Mitt modersmål är inte bara det språk som jag kan utan och innan, det språk där mitt ordförråd är fylligast och mest nyanserat och där grammatiken faller sig naturligt för mig. När det gäller modersmålet känner jag mig även trygg i språkligt kulturella konventioner som kanske verkar smått prilliga för de som lärt sig mitt språk senare i livet.
Min mamma jobbar med att undervisa i svenska för invandrare. Hennes elever är vårdpersonal som kommer till Norrbotten från andra delar av Europa för att arbeta. Flera av hennes elever, som alltså ändå inte kommer särskilt långväga ifrån med dagens globaliserade mått mätt, förvånas över hur mycket vi svenskar vill tacka hela tiden.
Under ett besök i en vanlig matuvarubutik ska man tacka när man får tillbaka sitt bonuskort, när man får tillbaka växel, när man får kvitto. Man ska tacka jo tack, det var bra så. Ja, man ska till och med tacka som tack när kassapersonalen tackar. Istället för varsågod.
Själv tackar jag helt naturligt. Det kommer av sig självt, mycket och ofta som sig bör. Däremot hade jag stora problem när jag under min studietid i Nya Zeeland umgicks med ett gäng amerikaner som hela tiden frågade "Whats up?" när vi sågs. Vad svarar man på det? Själva svarade de ALLTID "Not much.", men det tyckte jag kändes jätteknäppt. Jag ville ju berätta vad jag hade för mig, och jag ville veta vad de hade för sig. Men det märkte jag ganska snart var helt fel just i detta sammanhang. Ville man faktiskt veta vad någon gjorde eller hur hen mådde så fick man ställa en annorlunda formulerad följdfråga. Whats upandet var en sorts trevlighetsritual och hade inget med utbyte av information att göra.
Jag blev faktiskt aldrig helt bekväm med det där. Det blev aldrig naturligt. Sådana där konstigheter får jenkarna helt enkelt ha för sig själva. Tacka vet jag en dos hederligt tackande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar