Det var en gång en norrlänning, en stockholmare och en skåning. Alla använde de ordet pirra, men de hade helt olika definitioner av ordet.
Först var det norrlänningen. För henne kunde magen pirra när hon var förväntansfull eller kär.
Sedan var det stockholmaren som kånkade en tv flera hundra meter åt norrlänningen, och sedan flåsade ur sig att hon borde skaffa sig "en pirra". En vadförnåge? frågade norrlänningen förvånat. En pirra, upprepade stockholmaren som om det var den självklaraste saken i världen. Men vad är det? upprepade norrlänningen som om det var den konstigaste saken i världen. Pirra som substantiv? Är det en sorts kärra eller? Ja, sa stockholmaren med förvirrad blick.
Och sedan var det skåningen, som bara fick något busigt i blicken när pirra kom på tal. För henne pirrade man nämligen tillsammans med någon annan i sänghalmen. Norrlänningen skrattade högt och gott tillsammans med sina norrländska vänner.
Tänk så många olika definitioner ett så vardagligt ord som pirra kan ha! Finns det kanske fler?
Även för västgötar är pirra ett verb som tar sig uttryck i maggropen.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOoops, inlägget försvann av misstag!
SvaraRaderaIgen: Bra att veta! Vi kanske skulle rita upp en pirra-karta så man vet var man vågar använda ordet utan att finns risk för missförstånd?
För göteborgaren är 'pirra' kärra.
SvaraRaderaMin mor, från Gagnef i Dalarna, använder ordet pirra (med en betoning jag inte kan få till i skrift) för det djur jag skulle kalla "ett får" på standardsvenska.
SvaraRaderaÅh, då har jag lärt mig både att kärra-pirran kanske inte är stockholmsk, och att Gagnef-får kan heta pirra. Vad lärorikt det här var!
SvaraRaderaOch jag använder pirra både för kärran och för magkänslan. Är det för att jag är norlänning som bor i Stockholm?
SvaraRaderaOch den inbitne stockholmaren vet att "pirra" är något man sätter för någon annan när man vill jiddra. Sätta pirra är alltså samma som att lägga krokben.
SvaraRadera