Som språkkonsult i svenska har jag vant mig vid att få svara på frågor om vad jag egentligen arbetar med. Människor vill veta vad jag gör, och för vem. Det är ofta roligt att få berätta om begriplighet och mitt intresse för språk och kommunikation, och om nöjda kunder förstås!
Men häromdagen frågade en kvinna mig med rynkade ögonbryn och spänd röst: "Gillar du svenska eller?". Stämningen i rummet blev nästan lite hotfull. Men jag svarade ärligt och instinktivt: "JAA, det gör jag! Språk är kul! Och svenska tycker jag är allra roligast, eftersom det är det språk jag behärskar bäst. Det språk som jag använder för att uttrycka nyanser, och som jag kan så bra att jag kan hjälpa andra att använda det för att uttrycka nyanser."
Någonstans måste jag ha gjort rätt, för den hotfulla stämningen försvann. Först idag slog det mig, att kanske var det just svenska som var det centrala i frågan? Kanske berodde den tråkiga stämningen när frågan ställdes på att det som diskuterades innan var valresultatet? Ja, jag gillar svenska! Men åh vad gärna jag skulle vara lika duktig på massor av andra språk och därför gilla dem precis lika mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar