När orden inte räcker till?

Jag är på lägerskola med ett femtiotal tredjeklassare, där flertalet inte har svenska som förstaspråk. I en av stugorna ska det bo en sju, åtta småkillar. De intar rummet med buller och bång och ser sig raskt omkring. En kille konstaterar glatt: "det är bilder på väggarna". De beundrar bilderna ett tag, rusar sedan ut till de andra och säger upphetsat: "vi har snygga brudar på väggarna i vårt hus. Massor av snygga brudar!" Konfunderad går jag in till dem i en av de stugor vi hyrt av Svenska scoutförbundet. Jodå, väggarna är fulla av fotografier. Av strikt klädda damer, ofta i hatt, och de flesta ser lite barska ut. Fotografierna är daterade ca 1910-1935. Snygga? Jo, kanske det? Eller hade killarna helt enkelt inte tillräckligt stort vokabulär för att uttrycka att de tyckte att fotografierna uttryckte en form av högtidlighet? Vad kan egentligen ligga i uttrycket "snygga brudar"? Uppenbarligen mer än jag hade föreställt mig. Det gläder mig i och för sig. De snygga brudarna på bilderna skulle det kanske också glädja, det fåtal som kan tänkas fortfarande vara i livet i alla fall.