09 september, 2013

Min favoritbok del 2 - en alldeles särskild kärlekshistoria

Att ha en favoritbok är en alldeles särskild slags kärlekshistoria. Du kan plocka ner den ur hyllan ibland och bläddra i den, läsa ett avsnitt här och ett där. Låta favoritsidorna falla upp av sig själva. Det är bara du och boken just här och just nu. Du kan lita på att den levererar, och i mitt fall på att den överraskar. Min stora kärlek heter Doktor Glas. Och den tar mig med storm varje gång.

Varför är den då så bra? Vad är det som gör att jag fortfarande, efter flera decennier och säkert hundra läsningar, fortfarande sitter andlös med bultande hjärta när jag läser vissa partier? De flesta tänker kanske att svaret är "Språket, det vackra språket!" Min personliga reflektion är dock att det har att göra med de många bottnarna i Doktor Glas. Språket märker jag inte ens längre, även om det är hisnande vackert:
   Jag vet inte hur länge jag har gått av och an
genom rummen.
   Det ljusnar där ute nu, kyrktuppen blänker mot
öster, sparvarna pipa hungrigt och vasst.
   Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom
luften före soluppgågen.

Olycklig kärlek

Som tonåring var det nog doktorn själv som lockade, med sin melankoli och obesvarade kärlek till den vackra och olyckligt gifta Helga. Han var så sorglig! Så ensam! Så modig! Åh, om de ändå kunde få varandra, tänkte jag då.

Ett politiskt och samhällskritiskt tema

Lite senare försköts mitt fokus något, och jag upptäckte en social och politisk dimension. Vad var det för samhälle där en kvinna inte kunde ta sig ur ett olyckligt äktenskap? Hur långt har vi kommit i dag, minns jag att jag undrade när jag jämförde med hedersdebatter här hemma och historier från andra delar av världen. Då hade det gått ungefär hundra år sedan Hjalmar Söderberg skrev boken. Han kunde ju omöjligt ha vetat hur det skulle gå!?

Men, vem gjorde det?

När jag nyligen läste om Doktor Glas överraskade jag mig själv med att hitta en helt ny botten som jag verkligen gillar. Jag är fortfarande lite andfådd efter att ha rasat hela vägen ner, och sitter nu lätt mentalt blåslagen och kontemplerar ett konspiratoriskt drag i berättelsen som jag inte har upptäckt förut. Jag är överförtjust och nyförälskad igen!

Men, nu ser jag att doktorn blinkar åt mig där borta i hyllan. Jag måste genast ta reda på vad som egentligen hände, den där sommaren i Stockholm i början på 1900-talet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar