Efter att ha varit ute länge är vi lite frusna, min vid det här laget rätt buttra tolvåring och jag. Så lyser hon upp och frågar glatt om jag fryser. Ja, erkänner jag.
- Gör som Marsmänniskorna. Ställ dig i ett hörn, för där är det alltid nittio grader!
Så skrattar hon och kastar en snöboll på mig. Det språkligt flertydiga kammar på något sätt alltid hem skratt i vitsar. Eller är det bara min humor? Dessutom gillar jag att ungarna idag skämtar om marsmänniskor och inte norrmän eller blondiner eller så. Det är ett steg bort från att bygga in det nedsättande redan i användningen av språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar