Jag såg ett TV-program där en kvinna som invandrat till Sverige intervjuades. Hon fick en fråga om vad hon tyckte om det svenska språket, och då berättade hon att när hon kommit till Sverige så kunde hon för första gången i livet känna verklig frid. Anledningen var, förklarade hon, att i hennes eget språk fanns inget ord för frid. När jag hörde detta blev jag fascinerad och imponerad av mitt modersmål. Var det möjligt att det svenska språket kunde få människor att känna frid bara för att vi skapat ett särskilt ord för detta? Kan vi människor bara uppleva en känsla som det finns ett ord för? Då borde människor med olika modersmål också känna olika känslor och kanske även uppfatta världen olika. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!
Mitt första aktiva minne av mitt modersmål går tillbaka till en sommar i Hälsingland i början av sextiotalet. Familjen tillbringade semestern hos goda vänner på deras bondgård Baggbo utanför Ljusdal, och det är här jag för första gången blev medveten om språket. Det underliga, fantastiska, föränderliga språket, som man kan glädjas åt, leka med och till och med nyskapa. Jag hade just fått lära mig av tant Anna att en flickgris kallas för en sugga. Min fyraåriga hjärna processade detta faktum en stund och sedan sade jag: - Men då måste väl en pojkgris vara en sagge? Jag minns tydligt att detta förslag mottogs med skratt och lovord i familjen och språket blev genast för mig någonting lustfyllt.
Vi människor är ju också intimt förknippade med vårt modersmål. Det är en viktig del av vår identitet. Det är ingen tillfällighet att förtryckare ofta förbjuder de förtryckta att använda sitt modersmål. Det har många utsatta minoriteter och folkgrupper bittert fått erfara. Tar man bort människors modersmål tar man bort deras identitet, samhörighet och grunden för deras övertygelser och syn på världen. Människor kan ibland utstå våld, förföljelse och umbäranden, men om man tar ifrån dem deras språk så rämnar själva basen för deras självbild och styrka som grupp. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!
Ett lättsammare exempel på vikten av det egna språket är kanske att man ofta känner saknad om man inte får tala sitt modersmål under en längre tid - man drabbas av modersmålsabstinens. Det är kanske inte så konstigt att människor som bor länge utomlands samlas i svenska och skandinaviska klubbar för att kunna umgås med landsmän och grannar i den nordiska språkgemenskapen. Man kan skylla på att det är trevligt med fester och tennisturneringar; jag tror att skälet helt enkelt är att man vill höra sig själv tala svenska för att veta att man fortfarande är sig själv. För min faster Karin räckte det med att vara på språkutbildning i England en månad. Efter tre veckor kom hon på sig själv med att en lång stund stå och tala svenska med en duva på Trafalgar Square. Hon mådde genast lite bättre! (Och duvan lär enligt faster inte ha tagit någon synbar skada.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar