Frunch och brunch

Var du ute och brunchade i helgen? Eller föredrar du att säga frunchade? Även om du aldrig har hört det senare kan du säkert lista ut att det är samma konstruktion som brunch fast med svenska beståndsdelar: frukost + lunch istället för breakfast + lunch.

Ordbråk om frunch

Jag  läste häromdagen på Språkrådets webbplats att hamburgerkedjan Max hade  lyckats varumärkesregistrera ordet frunch och att de fram till nu hade bråkat med andra restauranger för att de använt ordet i sin marknadsföring. Nu har Max tydligen tagit sitt förnuft till fånga och lägger ner vapnen.

Och att företagens jurister ibland bråkar om småsaker är inget ovanligt. Språkrådet hade ju själva tjafs med Google om ordet ogooglebar för ett år sedan och på Språkkonsulterna fick vi för några år sedan påstötning från Centrum för lättläst om att byta ut namnet på en fil (!) som hette lattlasttjansten.html. Men historien har gång på gång visat att man inte kan hindra andra från att använda ord som finns i allmänspråket.  

Frunch kom och gick, och kom igen

Det är faktiskt lite konstigt att PRV lät Max varumärkesregistrera frunch så sent som 1983. Varumärkeslagen tillåter ju inte att registrera ord som finns i allmänspråket och som är allas egendom. Och frunch har definitivt varit en del av allmänspråket. Jag minns tydligt att vi använde ordet friskt redan på 70-talet. Då var företeelsen helt ny, både i USA och i Sverige. Det blev snabbt en modeföreteelse, men den klingade av när nyhetens behag lagt sig. Sedan dess har jag inte hört vare sig brunch  eller  frunch användas i någon större utsträckning förrän företeelsen och ordet brunch blommade upp på nytt bland trendsugna storstadsbor för några år sedan. Och nu verkar det alltså vara dags för frunch igen. Välkommen tillbaka, säger jag!