Till slut surnade några till och började muttra om att det var mer uppenbart än någonsin att den i deras ögon självutnämnda Twittereliten jobbade exkluderande. Att hemlighetsmakeriet runt Flickjox handlade om att utestänga människor. Att det, som Micke Kazarnowicz summerar i efterhand, blev ett "vi" och ett "ni". Vi som vet och ni som vill vara med, men ni är inte en del av den coola klicken så vi tänker inte ens förklara. Läs också Anna Raftsjös tankar från när Flickjox var på alla twittrares tangentbord.
Men det visade sig vara ett internskämt som, ojsan hoppsan, blev en TT (trending topic, mest diskuterade ämne på Twitter) på 48 timmar och som skapade extrem ängslighet i Twittersverige. Faktum är att det var precis därför Flickjox gick från internjargong till veckans största snackis; ängsligheten i att vara sist med det senaste. Man vill vara med där det händer. Man vill kunna berätta för alla avundsjuka att "jorusatt, jag har använt Flickjox i en vecka nu och det är hur bra som helst. Nä tyvärr, jag har inga invites kvar..." Att man är en av de utvalda. Det finns precis samma känsla i snacket kring Google+. Ingen vet riktigt vad det är, men alla vill ändå få en inbjudan. För ingen vill vara sist. Det finns redan spam med falska länkar till vad som ska vara en registreringssida för Google+, men som bara leder till shoppingsidor för Viagra.
Flera twittrare som bloggar har sammanfattat Flickjox-fenomenet. Jack Werner som citeras i rubriken tycker att det är synd att så många tog illa upp, för Flickjox hade kunnat leva kvar som en symbol för önskan att vara först med det nyaste. Antagligen kommer många ändå att använda det så. Anna Raftsjö samlade ihop olika twittringar som visar ängsligheten hos de som inte förstod. Nikke Lindqvist, en av Flickjox-grundarna, sammanfattar bra hur Flickjox blottlägger ängsligheten i att inte vara först med det senaste, och att diskussioner om sociala medier oftare handlar om mediet som sådant än vad man faktiskt ska använda det till. För de som bad om invites till Flickjox brydde sig inte så mycket om vad det faktiskt var och vad det skulle vara bra för - det viktigaste för dem var att vara bland de kanske 20 första som hade testat det nya. Micke Kazarnowicz' inlägg förklarar också hur Flickjox snabbt råkade bli ett elakt skämt utan att det egentligen var någons fel.
Flickjox-fenomenet blev, helt omedvetet, ett socialt experiment som visar hur vi ser på sociala medier år 2011. Det spelar ingen roll att halva befolkningen redan facebookar och att SJ har en fungerande kundtjänst på Twitter - vi undrar hela tiden vad Nästa Stora Grej kommer att vara utan att fråga oss vad vi ska göra med det. Många är fortfarande osäkra på hur de ska använda de befintliga populära medierna. Och vi vill så gärna vara först med det nya att vi utan frågor klickar på en länk som påstås leda till Nästa Stora Grej trots att vi faktiskt inte ens hört talas om den tidigare.
Här finns ju hur mycket intressanta ingångar som helst. Det värsta är att jag känner igen mig - det skulle lika gärna kunnat vara jafg som tiggde och bad om en invite.
SvaraRaderaOch ändå är det ingen som vill ha mina "backdoor" invites till Google+. Och bland det dussin som jag var säker på ville ha var det bara tre som registrerade sig. Och ingen postar något. Kommer det att dö lika snabbt som Wave?
SvaraRadera