05 september, 2013

Min favoritbok del 1 - ett inre bibliotek av fragment

Nu i september har vi temat "Min favoritbok" här i Pratbubblor. Hmm, tänker jag och letar i mitt inre bibliotek. Vilka böcker finns kvar där, av alla dem jag har läst? Skönlitteratur, facklitteratur, seriealbum ... Får lite panik, vilken är Boken? Min Favoritbok, en sån måste jag väl ha? Men jag inser att jag mest hittar fragment, som har bitit sig fast som starka läsupplevelser av olika slag.

Han blev jag

Jag minns hur Göran Tunström beskriver ett ögonblick med en huvudperson, en pojke. Pojken är under en säng, letar efter något. Plötsligt avbryter sig Tunström, mitt i boken, mitt i en mening, ungefär så här: "... men varför skriver jag 'han', den pojken är ju jag". Och så skriver han resten av boken i jag-form, och det blev ett nytt djup i boken. Sånt gillar jag. Men jag minns inte vilken av hans böcker det är.

Jag blev arg

Jag minns en semesterbok på en varm klippa i Italien: "Hawaii" av James A. Michener. Den var fängslande, tyckte jag, jag slukade den. Men jag kunde inte fortsätta läsa, jag läste faktiskt aldrig ut den. Jag tyckte nämligen så ofantligt illa om en av de centrala figurerna. En konservativ och etnocentrisk missionär, som inte hade någon förståelse för ...  ja för vad, egentligen? Decennier har gått, jag minns inte. Men jag minns hur arg jag var, på honom, han som kom och förstörde. Det var min värld han förstörde, inte min bok, för just då var det ingen bok. Såna upplevelser gillar jag också.

Tunn och ljusgrå

Jag minns boken "Silke", en tunn liten bok med ljusgrå framsida. Det jag minns starkast är känslan av att hela boken var ... tunn och ljust grå. Som silke, fast mer genomskinligt och lite sorgligt torftigt. Alltså, både den fysiska boken och handlingen, och det avskalade språket speglade det perfekt.

Det var en man och en fru, men ingen kärlek. Han reste någonstans, det var nog österut, och träffade någon annan. Upplevde något, kom hem. Som läsare förstod vi då något som han inte förstod, var det inte så att frun också hade en annan? Men han förstod inte, för han var lite sorgligt torftig, och så avskalad. Tunn och ljust grå. Som silke. Det var en fantastisk liten bok. Ja, det är nog faktiskt en av mina favoritböcker!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar