Min favoritbok del 5 - en komisk klassiker från förr

Min favoritbok är Tre män i en båt av engelsmannen Jerome K. Jerome (1859-1927). Det är berättelsen om tre vänner och en hund som planerar en båttur på Themsen för vila och luftombyte. Eller som George i berättelsen uttrycker det: "Ombyte av miljö och fullständig avkoppling från allt slags tankearbete kommer att återställa vår andliga jämvikt!"

Drygt hundra år på nacken

Jerome skrev boken 1889 och den är en av världslitteraturens humorklassiker. Vi får följa de tre vännernas färd längs floden och uppleva deras strapatser, men Jerome gör också en mängd träffsäkra betraktelser ur livet - det var nog lite av hans specialitet och det han blivit mest känd för. Och även om boken skrevs för drygt 120 år sedan, så är betraktelserna ofta allmänmänskliga och tidlösa. Andra är mer knutna till sin tid, men ger då en intressant inblick i vad som upptog 1800-talsmänniskans vardag.

Humor och språk som håller

Och visst kan humor åldras, men jag tycker att den här boken håller. Språket är stundtals svulstigt och blommigt, men det är ett medvetet stilval när författaren svävar ut i historiska och filosofiska funderingar. Detta språk står i effektfull kontrast till det mycket rättframma, enkla och direkta språk som präglar andra passager där författaren beskriver det vardagliga och dråpliga. (Jag känner lite av Sir Arthur Conan Doyles språk när jag läser Tre män i en båt, och de båda var ju samtida.)

Lyckopiller att ta fram

Det har hänt att jag tagit fram boken då jag behövt muntra upp mig själv. Det är nämligen svårt att läsa Tre män i en båt och vara på dåligt humör samtidigt. Försök så får ni se:

Harris föreslog att vi skulle ta äggröra till frukost. Han sade att han skulle laga den. Av hans ord att döma var han en mästare i att laga äggröra. Han brukade alltid laga äggröra på utfärder. Han var riktigt berömd för sina äggröror. Folk, som en gång hade smakat på hans äggröror, ville sedan aldrig ha någon annan mat utan tynade bort och dog, när de inte kunde få dem. Det riktigt vattnades i munnen på oss när vi hörde honom, och vi räckte honom spritköket och stekpannan och alla ägg som inte hade krossats och runnit ut i korgen och uppmanade honom att sätta igång genast.

Han hade det lite besvärligt med att knacka hål på äggen - eller rättare sagt inte så mycket besvär med att få hål på dem som snarare att få dem i stekpannan, när hålet väl var gjort, och hålla dem borta från sina byxor och hindra dem från att rinna in i rockärmen, men till sist fick han ner ett halvt dussin i stekpannan, varpå han hukade sig ner vid spritköket och jagade omkring i stekpannan med en gaffel.

Det föreföll att vara ett mycket uppslitande arbete, såvitt George och jag kunde bedöma. Var gång Harris kom i närheten av stekpannan brände han sig, och då måste han släppa alltihop och dansa kring stekpannan och smälla med fingrarna i luften och be stekpannan dra åt helvete. Faktum är att varenda gång George och jag såg åt hans håll, var han i färd med en pantomim. I början trodde vi att det ingick i tillagningens hemligheter. Vi var inte riktigt säkra på vad Harris' äggröra vad för någonting, men vi föreställde oss att det måste vara någon indisk eller hawajisk rätt som krävde danser och besvärjelser för att bli riktigt lyckad. [...] 

Resultatet var emellertid inte precis den succé Harris hade utmålat för oss. Jag skulle nästan vilja säga att det inte blev något resultat alls. Sex ägg hade hamnat i stekpannan, och det som kom upp ur den var en tesked brunbränd, oaptitlig röra.

Harris sade att det var stekpannans fel och att det skulle ha gått mycket bättre om vi hade haft en fiskkittel och en gasspis istället. Vi beslöt oss för att inte försöka oss på äggröra igen, förrän vi hade anskaffat dessa husgerådsartiklar. 

Jerome skrev faktiskt en uppföljare till boken elva år senare - Tre män på velociped - där samma tre män cyklar i Schwarzwaldskogen. Den är också mycket rolig, men når kanske inte riktigt upp till sin föregångares nivå.