmländska, bohuslänska, listerländska (Blekinge), överkalixmål, småländska, gotländska, uppländska och slutligen rikssvenska.

I programmet från Bohuslän fick vi bland annat höra en intressant teori om hur de bohuslänska i:na har tagit sig från Smögen till Östermalm och Lidingö i Stockholm via bättre bemedlade stockholms-familjer som semestrade på västkusten – framför allt barnen härmade i-ljuden, och behöll dem sen även efter att de återvänt hem efter semestern. Vi har lite olika uppfattning här på kontoret om teorin stämmer eller inte. Personligen svalde jag den med hull och hår. I alla fall är det en spännande tanke.

Det sista programmet som gick förra onsdagen handlade om rikssvenska. Är det en dialekt eller inte och var pratar man rikssvenska? Svaret verkar vara att rikssvenska snarare är frånvaron av dialekt och att den verkliga rikssvenskan egentligen inte pratas på någon särskild plats utan framför allt används i medierna. Och stockholmska är inte rikssvenska även om den på många sätt är mer ”utslätad” än andra dialekter. Kanske på grund av den mångfald av dialekter som faktiskt samlas från hela landet i Stockholm (obs! det här sista är min egen teori). Om du missade programmet rekommenderar jag ett besök på SVT play för avsnittet ligger kvar ett tag till.

I programmet berättar Fredrik Lindström också historien om de lite tjocka L:en som finns i flera dialekter idag men inte i till exempel stockholmska. Dessa L hade så gott som alla svenskar för flera hundra år sen. Anledningen till att de har försvunnit i Stockholmstrakten är att vi Stockholmare bryter på tyska! Alla tyskar som invandrade till Sverige och framför allt Stockholm på den tiden (ja, jag minns inte exakt när i tiden han sa att det var, men länge sen), de lärde sig det mesta i svenskan, men en av de få saker de inte kunde bemästra var tydligen de svenska, tjocka L:en och därför har de tyska lite tunnare l:en i stället tagit överhanden i stockholmsdialekten. Visst är det fascinerande vilka vägar språket tar!

Vi på Språkkonsulterna har under programserien varit på en egen resa och delat med oss av våra egna ”omystiska” dialekter. Våra erfarenheter har kommit från skilda ställen i Sverige, kanske med en liten övervikt på dialekter från norra Sverige.  Vi har bloggat om jämtländska, västerbottniska, hälsingemål, göteborgska, norrbottniska, stockholmska, dalmål och till och med shobresvenska, som kanske egentligen räknas som en sociolekt. Kolla in i arkivet ifall du missat något av våra inlägg. Nu avslutar vi serien om omystiska dialekter men dialekter kommer förstås, tillsammans med allt annat fantastiskt i språkvärlden, att fortsätta inspirera vårt bloggande framöver.

08 maj, 2012

Mitt älsklingsfelmeddelande

För fjorton år sedan jobbade jag på en stor bank tillsammans med en massa andra språkmänniskor, och vi hade förstås redan då många givande språkdiskussioner. Och språkliga företeelser som vi skrattade åt. Bland annat ett felmeddelande som vi tyckte var på samma gång intetsägande och komplext. Nu har det dykt upp igen och jag känner att jag vill dela med mig av denna klassiker till Pratbubblors läsare:

 Tänkvärt, eller hur?

07 maj, 2012

Könsspecifika pronomen är förvirrande när man inte är van

Medan debatten om hen rasar för fullt i Sverige är det lätt att glömma att många av världens språk inte gör skillnad på han och hon i sina pronomensystem. De har bara ett pronomen i tredje person singularis - ett hen - för alla. Orka hålla reda på allas könstillhörighet, liksom. Ett exempel är finskan, vars hän är förebilden för vårt hen. Med det sagt är det ytterst få (om ens någon) av de som använder det försvenskade ordet som vill ersätta han och hon med hen. De allra flesta förespråkarna vill bara komplettera våra nuvarande pronomen med ett tredje.

Det intressanta med språk som bara har ett pronomen är att deras modersmålstalare kan ha svårt att hålla reda på de könsspecifika pronomenen när de pratar andra språk. Det kan man höra när finsktalande personer pratar engelska. Då och då kan man höra att de säger he när de menar she, och tvärtom. Jag såg en engelsk intervju med en östasiatisk konstnär på tv för några år sedan, och han gjorde detta misstag flera gånger. Tack vare en artikel om könsneutrala pronomen i Språktidningen kunde jag snabbt se ungefär var konstnären kom ifrån. Själv tycker jag som sagt att det är intressant att höra den där tvekan mellan han och hon hos någon eftersom det avslöjar något om deras modersmål. Och att något så enkelt och grammatiskt grundläggande som pronomen kan fungera så olika i olika språk.

Den här tvekan och förvirringen känner jag igen från högstadiets franskalektioner. Nu ska jag inte svära på att det verkligen fungerar så här i praktiken, men jag fick jag lära mig att franskans tredje person pluralis inte är en motsvarighet till vårt könsneutrala de, utan antingen hanar (ils) eller honar (elles) (men bara om alla i gruppen är kvinnor). Det orsakade mycket förvirring och vi ställde en massa följdfrågor om var gränsen mellan ils och elles går ("men om det är en grupp kvinnor med en bebis som kanske är en pojke - vad säger man då?!"). För åh vad vi tyckte att det verkade besvärligt att behöva hålla reda på alla könstillhörigheter i gruppen! Om någon svensk tvekar och använder fel pronomen inför en fransk modersmålstalare hoppas jag att den fransktalande förstår vad felet beror på och får samma intresserade tanke som jag får: Men så spännande, jag undrar vad den här personen har för modersmål?

05 maj, 2012

Vad konfererar översättare om?

Språkkonsulterna är på plats i Gävle Konserthus där 259 medlemmar i Sveriges Facköversättarförening konfererar. Hela helgen ska det samtalas, lyssnas, pratas, fikas och diskuteras. Det har varit lyckat hittills, säger Tilda som är med och arrangerar. Vad står då på agendan när översättare träffas? Ja, naturligtvis sådant som man kan tänka sig, såsom organisationen och arbetsmetoderna inom EU:s översättningsarbete, ett seminarium om språkintresset i Sverige och en paneldebatt om kvalitetssäkring av översättningar. Men på programmet står också sådant som är mer otippat, såsom ett seminarium under rubriken Kroppsspråket ljuger där kommunikationsexperten Erik Mattsson bland annat slår fast att "när vi talar inför en publik och någon ser uttråkad ut, så antar vi genast att det är vårt fel. Vi glömmer att det kanske rentav är så att personen kan ha ett eget liv." Under söndagen kommer terminologiskt arbete att vara på tapeten, liksom maskinöversättningar, isländsk poesi (i översättning får man anta) och Mindfulness för översättare. En aningen äldre översättare svarar på min fråga vad som är bäst med konferensen: Mycket är bra och intressant. Men man är ju lite ensam som översättare, så det roligaste är nog att träffa gamla kompisar.

Intetsägande info

I (bland annat) Gävle finns det skyltar överallt med texten "lokal slinga". Jaha ...?


04 maj, 2012

Missade du Språkrådsdagen? Läs referatet här!


Varje maj håller Språkrådet hov och konferens. I år var vi ett par hundra som samlats i Folkets hus i Stockholm. Programmet var lovande: från myndigheternas talspråk via skrivutveckling i skolan och jiddishkulturen i Sverige, till vokalernas svängrum och dagens höjdpunkt: prisutdelning.

Om du råkade missa konferensen kan du läsa referatet här!

Vad gör Institutet för språk och folkminnen?
Institutet för språk och folkminnens generaldirektör Ingrid Johansson Lind inledde dagen med att klargöra myndighetens uppdrag och verksamhetsområde: forskning om språk och språkpolitik. Institutet arbetar med dialekter, språk (språklagen), namn (namnlagen), kulturminnen (kulturminneslagen) och ortsnamn som Lantmäteriet beslutar om, folkminnen - det vill säga folklitteraturs narrativitet, och språkteknologi. Språkrådet är en avdelning inom institutet.

På frågan från dagens moderator Nedjma Chauche om vilket område som var mest prioriterat svarade Ingrid "uppföljningen av språklagen".

Hur ser myndigheternas texter ut efter 40 år?
Sedan var det dags för Språkrådets chef Lena Ekberg. Hennes ämne "Den nya obegripligheten", kittlade fantasin i alla fall på mig. Lena inledde med att konstatera att det traditionella kanslispråket är borta ur svenska myndighetstexter som beslut. Däremot har de texter som handlar om myndigheten själv, till exempel presentationstexter på webbplatserna, utvecklats i en annan riktning. Hon beskrev dem som abstrakta (med ord som verksamhet och styrning), vaga (sak, fenomen) och metaforiska (tiden rusar iväg).

Hon menade att metaforerna gör texterna svåra att förstå för myndigheternas traditionella primära målgrupp: medborgarna. Texterna är i stället anpassade efter det som borde vara sekundära målgrupper som andra myndigheter, departementen, interna mottagare och till och med andra texter.

De tendenser som Lena nämnde var:
byråkratisering: jargong, abstrakta slagord
marknadisering: marknadslösningar, kundbegreppet
märkvärdisering: skrytfenor, signalord från till exempel management

Den nya obegripligheten är alltså strategisk och professionell, och en svår yta (kanslispråket) har blivit ett svårt djup.

På Nedjmas fråga om varför myndigheterna inte verkar tänka på mottagarna svarade Lena att eftersom texterna vänder sig till alla är mottagaranalysen svår. Texterna kommunicerar mer med varandra än med några mottagare. Det myndigheterna måste tänka på är att inte utesluta stora läsargrupper med ord som LEAN och styrkort.

När myndigheterna talar klarspråk
Susanna Karlsson forskar om talspråk och har genomfört ett projekt där hon undersökt hur myndigheter uttrycker sig i tal när de möter medborgarna. Hon beskrev hur handläggaren och den som ringer (mottagaren) tillsammans förhandlar fram en terminologi som de kan använda genom att handläggaren ger mottagaren förslag som han eller hon förkastar eller accepterar.

Susanna avslutade med att konstatera att terminologi för det mesta inte är något problem utan snarare en mötespunkt för handläggaren och mottagaren. Det är bara när termerna ligger nära allmänspråket ("med inkomst menar vi") eller när det i själva verket är frågan om jargong som det uppstår problem.

Nedjma och Susanna halkade in på en diskussion om Språkrådets telefonrådgivning, som på det sättet fick lite extra reklam.

Anföring, metakommentarer och röstfenomen i högstadieuppsatser
Mikael Nordenfors har skrivit en avhandling om högstadieelevers skrivutveckling. Underlaget har han hämtat från sin egen undervisning i Göteborg. Mikael började med att konstatera att betygskraven måste tolkas av lärarna för att de ska kunna sätta rättvisande betyg. Kraven är generellt formulerade med uttryck som viss grad av, hög grad av och så vidare. Men vad är till exempel hög grad av språklig variation?

Mikael har mätt
textmängden (ökar från år 6 till år 9)
ovix = ordvariationsindex (ökar från år 6 till år 9)
ordlängd (ökar från år 6 till år 9)
rösttyper
Det mest intessanta var hur eleverna lyckades variera rösttyperna i sina uppsatser och hur det påverkade betygen. De växlade mellan olika direkta anföringsverb (, sa X) och olika metakommentarer (, sa X grinigt).

Läsmål och läsprocess vid skrivande
Åsa Wengelin berättade om hur vi läser medan vi skriver, och hur det läsandet skiljer åt från när vi läser andras, redan färdiga, texter. Den största skillnaden ligger i förförståelsen. När vi läser vår egen text medan vi skriver den vet vi ju redan vad som står i den.

Det som avgör hur vi förstår det vi läser är
läsmålet
lässtrategin (anpassad efter uppgiften)
egen diagnos av förståelsen (”förstod jag?”, ”måste jag läsa om?”)
förförståelse och inferenser.

När vi läser vår egen text läser vi på olika sätt utifrån läsmålet.
kontrollera den färdiga texten (kontroll)
kontrollera, komplettera och korrigera delar av det man skrivit
processa den framväxande texten

Vanlig läsning Läsning under skrivandet
Annan författare Känt innehåll = total förförstålse
Statisk text Text som förändras
Syfte = förståelse Syfte = evaluera, kontrollera
Ögonen rör sig
vänster-höger,
upp-ner

Blir texten bättre för att vi läser den medan vi skriver? Nej, undersökningen visar inte att texterna blev bättre när skribenterna läste under skrivprocessen.

EU-texternas mottagaranpassning
Ingemar Strandvik från Direktoratet för översättning i Bryssel berättade om mottagaranpassningen av EU-texter. Han berättade att trots att öppenhet och insyn (transparency) funnits på dagordningen i EU sedan 1992, och att antalet officiella språk ökat från de ursprungliga 4 till dagens 23, förekommer det nästan ingen diskussion om översättningar. Det finns en gemensam praktisk handledning som gäller för utformingen av rättsakter (http://eur-lex.europa.eu/sv/techleg/pdf/sv.pdf).

Ingemar betonade att EU:s lagstiftning är flerspråkig, och att det innebär att rättsakterna gäller i flerspråkiga autentiska versioner som alltså är avfattade genom översättning. Översättning är med andra ord väsentligt för rättssäkerheten i EU.

Men det är inte bara rättsakter som översätts, 50 procent är andra texttyper. Olika texttyper omgärdas av olika regler och det är viktigt att översättarna använder sig av ett tydligt texttypstänkande, det vill säga sätter textens syfte i fokus. De färdiga översättningarna ska avvika så lite som möjligt från nationella, i vårt fall svenska, genrenormer.

Mottagaranpassning i EU-lagstiftningen:
Egen rättsordning med egna skrivregler, enhetlig tilämpning i 27 rättssystem.
Införlivad i nationell rätt
Alla språk har samma formella status, men alla rättssystem har inte samma status.
Alla ska ha samma tillgång till lagstiftning (500 miljoner människor).

Terminologi och mottagaranpassning
Samma begrepp ska användas, men enligt en dom (Cilfit 288/81): ”EU-terminologins begreppsmässiga autonomi”
Balansgång mellan etablerad och ny terminologi.  Var ligger skärningspunkten mellan lagteknisk kvalitet, språklig kvalitet och terminologisk kvalitet?

Ingemar avslutade med att sammanfatta att EU-språket med nödvändighet blir svenskt myndighetsspråk. Principerna för klarspråk är desamma för alla språken, men tolkningen kan skilja (hur lång är en överlång fransk mening jämfört med en svensk, till exempel). Svenskt EU-språk är alltid översättningar. Översättarens dilemma är vem han eller hon ska vara trogen: skribenten, texten eller slutanvändaren.

För Ingemar är dock glaset halvfullt med klarspråksprojekt inom EU, användning av texttypstänkande och samarbete med svenska klarspråksinstanser. Framtiden kommer att ge oss nya forskningsrön att jobba vidare utifrån.

Klarspråket i EU-rättsakter
Saga Holgersson har forskat på hur klarspråksarbetet påverkar rättsakterna i EU. Hon konstarerade att riktlinjerna skiljer sig något åt mellan svenska och EU:s klarspråksprinciper.

Sverige EU
mottagaranpassning mottagaranpassning
- ospecificerad - ledamöter, svensk allmänhet
meningsbyggnad meningsbyggnad
ordval         ordval
grafisk utformning grafisk utformning
metatext                 -
-                             enhetlighet
-                   otvetydighet
-                             idiomatiskt språk

Det som lyfts fram som viktigt för begripligheten är som vi ser inte riktigt samma saker. Skillnaderna kan säga oss något om både EU:s klarspråksbegrepp och vårt eget.

Nedjma frågade både Saga och Ingemar om vi riskerar att få svensk lagstiftning som är resultatet av en viskningslek (det vill säga förvrängd)? Ingen av dem verkade oroad av det.

Varför är jiddish ett minoritetsspråk i Sverige?
Yair Sapir är lektor i jiddish vid Högskolan i Kristianstad. Han berättade att det finns runt 3 000 jiddishtalare i Sverige och att språket talats här sedan 1700-talet.

Jiddish var de östeuropeiska judarnas språk, och var det kvinnliga språket, eller vardagsspråket. Det lärda språket (männens) var hebreiskan. Därför talar många ultraortodoxa judar jiddish hemma – hebreiskan är helt enkelt för helig för att talas till vardags. Jiddish skrivs med anpassat hebreiskt alfabet.

Jiddishkulturen är levande i dag: Spelman på taket är jiddish, och Sången Bär ner mig till sjön är ursprungligen på jiddish (Baj mir bist du schejn).

Det var intressant att få lite inblick i jiddish – många med mig har nog betraktat språket som en lite udda fågel i buren med minoritetsspråk.

Vokalerna svänger
Tomas Riad, forskare vid Stockholms universitet och ledamot i Svenska Akademien, berättade att våra främre vokaler har hamnat i svängning – nedåt.

När vi lägger märke till en förändring är den redan ett faktum, och det är för sent att stoppa den. Det som redan har hänt, är att de korta vokalerna ”u” och ”ö” har närmat sig varandra: först blir furst. Särskilt framför bokstaven ”r”. Nu är ”ä” och ”ö” på väg åt samma håll. Sedan länge har ju korta ”e” och ”ä” (vett och vätt låter lika) legat på nästan samma plats i vokalsystemet, så denna förändring är ett logiskt steg. Och som sagt, eftersom vi har börjat lägga märke till den har den redan hänt.

Prisutdelning!
Dagens sista punkt var utdelningen av tre priser: Minoritetsspråkpriset som delades ut Lena Adelsohn Liljeroth för första gången. Olle Josephson delade ut Eric Wellanders pris. Och Lena Adelsohn Liljeroth delade även ut Klarspråkskristallen.

Minoritetsspråkpriset gick till Kajsa Syrjänen Schaal ”för hennes helhjärtade engagemang för minoriteternas språkliga rättigheter och för hennes betydande insatser för minoritetsspråkens status, utveckling och revitalisering i Sverige”. Grattis Kaisa!

Eric Wellanders pris gick till Karin Milles för att hon ”med starkt engagemang och stor framgång undersökt språkets möjligheter att bidra till ett mer jämställt samhälle, bland annat genom sin forskning om mäns och kvinnors arbetsplatssamtal, ordet snippas etablering och könsneutrala pronomen.” Mycket roligt och välförtjänt, Karin: grattis!

Och dagens sista pris, Klarspråkskristallen gick välförtjänt till Arbetsmiljöverket "för myndighetens genomtänkta informationskampanj om arbetsmiljö och säkerhet, riktad till utländska byggnadsarbetare i Sverige. Ett gediget bakgrundsarbete, med en tydlig målgruppsanalys och brukarundersökningar, har följts upp av ett ambitiöst genomförande där språkval, teknik och kommunikationskanaler samspelar. Tack vare bredd och kreativitet har kampanjen fått stort genomslag hos en svårnådd och rörlig målgrupp.” Jag upprepar ett imponerat Grattis!

02 maj, 2012

Moien!

Luxemburgskan är lik tyskan men har ändå tydliga skillnader. Det märker man på det lilla luxemburgska ordet man som annanspråkig till vardags växlar med luxemburgarna - moien. Första gången jag och en grupp praktikanter hörde det tittade vi på klockan och undrade varför busschauffören hälsade oss god morgon (guten Morgen) mitt på dagen. Men på luxemburgska använder man det helt tidsobundet, precis som vårt hej. Kommer du någonsin till Luxemburg för att besöka Chocolate house eller någon annan sevärdhet kan du alltså hälsa med ett glatt moien! oavsett vad klockan är.

Dalmål – omystiska dialekter nr 7

Jag är född och uppvuxen i det natursköna Dalarna. Vintern 2007 flyttade jag till Stockholm, förlåt Upplands Väsby, efter 22 år i Borlänge.
- Jasså eru dalmas? kunde stockholmarna säga till mig när jag var ny här i storstaden.
- Nej, jag är en dalkarl, svarade jag.
För stockholmaren, och andra utanför Dalarna, är det kanske ingen skillnad, men för oss som är födda i Dalarna är det viktigt: En man från Dalarna är en dalkarl och en kvinna är en dalkulla.

Smakprov på dalmål
När jag växte upp så brukade vi pula varandra i snön (trycka ner ansiktet i snön på någon annan), om någon var ledsen eller betedde sig konstigt kunde man fråga va älä mälä? (vad är det med dig?), om någon ljuger säger man du skänt tro på'n (du ska inte tro på honom/henne), på bussen kunde man höra konversationer med ord som viri (varit), jussom (liksom) och tjåla (prata). Andra härliga ord är skuntä, äntä och vantä:

- Skuntä va skönt om ä kund bi sommä snart?
- Ja äntä kallt uta?
- Jo vantä dä.

Översatt:
- Skulle det inte vara skönt om det kunde bli sommar snart?
- Jo är det inte kallt ute?
- Ja var det inte det.

I Malung kan det låta så här:
"No e ä lådin, ö galn e full mä söpiner ätt an jer snön a fyri"
(Nu är det vår och gården är full av skräp efter att snön försvunnit.)

Och i Orsa:
Du font saj åv assint a ingum, som tolkas ”Du får inte tala om det för någon”, betyder ordagrant: Du får inte säga av (till) alls intet åt ingen.

Dalmål är inte en enhetlig dialekt
Dalmålet låter alltså olika på olika områden i landskapet. I de norra delarna pratar man ovansiljanmål, t.ex. i Mora, Orsa och Älvdalen. I de västra delarna finns övre västerdalsmålen där det pratas t.ex. Malungsmål, Limamål och Transtrandsmål samt de nedre västerdalsmålen där talas det t.ex. Äppelbomål, Nåsmål och Vansbromål (tänk Gunde Svan). I de södra och östra delarna, t.ex. Borlänge, Falun och Hedemora pratar man undersiljanmål eller (dala)bergslagsmål. 

Sedan återfinns också olika dialekter på flera delar av länet, exempelvis Malungsmålet som märks av i både övre och nedre västerdalsmålen. Det finns alltså flera varianter på dalmålet och det är både underbart och komplext. Personligen lägger jag nästan aldrig märke till alla dessa olika varianter av dalmål. Jag tycker att det låter tämligen lika på Rättviks marknad som det gör vid Vansbrosimmet. Jag har firat många midsomrar i Leksand men märker ingen direkt skillnad på dialekten när jag åker till Avesta.

Men det finns en dialekt, eller numera ett språk, som är oerhört svårt att förstå även för infött dalfolk och det är älvdalskan. Några fraser på älvdalska kan se ut såhär wargen ietter Grobien (vargen heter Gråben), ig såg wardjin (jag såg vargen), ig djäv wardjem tjyöt (jag ger vargen kött) och wardjemes bien ir åv (vargens ben är av). Jag tror ingen utomsockens kan förstå sig på älvdalskan. Ig ar it sitt inggan (jag har inte sett någon).

Stolt dalkarl, men i tysthet
Vissa här i den kungliga huvudstaden brukar bli förvånade när jag säger att jag är ifrån Borlänge medan andra säger ”det hörs”. Jag har aldrig lagt någon större vikt på hur min dialekt låter och har aldrig tänkt tanken att försöka tvätta bort dialekten, tvärtom, så är jag väldigt stolt över att vara ifrån Borlänge. Jag pratar dalmål, men förmodligen inte så brett som det dalmålet du tänker dig i huvudet. Däremot vet jag att jag har ett tungt uttal på sch-ljudet i framför allt duscha. Jag uttalar kanske vissa ord med e istället för ä, men inte lika frekvent och starkt som stockholmarna. Jag eter inte reker, men ätä’ inte heller utan jag äter nog helt enkelt bara.

Lär dig mer om dalmål
Avslutningsvis tänkte jag tipsa om Lasse Åbergs film Hälsoresan där Kerstin Bäck, född i Borlänge, har en roll. Där har du Borlängemål i ett nötskal! Samt Köppäbävisan givetvis. Övriga varianter på dalmålet kan du säkert googla dig fram till och göra dina egna upptäckter på hur dalmålet skiljer sig åt och hur supradentalt tungspets-r och kakuminalt (med tungspetsen mot gomtaket) tjockt l används i olika delar av Dalarna. Eller varför inte åka till det vackra, härliga Dalarna på semestern i sommar?