Men man talade inte bara på dialekt denna afton. I min släkt är det inget riktigt kalas utan dragspel, och den här kvällen var det hela två dragspel på plats. Med ackompanjemang av gitarr framfördes välkända västkustvisor, varav ett par med text på lokala mål.
Det roliga med de lokala visorna är att de handlar om det som är och har varit viktigt på västkusten. De berättar om öarna, om klipporna, om bodarna, om båtarna och om fisket. När de dessutom framförs på dialekt blir det en intern kärleksförklaring, avsedd för andra öbor som tycker likadant. För mig som uppfödd Blekingebo blev det därför som ett fönster in i min släkts historia.
Av denna anledning är det kanske inte så konstigt att jag blev oproportionerligt exalterad när orkestern började spela Abel i Klôva av Sotenäsgänget MacLains, en visa jag har hört på tok för många gånger. Kanske är det inte heller konstigt att jag kan mer av texten än jag förstår och att jag hjälpligt kunde sjunga med när orkestern började på första raden: "Abel i Klôva han vakna en mörra, han känte sä uggen å felken å ör".
De flesta har en åsikt om dialekter. Somliga tycker att all variation är spännande, medan andra tänker mer i termer av fint och fult. Hur pass tilltalande en dialekt är har ironiskt nog ganska lite att göra med själva dialekten. Istället beror det mer på vad man har för föreställningar om den som talar den.
Jag är till exempel svag för göteborgskan. Troligtvis har det mycket att göra med att jag har en stark relation till västkusten. Men jag har antagligen även påverkats av den allmänna opinionen – göteborgskan är Sveriges sexigaste dialekt enligt en Sifo-undersökning från 2012. Men det betyder förstås inte att göteborgskan är objektivt vackrare än andra dialekter, vilket konkurrensen om förstaplatsen i undersökningen också visar. Hur det än ligger till med fint och fult och andras åsikter, så har västkustmålen en speciell plats i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar