Sedan november lär sig T svenska med en hisnande fart. Han pluggar grammatik, glosor, och regler, och är flitig på att ställa frågor. En av hans senaste frågor handlar om uttrycket till sängs.
”Varför är det ett s i slutet av säng?” undrar T. Jag förklarar att det är rester av grammatik från fornsvenskan. Efter prepositionen till böjdes då substantivet i genitiv, vilket vi både då och nu markerar med ett s i slutet av ordet. Därför säger vi att vi går till sängs. Likaså att vi färdas till fots, står till svars och undrar om någon har en grammatikbok till hands.
T nickar och förstår vad jag menar. Men så skakar han på
huvudet åt det som med rätta kan tyckas lite märkligt: ”Varför använder ni en böjning
som egentligen inte finns längre?”
Jag funderar en stund. Vi använder egentligen inte böjningen, eftersom
vi inte skapar några nya uttryck med det mönstret. Vi säger ju inte att vi
längtar till semesters eller färdas till cykels (även om de flesta säkert skulle förstå vad vi menar).Däremot använder vi vissa fraser som liksom har fastnat i språket i en gammal stelnad form, och som har fått en lite egen betydelse. Gå till sängen betyder ju delvis något annat än gå till sängs. Men gå och lägga sig fungerar oftast lika bra som gå till sängs.
T verkar ibland bli trött av alla dessa nyanser i hans
nyerövrade språk; han känner ännu inte av skillnaderna. Då brukar jag ge rådet att han så länge kan välja den form som
är lättast att hantera. Han får ge sig till tåls. Eller bara ha lite tålamod, helt
enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar