Förlåt, semikolonet!

Igår var det din dag, kära semikolon, och jag glömde bort det. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag hoppas att du kan acceptera en gratulation så här lite i efterskott.

Du har funnits i femhundra år; du är verkligen värd all uppmärksamhet. Född av typografen Aldo Manuzio, pinad och missförstådd av miljoner skrivande människor genom seklerna, men också skickligt använd och utnyttjad av många goda stilister.

Din uppgift i livet har varit att skilja huvudsatser åt när din kusin kommatecknet varit för svagt och din syssling punkt för stark. Du skiljer åt, men knyter samtidigt samman. (Du har ju också extraknäckat som avdelare av grupper i uppräkningar, men det är det inte många som vet.)

Jag hörde en gång en lärare på universitetet som sade att varje människa bara har rätt att använda dig fem gånger under en hel livstid, så vi måste vi göra det med andakt och stor urskillning.

Länge leve du, semikolonet! Du har anor, du är vacker, du förtjänar vår respekt och uppskattning!