Norrbottniskan – omystiska dialekter nr 3

Det har blivit dags för ännu ett inlägg i vår bloggserie om dialekter. Jag är liksom föregående bloggare stockholmare men eftersom den dialekten är starkt överrepresenterad hos oss här på Språkkonsulterna tänkte jag i stället lägga ut texten om en annan dialekt som ligger mig varmt om hjärtat. Min man är nämligen norrbottning från Luleå.

En myt om norrbottningar, eller lite svepande om norrlänningar, är att de pratar långsamt och eftertänksamt om de överhuvudtaget säger något alls. Som Ingemar Stenmark. Men alla norrbottningar som jag känner pratar tvärtom mycket och gärna och inte så värst långsamt egentligen. Och inte så värst eftertänksamt heller alla gånger. Kanske myten stämmer bättre på inlandsbor än på kustbor?

Men genom åren har jag upptäckt ett intressant fenomen, nämligen att många norrbottningar också tycker att norrbottningar pratar långsamt. Fast inte de själva utan bara de norrbottningar som bor längre norrut. Pitebor kallar till exempel Luleborna för Lulehasafötter för att de, alltså enligt de mer söderboende Piteborna, pratar så långsamt. Och i Luleå skrattar man gott åt historier om Kalixbor som pratar så långsamt att världen hinner rusa förbi dem medan de säger en enda mening. Som den om kartläsaren (Kalixbo) som ger instruktioner till rallyföraren, i svenska rallyt:
Häääär skaaa du sväääänga till hööööger men först måst’ du backa tvåhuuundra meeeeter.

Men tillbaka till maken.
De närmare 30 år som han har bott i Stockholm har haft en viss utslätande inverkan på hans dialekt, både på språkmelodi och ordval. Men vissa saker går som aldrig ur och det är kanske i synnerhet dessa detaljer som har smittat av sig även på resten av familjen. Som till exempel att han (och nu även jag) gärna använder som i meningar där till exempel vi stockholmare skulle säga liksom; ”det är som ingen idé att du gör det där nu”.

Hans uttal har också förändrats en del genom åren. I norrbottniskan uttalas ju vissa ord med en annan tonaccent än i dialekter från södra Sverige. Tonaccent innebär förenklat att till exempel tvåstaviga ord som båda har betoning på första stavelsen kan uttalas antingen med accent 1 (dvs. med uttal som bílen) eller med accent 2 (dvs. med uttal som skòlan). Och norrbottningar använder alltså ofta accent 1 på ord som mer sydliga dialekttalare uttalar med accent 2. Ord som till exempel tállrik, gýmpa eller bástu klingar därför ibland lite annorlunda hemma hos oss liksom även en del egennamn. Min man uttalar färre och färre ord med accent 1, men mina svärföräldrar är och förblir fármor och fárfar med accent 1, och så säger även jag och våra tre barn. När jag hörde min yngsta son läsa häromdagen hörde jag att han till och med använder samma uttal även om det inte gäller hans egen farmor och farfar. Och min mans bror är och förblir en Anders med norrbottniskt uttal.

Det finns också dialektforskare som hävdar att man i vissa dialekter, bland annat norrbottniskan, inte alltid använder kongruensböjning. Men om det säger vi bara: ”De som säger att vi i Norrbotten inte kongruensböjer, de är dum”.