Modersmål - del 7

- Men alltså hur gör ni när ni pratar hemma? Är det inte svårt att välja språk?
- Nä, med mamma och syster pratar jag svenska och med pappa engelska.
- Men om din pappa säger något till din syster och du vill kommentera det? Hur gör du då?

Det där med att jag hade två modersmål var lite förvirrande för mina jämnåriga kompisar när jag växte upp. Många frågor blev det, och det är klart att det var lite jobbigt att sticka ut i den homogena lilla jämtländska byn. Men med tiden insåg jag hur värdefullt det var att ha två språk. Faktum är att engelskan lite indirekt lade grunden till min språkpolisiga dröm att bli språkkonsult - jag läste ett engelskspråkigt program på gymnasiet, och den största behållningen av det valet var att lärarnas svengelska karvade fram en irriterad språkpolis. Språkpolisen försvann någonstans på språkkonsultprogrammet, men språkkonsult blev det ju av mig!

En sak som är lite svår med att ha två modersmål är att ordförråden inte alltid matchar helt. Ofta för att det inte behövs. Det finns blommor i den engelska floran som jag inte skulle kunna namnge på svenska, och tvärtom. Det finns fiskar med engelska namn som jag gärna äter men som jag inte skulle kunna hitta i Sverige eftersom jag inte vet vad de heter här. Eller så har jag lärt mig orden på det andra språket senare och tycker att de låter helt fel. Skulle haddock heta "kolja" och daisy "tusensköna"? När jag ska prata om abborre måste jag fundera länge innan jag lyckas rota fram det konstiga "perch" ur mitt engelska ordförråd.

Men sedan har förstås båda språken oöversättliga ord, och DET är riktigt jobbigt. På mina engelska hemspråkslektioner i gymnasiet kallade vi vår fikapaus för "fika" även på engelska eftersom det inte finns ett engelskt ord, och när jag på svenska ska prata om att teet har blivit gammalt blir jag frustrerad eftersom jag inte har något svenskt ord för "stale".

Förutom sådana här små ordförrådsproblem har det bara varit positivt att ha två modersmål. Men sedan min syster och jag lämnade föräldrahemmet har jag stött på ett helt nytt problem: vad ska jag använda för språk på mina semestervykort till föräldrarna? Så länge min syster bodde kvar pratade jag ju svenska med två av tre mottagare, så det var aldrig någon tvekan. Men nu då?

Det känns lika konstigt att prata "fel" språk med respektive förälder som det känns att prata engelska med en svensk vän. Andra flerspråkiga familjer kan blanda språken kors och tvärs, men det har jag aldrig klarat av. Redan när jag var liten skällde jag på mamma när hon någon gång pratade engelska med mig, för det var inte hennes språk! Språket är alltså inte bara kommunikation för mig, utan även identitet. Engelskan är pappas och de brittiska sakernas språk, svenskan är mammas och de svenska sakernas språk. Och det känns helt fel att blanda. Nu när min syster bott i engelskspråkiga länder i flera år och oftast facebookar på engelska klarar jag dock av att skriva till henne på engelska - men inte att prata engelska med henne.

Så när vi sitter samlade vid köksbordet och jag vill kommentera något som pappa har sagt till min syster, då säger jag det på svenska till henne. Och när jag numera skriver vykort till föräldrarna våndas jag en stund, sedan väljer jag ett språk som känns rätt just då.