08 februari, 2013

Modersmål - del 2

Jag tänker sällan på mitt modersmål. Det är ju svenska, stockholmssvenska för att vara mer precis, och jag bor och jobbar i Stockholm. Så även om det vimlar av dialekter och bruten svenska runt omkring mig i min vardag, känner jag alltid att jag befinner mig på min språkliga planhalva så att säga.

Ibland blir det dock uppenbart hur viktigt det är att få använda sitt modersmål. Det är förstås när man hamnar på någon annans språkliga planhalva, och tvingas använda ett annat språk för att uttrycka sig. Det här aktualiserades för mig när det började bli dags att fundera på årets internationella konferenser. Det är alltid otroligt lärorikt att träffa kolleger från andra länder och höra om hur deras språkvardag ser ut. Många av dem kommer från den anglosaxiska språkgemenskapen, och berättar vältaligt om hur språkarbetet går till i Australien, Storbritannien  Kanada och USA på det allmänt accepterade arbetsspråket engelska. Mina skildringar känns alltid valhänta och rätt tråkiga på engelska, och jag har svårt att få färg och liv i skildringarna av svenskt klarspråksarbete. Framför allt om jag håller föredrag och därmed pratar inför publik.

I de här miljöerna vidgas konstigt nog mitt modersmål. Jag märker att jag omfamnar inte bara svenskan, utan även finlandssvenskan och norskan, ja till och med danskan låter som mitt hemlands toner i en internationell miljö. Och det har inte bara att göra med att det är kul att träffa andra nordbor, utan det är verkligen skönt att få prata svenska. Med norrmän, finlandssvenskar och danskar kan jag utforska svenskans möjligheter att töja sig till ett nordiskt lingua franca. Det är häftigt att jag kan prata svenska med dem, och de norska och danska med mig, på ett sätt som gör att vi förstår varandra. Som om vi hade samma modersmål. Och på sätt och vis har vi ju det, historiskt sett. Så på konferens är mitt modersmål inte så snävt som stockholmskan, det innefattar hela den nordiska språkgemenskapen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar