09 maj, 2012

Det är spännande med dialekter

Ni har väl följt programserien om svenska dialektmysterier? För sex år sen gick serien för första gången och nu på våren har vi återigen fått följa Fredrik Lindström landet runt när han har gjort nerslag bland lite mer ovanliga dialekter den här gången; värmländska, bohuslänska, listerländska (Blekinge), överkalixmål, småländska, gotländska, uppländska och slutligen rikssvenska.

I programmet från Bohuslän fick vi bland annat höra en intressant teori om hur de bohuslänska i:na har tagit sig från Smögen till Östermalm och Lidingö i Stockholm via bättre bemedlade stockholms-familjer som semestrade på västkusten – framför allt barnen härmade i-ljuden, och behöll dem sen även efter att de återvänt hem efter semestern. Vi har lite olika uppfattning här på kontoret om teorin stämmer eller inte. Personligen svalde jag den med hull och hår. I alla fall är det en spännande tanke.

Det sista programmet som gick förra onsdagen handlade om rikssvenska. Är det en dialekt eller inte och var pratar man rikssvenska? Svaret verkar vara att rikssvenska snarare är frånvaron av dialekt och att den verkliga rikssvenskan egentligen inte pratas på någon särskild plats utan framför allt används i medierna. Och stockholmska är inte rikssvenska även om den på många sätt är mer ”utslätad” än andra dialekter. Kanske på grund av den mångfald av dialekter som faktiskt samlas från hela landet i Stockholm (obs! det här sista är min egen teori). Om du missade programmet rekommenderar jag ett besök på SVT play för avsnittet ligger kvar ett tag till.

I programmet berättar Fredrik Lindström också historien om de lite tjocka L:en som finns i flera dialekter idag men inte i till exempel stockholmska. Dessa L hade så gott som alla svenskar för flera hundra år sen. Anledningen till att de har försvunnit i Stockholmstrakten är att vi Stockholmare bryter på tyska! Alla tyskar som invandrade till Sverige och framför allt Stockholm på den tiden (ja, jag minns inte exakt när i tiden han sa att det var, men länge sen), de lärde sig det mesta i svenskan, men en av de få saker de inte kunde bemästra var tydligen de svenska, tjocka L:en och därför har de tyska lite tunnare l:en i stället tagit överhanden i stockholmsdialekten. Visst är det fascinerande vilka vägar språket tar!

Vi på Språkkonsulterna har under programserien varit på en egen resa och delat med oss av våra egna ”omystiska” dialekter. Våra erfarenheter har kommit från skilda ställen i Sverige, kanske med en liten övervikt på dialekter från norra Sverige.  Vi har bloggat om jämtländska, västerbottniska, hälsingemål, göteborgska, norrbottniska, stockholmska, dalmål och till och med shobresvenska, som kanske egentligen räknas som en sociolekt. Kolla in i arkivet ifall du missat något av våra inlägg. Nu avslutar vi serien om omystiska dialekter men dialekter kommer förstås, tillsammans med allt annat fantastiskt i språkvärlden, att fortsätta inspirera vårt bloggande framöver.

2 kommentarer:

  1. Trevlig och spännade blog. Ser fram emot nya och spännade inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Susanne Blomkvist22 maj 2012 10:02

      Tack, vad roligt att du gillar den. Välkommen tillbaka!

      Radera