Som språkkonsult stöter jag ibland på intressanta nya ordformer och uttryck i det vuxna språket. Men jag tycker att det är barnen som är mest nyskapande, och jag upphör aldrig att fascineras av deras uppfinningsrikedom. (Se tidigare blogginlägg.) Ibland blir det fel, men det är alltid kreativt. Och definitivt aldrig tråkigt!
Ingrids barn skapade snabbt två ord helt i linje med språkets regler. (Eller återanvände gamla ord, om ni så vill.) Eftersom det heter schamponera när man använder schampo, så heter det ju balsamera och kremera när man använder balsam och hudkräm efter duschen. Och en person med vit krage som arbetar i kyrkan är förstås en prästor (präst + pastor).
Barn uppfattar tidigt språkets ordbildningsprinciper och skapar nya ord i enlighet med dessa. Och eftersom en vit björn kallas för isbjörn, så heter en vit katt iskatt, menade Hillevis son. För att klippa håret går man till klippsören, säger Saras pojk. En gång pekade han på sin häl och förklarade att han hade ont i bakfoten. Att nysa kan lika gärna heta att prosa. En tändsticka är en pyttepinne, tycker Lenas dotter. En blinker är ju ett svängljus. Att killar har långkalsonger på vintern och flickor långtrosor är ju klart, menar Siws barn, som också ser en man som tittar i en kikare och frågar: Vad kikhåller den där farbrorn på med?
Ibland är det väl mer sammanblandning av ord som skapar det nya. Emrikas son hade pratat om småfåglar hela sommaren, och när familjen sedan kom in till stan och hemglassbilen tutade säger han: Mamma, hör du kolgöken!? Eller varför inte skapa variation i språket som Agnes dotter gjorde. Mamma kallade henne för sin pussgurka, och vid ett tillfälle kom frågan: Mamma, är jag din pusstomat nu?
Pers son började tidigt tänka på sina kommande plikter som svensk medborgare och frågade sin far: Pappa! Har du gjort slumpen? Beverleys ättelägg ställde frågan till sin strykande mor: Mamma! Plattar du till elektriskt?
Sofias son tänkte säga något, men ändrar sig. När den ömma modern undrar om han ville något, svarar han: Nej. Jag misstänkte. Är det inte lysande, så säg! Och Henrik hörde en fiffig liten kille på tåget som frågade: Mamma, när är vi framme nånstans egentligen?!
Nya verb skapas lätt av barn. Att fickla (lysa med en ficklampa) är redan vedertaget, så varför inte också nyckla istället för låsa upp, som Irina vittnar om? Och att bildra är förstås att bläddra i en bok och bara titta på bilderna. Georgs son kom på dålna, som betyder att någonting blir dåligt.
Ibland kan ju nyskapandet ha sina sidor. Kristines dotter balanserade på ett lågt räcke och ropade högt över hela Vasaparken: Ballensera, ballensera! Kristine förklarade då diskret att det heter balansera, och ännu diskretare att balle betyder snopp. Dottern fortsatte att balansera glatt ropande: Snoppsera! Snoppsera!
Och Jennys dotter ropar högt och ljudligt i gränskontrollen vid inresan till USA: Mamma, vad var det nu vi var - turister eller terrorister?!
Nej, det är aldrig tråkigt när barn är med och skapar språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar