Vart är du? frågar en flicka på bussen sin kompis i mobilen. Och hon får visst svar. Inget missförstånd tycks ha uppstått. Men en vän av ordning sparkar instinktivt bakut. Det heter ju Var är du? Och Vart är du på väg. Ungdomar! Vart (inte var!) är världen på väg?!
Eländet fortsätter. En stund senare hör vännen av ordning en man säga till en kvinna: Jag hade kunnat fått lägenheten, men den blev för dyr. Kvinnan frågar inte ens vad han menar, utan verkar förstå. Dubbelt supinum! Kunnat få, heter det ju.
Senare samma dag läser vännen av ordning en annons på webben
där en man vill köpa en Brun hårig
hund. Felaktig särskrivning! Åtminstone antar vännen det, ryser i sitt
innersta och släcker datorskärmen (inte dator
skärmen!).
I sängen på kvällen avrundar vännen av ordning dagen med en uppbygglig
bok. I en dialog läser han:
– Drick inte
före du håller ditt tal, sa Marta oroligt. Före som subjunktion! Oerhört. Innan
borde tanten ha sagt. Vännen släcker sänglampan innan (inte före!) han somnar.
Visst är alla fyra exemplen ovan språkliga grammatiska fel,
men är de så viktiga att man ska hetsa upp sig och höja blodtrycket? Så länge
funktionen i språket är opåverkad – att människor förstår varandra – så är
kanske sådana fel inte så farliga? Vi måste veta vad som är rätt, så att vi undviker
fel som kan leda till missförstånd, men också veta när våra språkliga snedsprång
faktiskt inte spelar någon roll.
Men vännen av ordning kastar sig fram och tillbaka i sängen. Han
drömmer en mardröm om en sjuk sköterska som hade kunnat gjort en bättre planering
före hon assisterade vid operationen och nu undrar var läkaren tog vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar