Modersmål - del 1

Nu i februari kommer vi att dela med oss av våra funderingar kring modersmål här på bloggen.

Jag börjar gärna med frågan om vad ett modersmål egentligen är. Det första språk vi lär oss som barn? Det språk vi behärskar bäst i dag? Eller kanske det språk som någon annan anser är vårt modersmål för att vi har en viss geografisk hemvist? För en del människor kan det ju bli helt olika svar på dessa frågor.

För mig som är uppvuxen norr om Örebro är svaret på den första delfrågan "närkingska", och på de övriga två svarar jag "svenska".

Under flera år bodde jag i Berlin, och där blev mitt svenska modersmål jätteviktigt för mig. Det yttrade sig bland annat i en svärmande krönika om bokstaven Å och en kreativ skrivkurs med andra svenskar. Dessutom slukade jag svenska böcker (i stället för att passa på att lära känna den tyska litteraturen). Och jag blev alltid så välkomnande bemött när någon efter en stunds samtal kopplade ihop min accent med det vackra landet i Skandinavien. "Ach, aus Schweeeeden!" sa de, med det där extra långa och uppskattande uttalet av E.

Det som hände var helt enkelt att svenskan blev en viktig och positiv del av min identitet - i mitt nya liv som invandrare.

Mitt andra modersmål, närkingskan, har en lite annan historia. Jag har ingen tydlig accent från Närke, så ofta möts jag av "Jaha, från Örebro? Det hörs inte!" På det svarade jag länge "tack" eller "vilken "tur". Kanske är det många av er som förstår det. Vem vill väl vara en gnällspik?

Närkingskan (liksom östgötskan) har som bekant inte alls hängt med i den statusutveckling som andra dialekter har genomgått. För gotländska låter ju så charmigt, och en accent från nordligare delar av landet inger ju ett sådant förtroende. Men hur låter det egentligen när Peter Flack gestaltar Hjalmar från Viby by? Ja, ni fattar.

Men så började något hända. Jag började känna saknad och avund när jag hörde andra med mer eller mindre dialekt. "Varför har jag förlorat min? Varför är vissa språk och dialekter fina, och andra fula?" funderade jag. Den här förändringen sammanföll med att jag blev sundbybergare. Kanske var det dags för en ny identitet - närking i exil?

Här i Stockholm mötte jag nämligen många som hävdade att de talade rikssvenska. Fast jag hörde ju mycket väl att det inte var så. Och att jag inte alls pratar som de.

För jag säger gröpper om gropar, och jag tycker fortfarande att reven är en räv, chefen en chäf och den praktiska pirran en säckkärra. Och om ni lyssnar noga när jag säger "kört" är det så härligt uppenbart att jag formar mitt ö lite väl långt fram i munhålan, och att jag har samma ö i både "öga" och "öra". Ja, så där som det låter därhemma, precis där Kilsbergen möter slätten. Och jag tycker att det är fint.