De senaste veckorna har vi skrivit om modersmål här på bloggen. Inläggen har blivit en blandning av personliga erfarenheter, språkvård och tänkvärda fakta. Vi har bland annat skrivit om uppväxten i en tvåspråkig miljö, suget efter att få tala sitt eget språk, varför det är så viktigt att få lära sig sitt modersmål ordentligt och vad som sker inom språkvården på området. Kanske har du som läser lärt dig något nytt – eller kanske känt igen dig?
Den här veckan byter vi ämne och kommer i några veckor framöver att skriva om ordklasser. Vilken är din favoritordklass? Verb? Adjektiv? Substantiv? Räkneord?
När jag tänker på substantiv dyker ofta den lilla ramsan jag fick lära mig i skolan automatiskt upp i mitt huvud:
”Substantiv är namn på ting, såsom humhum, hatt och ring.”
Ja, nu ska det förstås inte vara humhum i ramsan egentligen, men jag kommer inte riktigt ihåg hur den går. Gör du? Undrar för resten vad man har för ordklassramsor i skolan nu för tiden? Har man ens ramsor?
Håll alltså utkik efter våra reflektioner och fakta under veckorna som kommer, om du vill läsa mer om ordklasser. Och kanske har du egna språkfunderingar att dela med dig av här på bloggen?
04 mars, 2013
26 februari, 2013
Modersmål - del 7
- Men alltså hur gör ni när ni pratar hemma? Är det inte svårt att välja språk?
- Nä, med mamma och syster pratar jag svenska och med pappa engelska.
- Men om din pappa säger något till din syster och du vill kommentera det? Hur gör du då?
Det där med att jag hade två modersmål var lite förvirrande för mina jämnåriga kompisar när jag växte upp. Många frågor blev det, och det är klart att det var lite jobbigt att sticka ut i den homogena lilla jämtländska byn. Men med tiden insåg jag hur värdefullt det var att ha två språk. Faktum är att engelskan lite indirekt lade grunden till min språkpolisiga dröm att bli språkkonsult - jag läste ett engelskspråkigt program på gymnasiet, och den största behållningen av det valet var att lärarnas svengelska karvade fram en irriterad språkpolis. Språkpolisen försvann någonstans på språkkonsultprogrammet, men språkkonsult blev det ju av mig!
En sak som är lite svår med att ha två modersmål är att ordförråden inte alltid matchar helt. Ofta för att det inte behövs. Det finns blommor i den engelska floran som jag inte skulle kunna namnge på svenska, och tvärtom. Det finns fiskar med engelska namn som jag gärna äter men som jag inte skulle kunna hitta i Sverige eftersom jag inte vet vad de heter här. Eller så har jag lärt mig orden på det andra språket senare och tycker att de låter helt fel. Skulle haddock heta "kolja" och daisy "tusensköna"? När jag ska prata om abborre måste jag fundera länge innan jag lyckas rota fram det konstiga "perch" ur mitt engelska ordförråd.
Men sedan har förstås båda språken oöversättliga ord, och DET är riktigt jobbigt. På mina engelska hemspråkslektioner i gymnasiet kallade vi vår fikapaus för "fika" även på engelska eftersom det inte finns ett engelskt ord, och när jag på svenska ska prata om att teet har blivit gammalt blir jag frustrerad eftersom jag inte har något svenskt ord för "stale".
Förutom sådana här små ordförrådsproblem har det bara varit positivt att ha två modersmål. Men sedan min syster och jag lämnade föräldrahemmet har jag stött på ett helt nytt problem: vad ska jag använda för språk på mina semestervykort till föräldrarna? Så länge min syster bodde kvar pratade jag ju svenska med två av tre mottagare, så det var aldrig någon tvekan. Men nu då?
Det känns lika konstigt att prata "fel" språk med respektive förälder som det känns att prata engelska med en svensk vän. Andra flerspråkiga familjer kan blanda språken kors och tvärs, men det har jag aldrig klarat av. Redan när jag var liten skällde jag på mamma när hon någon gång pratade engelska med mig, för det var inte hennes språk! Språket är alltså inte bara kommunikation för mig, utan även identitet. Engelskan är pappas och de brittiska sakernas språk, svenskan är mammas och de svenska sakernas språk. Och det känns helt fel att blanda. Nu när min syster bott i engelskspråkiga länder i flera år och oftast facebookar på engelska klarar jag dock av att skriva till henne på engelska - men inte att prata engelska med henne.
Så när vi sitter samlade vid köksbordet och jag vill kommentera något som pappa har sagt till min syster, då säger jag det på svenska till henne. Och när jag numera skriver vykort till föräldrarna våndas jag en stund, sedan väljer jag ett språk som känns rätt just då.
- Nä, med mamma och syster pratar jag svenska och med pappa engelska.
- Men om din pappa säger något till din syster och du vill kommentera det? Hur gör du då?
Det där med att jag hade två modersmål var lite förvirrande för mina jämnåriga kompisar när jag växte upp. Många frågor blev det, och det är klart att det var lite jobbigt att sticka ut i den homogena lilla jämtländska byn. Men med tiden insåg jag hur värdefullt det var att ha två språk. Faktum är att engelskan lite indirekt lade grunden till min språkpolisiga dröm att bli språkkonsult - jag läste ett engelskspråkigt program på gymnasiet, och den största behållningen av det valet var att lärarnas svengelska karvade fram en irriterad språkpolis. Språkpolisen försvann någonstans på språkkonsultprogrammet, men språkkonsult blev det ju av mig!
En sak som är lite svår med att ha två modersmål är att ordförråden inte alltid matchar helt. Ofta för att det inte behövs. Det finns blommor i den engelska floran som jag inte skulle kunna namnge på svenska, och tvärtom. Det finns fiskar med engelska namn som jag gärna äter men som jag inte skulle kunna hitta i Sverige eftersom jag inte vet vad de heter här. Eller så har jag lärt mig orden på det andra språket senare och tycker att de låter helt fel. Skulle haddock heta "kolja" och daisy "tusensköna"? När jag ska prata om abborre måste jag fundera länge innan jag lyckas rota fram det konstiga "perch" ur mitt engelska ordförråd.
Men sedan har förstås båda språken oöversättliga ord, och DET är riktigt jobbigt. På mina engelska hemspråkslektioner i gymnasiet kallade vi vår fikapaus för "fika" även på engelska eftersom det inte finns ett engelskt ord, och när jag på svenska ska prata om att teet har blivit gammalt blir jag frustrerad eftersom jag inte har något svenskt ord för "stale".
Förutom sådana här små ordförrådsproblem har det bara varit positivt att ha två modersmål. Men sedan min syster och jag lämnade föräldrahemmet har jag stött på ett helt nytt problem: vad ska jag använda för språk på mina semestervykort till föräldrarna? Så länge min syster bodde kvar pratade jag ju svenska med två av tre mottagare, så det var aldrig någon tvekan. Men nu då?
Det känns lika konstigt att prata "fel" språk med respektive förälder som det känns att prata engelska med en svensk vän. Andra flerspråkiga familjer kan blanda språken kors och tvärs, men det har jag aldrig klarat av. Redan när jag var liten skällde jag på mamma när hon någon gång pratade engelska med mig, för det var inte hennes språk! Språket är alltså inte bara kommunikation för mig, utan även identitet. Engelskan är pappas och de brittiska sakernas språk, svenskan är mammas och de svenska sakernas språk. Och det känns helt fel att blanda. Nu när min syster bott i engelskspråkiga länder i flera år och oftast facebookar på engelska klarar jag dock av att skriva till henne på engelska - men inte att prata engelska med henne.
Så när vi sitter samlade vid köksbordet och jag vill kommentera något som pappa har sagt till min syster, då säger jag det på svenska till henne. Och när jag numera skriver vykort till föräldrarna våndas jag en stund, sedan väljer jag ett språk som känns rätt just då.
21 februari, 2013
Modersmål – del 6
Hurra, i dag är det internationella modersmålsdagen!
Modersmålsdagen utsågs som en internationell dag av UNESCO (United Nations Educational Scientific and Cultural Organisation) 1999 och sedan år 2000 har 21 februari firats som den internationella modersmålsdagen över hela världen för att öka medvetenheten om språklig och kulturell mångfald och flerspråkighet.
Här i Sverige uppmärksammas dagen på olika sätt runtom i landet. I Umeå uppmärksammar man till exempel den flerspråkighet som finns på förskolor och skolor och under veckan pågår olika aktiviteter på förskolor och skolor. Bland annat besöker modersmålslärare SFI-skolan, (svenska för invandrare), i Umeå för att möta föräldrar till barn med annat modersmål och berättar om vikten av att hålla modersmålet levande. Och i Trollhättan firar den så kallade Modersmålsenhetens lärare den internationella modersmålsdagen tillsammans med elever varje år på olika sätt. Bland annat med utställningar av elevers arbete under läsåret. Det kan vara illustrerade berättelser och sagor, temaarbeten, poesi och annat som man arbetat med under läsåret.
Det talas uppskattningsvis omkring 150 olika modersmål i Sverige. Det finns ingen riktig statistik på hur många talare det finns inom varje språk men förutom svenskan som har ungefär 8 miljoner talare är finska (235 000 talare), serbokroatiska (113 000), arabiska (93 000) och kurdiska (66 000) har flest modersmålstalare men det finns även många talare av spanska, tyska, persiska, polska, albanska, somaliska, grekiska och många, många fler språk.
Det är viktigt för varje människa att få möjlighet att använda och bli bra på sitt modersmål – en rättighet som är självklar för många, men långt ifrån för alla. Forskningen visar dessutom att invandrarbarn som får mycket undervisning på sitt modersmål klarar sig bättre i skolan, och de blir ofta också bättre på svenska.
Så kom loss alla modersmålstalare från Ale stenar till norra Lappland:
Fira internationella modersmålsdagen riktigt ordentligt i dag!
Modersmålsdagen utsågs som en internationell dag av UNESCO (United Nations Educational Scientific and Cultural Organisation) 1999 och sedan år 2000 har 21 februari firats som den internationella modersmålsdagen över hela världen för att öka medvetenheten om språklig och kulturell mångfald och flerspråkighet.
Här i Sverige uppmärksammas dagen på olika sätt runtom i landet. I Umeå uppmärksammar man till exempel den flerspråkighet som finns på förskolor och skolor och under veckan pågår olika aktiviteter på förskolor och skolor. Bland annat besöker modersmålslärare SFI-skolan, (svenska för invandrare), i Umeå för att möta föräldrar till barn med annat modersmål och berättar om vikten av att hålla modersmålet levande. Och i Trollhättan firar den så kallade Modersmålsenhetens lärare den internationella modersmålsdagen tillsammans med elever varje år på olika sätt. Bland annat med utställningar av elevers arbete under läsåret. Det kan vara illustrerade berättelser och sagor, temaarbeten, poesi och annat som man arbetat med under läsåret.
Det talas uppskattningsvis omkring 150 olika modersmål i Sverige. Det finns ingen riktig statistik på hur många talare det finns inom varje språk men förutom svenskan som har ungefär 8 miljoner talare är finska (235 000 talare), serbokroatiska (113 000), arabiska (93 000) och kurdiska (66 000) har flest modersmålstalare men det finns även många talare av spanska, tyska, persiska, polska, albanska, somaliska, grekiska och många, många fler språk.
Det är viktigt för varje människa att få möjlighet att använda och bli bra på sitt modersmål – en rättighet som är självklar för många, men långt ifrån för alla. Forskningen visar dessutom att invandrarbarn som får mycket undervisning på sitt modersmål klarar sig bättre i skolan, och de blir ofta också bättre på svenska.
Så kom loss alla modersmålstalare från Ale stenar till norra Lappland:
Fira internationella modersmålsdagen riktigt ordentligt i dag!
19 februari, 2013
Väldigt, väldigt, och lite, lite
Om du, liksom jag, är på ständig trendspaning i språket har du säkert också lagt märke till dubbleringen av förstärkningsord som varit en stark trend de senaste åren. Under bara två minuters analys av tv-programmet Nyhetsmorgons matinslag Mitt kök noterar jag följande citat:
Det blir väldigt, väldigt gott!
Tillsätt bara lite, lite sesamolja!
Det blir jätte-, jättegott!
Chilin är väldigt, väldigt stark.Mycket, mycket tydlig trend, eller hur?
Modersmål - del 5
Jag såg ett TV-program där en kvinna som invandrat till Sverige intervjuades. Hon fick en fråga om vad hon tyckte om det svenska språket, och då berättade hon att när hon kommit till Sverige så kunde hon för första gången i livet känna verklig frid. Anledningen var, förklarade hon, att i hennes eget språk fanns inget ord för frid. När jag hörde detta blev jag fascinerad och imponerad av mitt modersmål. Var det möjligt att det svenska språket kunde få människor att känna frid bara för att vi skapat ett särskilt ord för detta? Kan vi människor bara uppleva en känsla som det finns ett ord för? Då borde människor med olika modersmål också känna olika känslor och kanske även uppfatta världen olika. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!
Mitt första aktiva minne av mitt modersmål går tillbaka till en sommar i Hälsingland i början av sextiotalet. Familjen tillbringade semestern hos goda vänner på deras bondgård Baggbo utanför Ljusdal, och det är här jag för första gången blev medveten om språket. Det underliga, fantastiska, föränderliga språket, som man kan glädjas åt, leka med och till och med nyskapa. Jag hade just fått lära mig av tant Anna att en flickgris kallas för en sugga. Min fyraåriga hjärna processade detta faktum en stund och sedan sade jag: - Men då måste väl en pojkgris vara en sagge? Jag minns tydligt att detta förslag mottogs med skratt och lovord i familjen och språket blev genast för mig någonting lustfyllt.
Vi människor är ju också intimt förknippade med vårt modersmål. Det är en viktig del av vår identitet. Det är ingen tillfällighet att förtryckare ofta förbjuder de förtryckta att använda sitt modersmål. Det har många utsatta minoriteter och folkgrupper bittert fått erfara. Tar man bort människors modersmål tar man bort deras identitet, samhörighet och grunden för deras övertygelser och syn på världen. Människor kan ibland utstå våld, förföljelse och umbäranden, men om man tar ifrån dem deras språk så rämnar själva basen för deras självbild och styrka som grupp. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!
Ett lättsammare exempel på vikten av det egna språket är kanske att man ofta känner saknad om man inte får tala sitt modersmål under en längre tid - man drabbas av modersmålsabstinens. Det är kanske inte så konstigt att människor som bor länge utomlands samlas i svenska och skandinaviska klubbar för att kunna umgås med landsmän och grannar i den nordiska språkgemenskapen. Man kan skylla på att det är trevligt med fester och tennisturneringar; jag tror att skälet helt enkelt är att man vill höra sig själv tala svenska för att veta att man fortfarande är sig själv. För min faster Karin räckte det med att vara på språkutbildning i England en månad. Efter tre veckor kom hon på sig själv med att en lång stund stå och tala svenska med en duva på Trafalgar Square. Hon mådde genast lite bättre! (Och duvan lär enligt faster inte ha tagit någon synbar skada.)
Mitt första aktiva minne av mitt modersmål går tillbaka till en sommar i Hälsingland i början av sextiotalet. Familjen tillbringade semestern hos goda vänner på deras bondgård Baggbo utanför Ljusdal, och det är här jag för första gången blev medveten om språket. Det underliga, fantastiska, föränderliga språket, som man kan glädjas åt, leka med och till och med nyskapa. Jag hade just fått lära mig av tant Anna att en flickgris kallas för en sugga. Min fyraåriga hjärna processade detta faktum en stund och sedan sade jag: - Men då måste väl en pojkgris vara en sagge? Jag minns tydligt att detta förslag mottogs med skratt och lovord i familjen och språket blev genast för mig någonting lustfyllt.
Vi människor är ju också intimt förknippade med vårt modersmål. Det är en viktig del av vår identitet. Det är ingen tillfällighet att förtryckare ofta förbjuder de förtryckta att använda sitt modersmål. Det har många utsatta minoriteter och folkgrupper bittert fått erfara. Tar man bort människors modersmål tar man bort deras identitet, samhörighet och grunden för deras övertygelser och syn på världen. Människor kan ibland utstå våld, förföljelse och umbäranden, men om man tar ifrån dem deras språk så rämnar själva basen för deras självbild och styrka som grupp. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!
Ett lättsammare exempel på vikten av det egna språket är kanske att man ofta känner saknad om man inte får tala sitt modersmål under en längre tid - man drabbas av modersmålsabstinens. Det är kanske inte så konstigt att människor som bor länge utomlands samlas i svenska och skandinaviska klubbar för att kunna umgås med landsmän och grannar i den nordiska språkgemenskapen. Man kan skylla på att det är trevligt med fester och tennisturneringar; jag tror att skälet helt enkelt är att man vill höra sig själv tala svenska för att veta att man fortfarande är sig själv. För min faster Karin räckte det med att vara på språkutbildning i England en månad. Efter tre veckor kom hon på sig själv med att en lång stund stå och tala svenska med en duva på Trafalgar Square. Hon mådde genast lite bättre! (Och duvan lär enligt faster inte ha tagit någon synbar skada.)
14 februari, 2013
Modersmål - del 4
När jag började första klass i Lyckebyskolan i Blekinge för länge sedan var Modersmålet ett av ämnena på schemat. Men det var inte vilket modersmål som helst, det var svenska och inget annat. På modersmålslektionerna tränade vi läsning far ror, mor är rar utan en tanke på hur könsrollsstereotypa texten och bilderna var. Och ingen tänkte någonsin på att man kunde ha ett annat modersmål än svenska. Om någon skulle ha haft det fanns det ingen anledning till att denne någon skulle utveckla det språket. Vi bodde, levde och umgicks i Sverige och svenska var det enda språk vi behövde för vår tillvaro.
En annan tid nu
Ja, det var sannerligen en annan tid. Visserligen enklare, men också fattigare på nyanser. Idag heter skolämnet Svenska och på schemat finns även hemspråk för de barn som har ett annat, eller flera andra modersmål. Vi har en språklag vars 14 § slår fast den enskildes tillgång till språk:
Den som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska, alternativt minoritetsspråken eller teckenspråk. Och den som har ett annat modersmål ska ges möjlighet att utveckla och använda det.I svenska skolor blandas i dag alla möjliga språk och de flesta ungar har ord från invandrarspråken, engelskan och svenskan i sin vardagsvokabulär. Det skulle vara kul att se hur en oskuldsfull läsebok från 50-talet skulle återge någon av dagens vardagssituationer. Kanske: Yo, hen är cool, shunnen ojnar, sweet!
13 februari, 2013
Modersmål - del 3
Mitt modersmål är inte bara det språk som jag kan utan och innan, det språk där mitt ordförråd är fylligast och mest nyanserat och där grammatiken faller sig naturligt för mig. När det gäller modersmålet känner jag mig även trygg i språkligt kulturella konventioner som kanske verkar smått prilliga för de som lärt sig mitt språk senare i livet.
Min mamma jobbar med att undervisa i svenska för invandrare. Hennes elever är vårdpersonal som kommer till Norrbotten från andra delar av Europa för att arbeta. Flera av hennes elever, som alltså ändå inte kommer särskilt långväga ifrån med dagens globaliserade mått mätt, förvånas över hur mycket vi svenskar vill tacka hela tiden.
Under ett besök i en vanlig matuvarubutik ska man tacka när man får tillbaka sitt bonuskort, när man får tillbaka växel, när man får kvitto. Man ska tacka jo tack, det var bra så. Ja, man ska till och med tacka som tack när kassapersonalen tackar. Istället för varsågod.
Själv tackar jag helt naturligt. Det kommer av sig självt, mycket och ofta som sig bör. Däremot hade jag stora problem när jag under min studietid i Nya Zeeland umgicks med ett gäng amerikaner som hela tiden frågade "Whats up?" när vi sågs. Vad svarar man på det? Själva svarade de ALLTID "Not much.", men det tyckte jag kändes jätteknäppt. Jag ville ju berätta vad jag hade för mig, och jag ville veta vad de hade för sig. Men det märkte jag ganska snart var helt fel just i detta sammanhang. Ville man faktiskt veta vad någon gjorde eller hur hen mådde så fick man ställa en annorlunda formulerad följdfråga. Whats upandet var en sorts trevlighetsritual och hade inget med utbyte av information att göra.
Jag blev faktiskt aldrig helt bekväm med det där. Det blev aldrig naturligt. Sådana där konstigheter får jenkarna helt enkelt ha för sig själva. Tacka vet jag en dos hederligt tackande!
Min mamma jobbar med att undervisa i svenska för invandrare. Hennes elever är vårdpersonal som kommer till Norrbotten från andra delar av Europa för att arbeta. Flera av hennes elever, som alltså ändå inte kommer särskilt långväga ifrån med dagens globaliserade mått mätt, förvånas över hur mycket vi svenskar vill tacka hela tiden.
Under ett besök i en vanlig matuvarubutik ska man tacka när man får tillbaka sitt bonuskort, när man får tillbaka växel, när man får kvitto. Man ska tacka jo tack, det var bra så. Ja, man ska till och med tacka som tack när kassapersonalen tackar. Istället för varsågod.
Själv tackar jag helt naturligt. Det kommer av sig självt, mycket och ofta som sig bör. Däremot hade jag stora problem när jag under min studietid i Nya Zeeland umgicks med ett gäng amerikaner som hela tiden frågade "Whats up?" när vi sågs. Vad svarar man på det? Själva svarade de ALLTID "Not much.", men det tyckte jag kändes jätteknäppt. Jag ville ju berätta vad jag hade för mig, och jag ville veta vad de hade för sig. Men det märkte jag ganska snart var helt fel just i detta sammanhang. Ville man faktiskt veta vad någon gjorde eller hur hen mådde så fick man ställa en annorlunda formulerad följdfråga. Whats upandet var en sorts trevlighetsritual och hade inget med utbyte av information att göra.
Jag blev faktiskt aldrig helt bekväm med det där. Det blev aldrig naturligt. Sådana där konstigheter får jenkarna helt enkelt ha för sig själva. Tacka vet jag en dos hederligt tackande!
08 februari, 2013
Modersmål - del 2
Jag tänker sällan på mitt modersmål. Det är ju svenska, stockholmssvenska för att vara mer precis, och jag bor och jobbar i Stockholm. Så även om det vimlar av dialekter och bruten svenska runt omkring mig i min vardag, känner jag alltid att jag befinner mig på min språkliga planhalva så att säga.
Ibland blir det dock uppenbart hur viktigt det är att få använda sitt modersmål. Det är förstås när man hamnar på någon annans språkliga planhalva, och tvingas använda ett annat språk för att uttrycka sig. Det här aktualiserades för mig när det började bli dags att fundera på årets internationella konferenser. Det är alltid otroligt lärorikt att träffa kolleger från andra länder och höra om hur deras språkvardag ser ut. Många av dem kommer från den anglosaxiska språkgemenskapen, och berättar vältaligt om hur språkarbetet går till i Australien, Storbritannien Kanada och USA på det allmänt accepterade arbetsspråket engelska. Mina skildringar känns alltid valhänta och rätt tråkiga på engelska, och jag har svårt att få färg och liv i skildringarna av svenskt klarspråksarbete. Framför allt om jag håller föredrag och därmed pratar inför publik.
I de här miljöerna vidgas konstigt nog mitt modersmål. Jag märker att jag omfamnar inte bara svenskan, utan även finlandssvenskan och norskan, ja till och med danskan låter som mitt hemlands toner i en internationell miljö. Och det har inte bara att göra med att det är kul att träffa andra nordbor, utan det är verkligen skönt att få prata svenska. Med norrmän, finlandssvenskar och danskar kan jag utforska svenskans möjligheter att töja sig till ett nordiskt lingua franca. Det är häftigt att jag kan prata svenska med dem, och de norska och danska med mig, på ett sätt som gör att vi förstår varandra. Som om vi hade samma modersmål. Och på sätt och vis har vi ju det, historiskt sett. Så på konferens är mitt modersmål inte så snävt som stockholmskan, det innefattar hela den nordiska språkgemenskapen.
Ibland blir det dock uppenbart hur viktigt det är att få använda sitt modersmål. Det är förstås när man hamnar på någon annans språkliga planhalva, och tvingas använda ett annat språk för att uttrycka sig. Det här aktualiserades för mig när det började bli dags att fundera på årets internationella konferenser. Det är alltid otroligt lärorikt att träffa kolleger från andra länder och höra om hur deras språkvardag ser ut. Många av dem kommer från den anglosaxiska språkgemenskapen, och berättar vältaligt om hur språkarbetet går till i Australien, Storbritannien Kanada och USA på det allmänt accepterade arbetsspråket engelska. Mina skildringar känns alltid valhänta och rätt tråkiga på engelska, och jag har svårt att få färg och liv i skildringarna av svenskt klarspråksarbete. Framför allt om jag håller föredrag och därmed pratar inför publik.
I de här miljöerna vidgas konstigt nog mitt modersmål. Jag märker att jag omfamnar inte bara svenskan, utan även finlandssvenskan och norskan, ja till och med danskan låter som mitt hemlands toner i en internationell miljö. Och det har inte bara att göra med att det är kul att träffa andra nordbor, utan det är verkligen skönt att få prata svenska. Med norrmän, finlandssvenskar och danskar kan jag utforska svenskans möjligheter att töja sig till ett nordiskt lingua franca. Det är häftigt att jag kan prata svenska med dem, och de norska och danska med mig, på ett sätt som gör att vi förstår varandra. Som om vi hade samma modersmål. Och på sätt och vis har vi ju det, historiskt sett. Så på konferens är mitt modersmål inte så snävt som stockholmskan, det innefattar hela den nordiska språkgemenskapen.
04 februari, 2013
Modersmål - del 1
Nu i februari kommer vi att dela med oss av våra funderingar kring modersmål här på bloggen.
Jag börjar gärna med frågan om vad ett modersmål egentligen är. Det första språk vi lär oss som barn? Det språk vi behärskar bäst i dag? Eller kanske det språk som någon annan anser är vårt modersmål för att vi har en viss geografisk hemvist? För en del människor kan det ju bli helt olika svar på dessa frågor.
För mig som är uppvuxen norr om Örebro är svaret på den första delfrågan "närkingska", och på de övriga två svarar jag "svenska".
Under flera år bodde jag i Berlin, och där blev mitt svenska modersmål jätteviktigt för mig. Det yttrade sig bland annat i en svärmande krönika om bokstaven Å och en kreativ skrivkurs med andra svenskar. Dessutom slukade jag svenska böcker (i stället för att passa på att lära känna den tyska litteraturen). Och jag blev alltid så välkomnande bemött när någon efter en stunds samtal kopplade ihop min accent med det vackra landet i Skandinavien. "Ach, aus Schweeeeden!" sa de, med det där extra långa och uppskattande uttalet av E.
Det som hände var helt enkelt att svenskan blev en viktig och positiv del av min identitet - i mitt nya liv som invandrare.
Mitt andra modersmål, närkingskan, har en lite annan historia. Jag har ingen tydlig accent från Närke, så ofta möts jag av "Jaha, från Örebro? Det hörs inte!" På det svarade jag länge "tack" eller "vilken "tur". Kanske är det många av er som förstår det. Vem vill väl vara en gnällspik?
Närkingskan (liksom östgötskan) har som bekant inte alls hängt med i den statusutveckling som andra dialekter har genomgått. För gotländska låter ju så charmigt, och en accent från nordligare delar av landet inger ju ett sådant förtroende. Men hur låter det egentligen när Peter Flack gestaltar Hjalmar från Viby by? Ja, ni fattar.
Men så började något hända. Jag började känna saknad och avund när jag hörde andra med mer eller mindre dialekt. "Varför har jag förlorat min? Varför är vissa språk och dialekter fina, och andra fula?" funderade jag. Den här förändringen sammanföll med att jag blev sundbybergare. Kanske var det dags för en ny identitet - närking i exil?
Här i Stockholm mötte jag nämligen många som hävdade att de talade rikssvenska. Fast jag hörde ju mycket väl att det inte var så. Och att jag inte alls pratar som de.
För jag säger gröpper om gropar, och jag tycker fortfarande att reven är en räv, chefen en chäf och den praktiska pirran en säckkärra. Och om ni lyssnar noga när jag säger "kört" är det så härligt uppenbart att jag formar mitt ö lite väl långt fram i munhålan, och att jag har samma ö i både "öga" och "öra". Ja, så där som det låter därhemma, precis där Kilsbergen möter slätten. Och jag tycker att det är fint.
Jag börjar gärna med frågan om vad ett modersmål egentligen är. Det första språk vi lär oss som barn? Det språk vi behärskar bäst i dag? Eller kanske det språk som någon annan anser är vårt modersmål för att vi har en viss geografisk hemvist? För en del människor kan det ju bli helt olika svar på dessa frågor.
För mig som är uppvuxen norr om Örebro är svaret på den första delfrågan "närkingska", och på de övriga två svarar jag "svenska".
Under flera år bodde jag i Berlin, och där blev mitt svenska modersmål jätteviktigt för mig. Det yttrade sig bland annat i en svärmande krönika om bokstaven Å och en kreativ skrivkurs med andra svenskar. Dessutom slukade jag svenska böcker (i stället för att passa på att lära känna den tyska litteraturen). Och jag blev alltid så välkomnande bemött när någon efter en stunds samtal kopplade ihop min accent med det vackra landet i Skandinavien. "Ach, aus Schweeeeden!" sa de, med det där extra långa och uppskattande uttalet av E.
Det som hände var helt enkelt att svenskan blev en viktig och positiv del av min identitet - i mitt nya liv som invandrare.
Mitt andra modersmål, närkingskan, har en lite annan historia. Jag har ingen tydlig accent från Närke, så ofta möts jag av "Jaha, från Örebro? Det hörs inte!" På det svarade jag länge "tack" eller "vilken "tur". Kanske är det många av er som förstår det. Vem vill väl vara en gnällspik?
Närkingskan (liksom östgötskan) har som bekant inte alls hängt med i den statusutveckling som andra dialekter har genomgått. För gotländska låter ju så charmigt, och en accent från nordligare delar av landet inger ju ett sådant förtroende. Men hur låter det egentligen när Peter Flack gestaltar Hjalmar från Viby by? Ja, ni fattar.
Men så började något hända. Jag började känna saknad och avund när jag hörde andra med mer eller mindre dialekt. "Varför har jag förlorat min? Varför är vissa språk och dialekter fina, och andra fula?" funderade jag. Den här förändringen sammanföll med att jag blev sundbybergare. Kanske var det dags för en ny identitet - närking i exil?
Här i Stockholm mötte jag nämligen många som hävdade att de talade rikssvenska. Fast jag hörde ju mycket väl att det inte var så. Och att jag inte alls pratar som de.
För jag säger gröpper om gropar, och jag tycker fortfarande att reven är en räv, chefen en chäf och den praktiska pirran en säckkärra. Och om ni lyssnar noga när jag säger "kört" är det så härligt uppenbart att jag formar mitt ö lite väl långt fram i munhålan, och att jag har samma ö i både "öga" och "öra". Ja, så där som det låter därhemma, precis där Kilsbergen möter slätten. Och jag tycker att det är fint.
30 januari, 2013
Doms(s)öndagen - ord i almanackan del 8
Hösten kan kännas dyster och olycksbådande. Mörkret och höststormarna kan få den tappraste att tappa julsugen. Vilken tur att vi skrivande stund har lämnat detta elände bakom oss och är på väg mot den ljusare årstiden!
Det finns dock en mörkersöndag som jag alltid har sneglat lite nyfiket på. Det är söndagen före första advent - domsöndagen (eller domssöndagen). Och precis som ordspråket säger, så är det mörkast före gryningen - som får representeras av adventsstjärnorna i fönstren i det här fallet. Domsöndagen handlar nämligen inte om vilken dom som helst, utan om den YTTERSTA DOMEN. Du vet, när gud ska sitta i sin tron och döma var och en till hinsides himmel eller helvete utifrån hur de levat sina liv. Sitta till doms över oss stackars syndare helt enkelt. Hu!
Men det är mest själva ordet som har känts spännande. Lite som det snarlika "domsaga". Om inte det retar fantasin så vet inte jag! Jag ser framför mig rysliga historier av Grimmska dimensioner, fulla av demoner, troll och andra väsen.
I själva verket är det förstås inte så spännande. Domsaga betyder samma sak som "domkrets", det vill säga det geografiska område som en domstol bestämmer över. Attunda tingsrätts domsaga består till exempel av kommunerna Danderyd, Järfälla, Sigtuna, Sollentuna, Täby, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Vallentuna, Vaxholm och Österåker. Ordledet "saga" kommer från det fornnordiska "sagha". Och att det är besläktat med "säga" och "sägen" är väl inte så svårt att sluta sig till. Domsagan är alltså det område (den omkrets) där domstolen har något att säga till om.
Eftersom jag inte är särskilt kyrklig av mig, har jag dock inte undrat så mycket över hur det ska gå med den där yttersta domen. Svenska kyrkan har dessutom tagit udden av det dramatiska innehållet, och numera handlar domsöndagen om Kristi återkomst, inte i första hand yttersta domen.
Det finns dock en mörkersöndag som jag alltid har sneglat lite nyfiket på. Det är söndagen före första advent - domsöndagen (eller domssöndagen). Och precis som ordspråket säger, så är det mörkast före gryningen - som får representeras av adventsstjärnorna i fönstren i det här fallet. Domsöndagen handlar nämligen inte om vilken dom som helst, utan om den YTTERSTA DOMEN. Du vet, när gud ska sitta i sin tron och döma var och en till hinsides himmel eller helvete utifrån hur de levat sina liv. Sitta till doms över oss stackars syndare helt enkelt. Hu!
Men det är mest själva ordet som har känts spännande. Lite som det snarlika "domsaga". Om inte det retar fantasin så vet inte jag! Jag ser framför mig rysliga historier av Grimmska dimensioner, fulla av demoner, troll och andra väsen.
I själva verket är det förstås inte så spännande. Domsaga betyder samma sak som "domkrets", det vill säga det geografiska område som en domstol bestämmer över. Attunda tingsrätts domsaga består till exempel av kommunerna Danderyd, Järfälla, Sigtuna, Sollentuna, Täby, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Vallentuna, Vaxholm och Österåker. Ordledet "saga" kommer från det fornnordiska "sagha". Och att det är besläktat med "säga" och "sägen" är väl inte så svårt att sluta sig till. Domsagan är alltså det område (den omkrets) där domstolen har något att säga till om.
Eftersom jag inte är särskilt kyrklig av mig, har jag dock inte undrat så mycket över hur det ska gå med den där yttersta domen. Svenska kyrkan har dessutom tagit udden av det dramatiska innehållet, och numera handlar domsöndagen om Kristi återkomst, inte i första hand yttersta domen.
28 januari, 2013
Valborgsmässoafton - ord i almanackan, del 7
Idag, när råa isvindar viner runt knutarna känns valborgsmässoafton och studentsånger om våren ganska avlägsna. Men jag försäkrar att innan vi vet ordet av är det sista april och på Språkkonsulterna har vi då en av årets mest hektiska månader framför oss: maj!
Men namnet valborgsmässoafton då, undrar du. Tja, det är inte så spännande. Det kommer av ett tyskt helgon, Sancta Walburgh. Mig veterligen hade hon inget särskilt med våren att göra, utan det råkar bara vara så att hennes dag infaller den sista april då det är lämpligt att hälsa våren välkommen i vårt kalla land. Valborgsmässoeldarna tändes från början för att skrämma bort rovdjur och övernaturliga varelser innan tamdjuren släpptes ut på bete för första gången.
En språkligt intressant sak med valborg är studentsången som vi sjunger varje år. Den skrevs 1839 och språket känns idag helt omodernt.
Vintern rasat ut bland våra fjällar,Och nu skulle jag vilja ställa en fråga till Pratbubblors unga läsare: Varför lyder texten smälta ned och dö och inte smälter ned och dör? Och varför ligga ängarne och dansa källorne när himlen ler och solen kysser? Är det bara helt slumpmässigt eller finns det ett system bakom?
drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.
Jag kan avslöja att det finns ett system och att resterna av det försvann 1945, så det är inte så konstigt om språkkänslan för detta har försvunnit och allt bara verkar vara gammaldags för alla som är under 75 år.
23 januari, 2013
Pingst - ord i almanackan, del 6
Jag föddes på pingstdagen, vilket alltid har känts lite speciellt och magiskt. Som pingstbarn vet jag hur vacker den tiden på året är. All grönska har kommit men är fortfarande spirande, vårvärmen går att lita på och för barn i skolan är det nästan dags för, eller har precis blivit, sommarlov. Det är inte konstigt att kyrkorna är fullbokade för bröllop under pingsten.
Men just ordet "pingst" är ingenting ett pingstbarn som jag har funderat över särskilt mycket, konstigt nog. Jag har bara tyckt att det är vackert. Ordet skvallrar inte det minsta om vad det skulle handla om - och bara det borde väcka nyfikenheten till liv! Vi vet att det är en kristen högtid, men eftersom väldigt få av oss firar den vet vi inte vad det är tänkt att vi ska fira. Sedan 2005 är annandag pingst inte ens en helgdag. Så vad betyder ordet pingst? Nu är det verkligen dags att reda ut det här.
Pingst är faktiskt en ganska intressant högtid när man börjar läsa på. Vi firar den till minne av att Jesus lärjungar blev uppfyllda av den helige anden och började tala i tungor, dvs. många olika språk de egentligen inte kunde. Att tala i tungor är ett tecken på att man blivit uppfylld av den helige anden. Eftersom de tack vare detta kunde profetera på många olika språk kunde de snabbt sprida sitt ord, så nästan 3000 människor döptes under denna första pingst. Det anses därför vara begynnelsen för den kristna kyrkan. I vår nutida kalender ligger pingsten på den femtionde dagen efter påsken, vilket faktiskt är anledningen till att det heter pingst - det kommer nämligen från "pentekoste", det grekiska ordet för "den femtionde". Den frireligiösa pingströrelsen kallas även för just pentekostalism.
Precis som den kristna påsken sammanfaller med den judiska högtiden pesach råkade pingsten sammanfalla med den gamla judiska högtiden shavuot. Lärjungarna blev faktiskt uppfyllda av den helige anden just under shavuotfirandet. Shavuot var ursprungligen en skördefest, men eftersom många judar flyttade till andra länder började man fira högtiden till minne av att Gud gav Toran till judarna vid berget Sinai. Visst låter det märkligt att ha en skördefest under den spirande våren, men i Israel mognar vetet, vindruvorna och många olika frukter lagom till pingsten. Det är inte utan att man blir avundsjuk! Ordet "shavuot" är hebreiska för "veckor" eftersom högtiden firas sju veckor efter pesach.
Nu blev det både historia, geografi, religion och etymologi i denna lilla utredning om pingsten. Tänk att så mycket kan rymmas i ett så litet ord!
Men just ordet "pingst" är ingenting ett pingstbarn som jag har funderat över särskilt mycket, konstigt nog. Jag har bara tyckt att det är vackert. Ordet skvallrar inte det minsta om vad det skulle handla om - och bara det borde väcka nyfikenheten till liv! Vi vet att det är en kristen högtid, men eftersom väldigt få av oss firar den vet vi inte vad det är tänkt att vi ska fira. Sedan 2005 är annandag pingst inte ens en helgdag. Så vad betyder ordet pingst? Nu är det verkligen dags att reda ut det här.
Pingst är faktiskt en ganska intressant högtid när man börjar läsa på. Vi firar den till minne av att Jesus lärjungar blev uppfyllda av den helige anden och började tala i tungor, dvs. många olika språk de egentligen inte kunde. Att tala i tungor är ett tecken på att man blivit uppfylld av den helige anden. Eftersom de tack vare detta kunde profetera på många olika språk kunde de snabbt sprida sitt ord, så nästan 3000 människor döptes under denna första pingst. Det anses därför vara begynnelsen för den kristna kyrkan. I vår nutida kalender ligger pingsten på den femtionde dagen efter påsken, vilket faktiskt är anledningen till att det heter pingst - det kommer nämligen från "pentekoste", det grekiska ordet för "den femtionde". Den frireligiösa pingströrelsen kallas även för just pentekostalism.
Precis som den kristna påsken sammanfaller med den judiska högtiden pesach råkade pingsten sammanfalla med den gamla judiska högtiden shavuot. Lärjungarna blev faktiskt uppfyllda av den helige anden just under shavuotfirandet. Shavuot var ursprungligen en skördefest, men eftersom många judar flyttade till andra länder började man fira högtiden till minne av att Gud gav Toran till judarna vid berget Sinai. Visst låter det märkligt att ha en skördefest under den spirande våren, men i Israel mognar vetet, vindruvorna och många olika frukter lagom till pingsten. Det är inte utan att man blir avundsjuk! Ordet "shavuot" är hebreiska för "veckor" eftersom högtiden firas sju veckor efter pesach.
Nu blev det både historia, geografi, religion och etymologi i denna lilla utredning om pingsten. Tänk att så mycket kan rymmas i ett så litet ord!
21 januari, 2013
Skärtorsdagen – ord i almanackan, del 5
I vår bloggserie om dagar i almanackan har turen kommit till Skärtorsdagen. Skärtorsdagens speciella namn har inte med färgen skär att göra. Inte med knivar och det nutida verbet skära heller. Det är i stället det fornnordiska verbet skära som går igen, som betyder rena. Jesus tvättade eller renade lärjungarnas fötter före den sista måltiden, som alltså avåts på denna dag enligt vad kyrkofäderna slagit fast i efterhand. Därav namnet Skärtorsdagen.
Vidare, enligt bibeln, förråddes ju Jesus senare på natten av Judas och Jesu lidande tog sin början. Enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Jesus blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt och Skärtorsdagen var enligt folktron den dag när alla häxor begav sig till Blåkulla för att fira häxsabbat med djävulen. Man kunde skydda sig mot påskkäringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller tända påskeldar.
Dagens beskedliga påskkäringar, det vill säga utklädda barn som går runt på Skärtorsdagen och önskar Glad påsk! och eventuellt överlämnar ritade påskbrev, har dock inte mycket gemensamt med de riktiga påskkäringarna. Men från början imiterade påskkäringarna, enligt Nordiska museet, riktiga häxor, både till utseende och beteende. De hade täckande masker, kvast, ibland smörjhorn och kaffepanna och försökte skrämmas genom att kasta ner sten i skorstenen eller lägga en glasskiva över skorstenen för att röka ut familjen.
Vidare, enligt bibeln, förråddes ju Jesus senare på natten av Judas och Jesu lidande tog sin början. Enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Jesus blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt och Skärtorsdagen var enligt folktron den dag när alla häxor begav sig till Blåkulla för att fira häxsabbat med djävulen. Man kunde skydda sig mot påskkäringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller tända påskeldar.
Dagens beskedliga påskkäringar, det vill säga utklädda barn som går runt på Skärtorsdagen och önskar Glad påsk! och eventuellt överlämnar ritade påskbrev, har dock inte mycket gemensamt med de riktiga påskkäringarna. Men från början imiterade påskkäringarna, enligt Nordiska museet, riktiga häxor, både till utseende och beteende. De hade täckande masker, kvast, ibland smörjhorn och kaffepanna och försökte skrämmas genom att kasta ner sten i skorstenen eller lägga en glasskiva över skorstenen för att röka ut familjen.
16 januari, 2013
Palmsöndagen - ord i almanackan, del 4
Jag har visserligen en god vän som heter Palm i efternamn som berättade för mig att hans släkt brukar träffas denna söndag varje år och ställa till med fest, men jag tror väl ändå att palmsöndagen har ett annat ursprung.
Palmsöndagen inleder ju veckan före påsk, den så kallade stilla veckan. Namnet kommer av att kyrkan denna söndag firar det som i de kyrkliga texterna kallas Jesu intåg i Jerusalem. Han red in i staden på en åsna för att fira den judiska påsken och togs då emot som en kung av människor med palmblad i händerna som sjöng hosianna, jublade och hyllade sin frälsare. Under påsken dog han sedan på korset för människornas synder, säger Bibeln.
Palmsöndagen inleder ju veckan före påsk, den så kallade stilla veckan. Namnet kommer av att kyrkan denna söndag firar det som i de kyrkliga texterna kallas Jesu intåg i Jerusalem. Han red in i staden på en åsna för att fira den judiska påsken och togs då emot som en kung av människor med palmblad i händerna som sjöng hosianna, jublade och hyllade sin frälsare. Under påsken dog han sedan på korset för människornas synder, säger Bibeln.
Det som är speciellt med Jesu intåg i Jerusalem och händelsen med palmbladen är att den betraktas som så viktig och central inom kristenheten att den uppmärksammas två gånger under året. Förutom på palmsöndagen läses historien också i kyrkan den första söndagen i advent, som ju inleder kyrkoåret. "Strö palmer, bred ut kläder", har många kyrkobesökare sjungit i den bekanta psalmen Bereden väg för Herran på just första advent.
Palmbladen har också en symbolisk betydelse som stått sig över tid. I katolska länder tar folk med sig palmkvistar till kyrkan på palmsöndagen. Kvistarna bärs i procession runt i städerna och hamnar sedan ofta i hemmen som ett skydd mot sjukdom och olyckor. I Sverige hade tidigare sälgkvistar samma funktion.
14 januari, 2013
Askonsdagen - ord i almanackan, del 3
Vi fortsätter att utforska namnen på några av årets dagar. Nu har turen kommit till en av de mindre kända: askonsdagen.
Askonsdagen är alltid dagen efter fettisdagen och infaller i år den 13 februari. Det är alltså den första dagen i fastan - ja, du vet, den där tiden när vi "traditionellt" undviker kött och i stället livnär oss på söta vetebullar fyllda med grädde och mandelmassa. På senare år verkar dock denna diet ha haft sin premiär långt tidigare, kanske årets allra första vardag?
Förleden ask i askonsdag syftar på aska. I den katolska kyrkan finns nämligen en sed att prästen på denna dag strör aska, eller tecknar ett kors av aska, på kyrkobesökarnas huvud. Under fastetidens vedermödor renas de troende, så att de är rena och skära när de går till kyrkan på skärtorsdagen.
I Svenska Akademiens ordbok får jag veta att dagen 1525 hette Askeodhensdagh. Askan kom alltså från den katolska seden, och det blir tydligt att onsdag ju fått sitt namn efter asaguden Oden. Både askonsdagen och fastan verkar alltså sedan länge präglas av en föränderlig blandning av olika traditioner och av kulturmöten. Jag tycker att det är ett spännande exempel på hur såväl språk som kultur är något levande, och att de därför ständigt förändras!
Ps
Ibland kallas onsdagen i påskveckan för askonsdagen, men den dagen heter egentligen dymmelonsdag. Hela påskveckan heter ju stilla veckan, och förr ringde då inga kyrkklockor. I stället fanns en sed att slå med en träklapp, som på isländska heter dymbell. I Dalarna var dymbel ett dialektalt ord för träplugg i början av 1900-talet (även det enligt Svenska Akademiens ordbok). Kanske känner du som läser detta till om ordet används någonstans än i dag?
Askonsdagen är alltid dagen efter fettisdagen och infaller i år den 13 februari. Det är alltså den första dagen i fastan - ja, du vet, den där tiden när vi "traditionellt" undviker kött och i stället livnär oss på söta vetebullar fyllda med grädde och mandelmassa. På senare år verkar dock denna diet ha haft sin premiär långt tidigare, kanske årets allra första vardag?
Förleden ask i askonsdag syftar på aska. I den katolska kyrkan finns nämligen en sed att prästen på denna dag strör aska, eller tecknar ett kors av aska, på kyrkobesökarnas huvud. Under fastetidens vedermödor renas de troende, så att de är rena och skära när de går till kyrkan på skärtorsdagen.
I Svenska Akademiens ordbok får jag veta att dagen 1525 hette Askeodhensdagh. Askan kom alltså från den katolska seden, och det blir tydligt att onsdag ju fått sitt namn efter asaguden Oden. Både askonsdagen och fastan verkar alltså sedan länge präglas av en föränderlig blandning av olika traditioner och av kulturmöten. Jag tycker att det är ett spännande exempel på hur såväl språk som kultur är något levande, och att de därför ständigt förändras!
Ps
Ibland kallas onsdagen i påskveckan för askonsdagen, men den dagen heter egentligen dymmelonsdag. Hela påskveckan heter ju stilla veckan, och förr ringde då inga kyrkklockor. I stället fanns en sed att slå med en träklapp, som på isländska heter dymbell. I Dalarna var dymbel ett dialektalt ord för träplugg i början av 1900-talet (även det enligt Svenska Akademiens ordbok). Kanske känner du som läser detta till om ordet används någonstans än i dag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)