14 mars, 2012

Att byta dialekt - omystiska dialekter nr 1

När jag var 9 år gammal flyttade jag från Kramfors i Ångermanland till Bräcke i Jämtland. Att jag skulle ha en ångermanländsk dialekt var inget jag hade reflekterat över - själv trodde jag inte att jag pratade med någon särskild dialekt. Att jämtarna pratade lite annorlunda märkte jag däremot. Det u-liknande ljudet i vissa ord med ö (söndag blev sundag), sje-ljud långt bak i halsen, tjocka L och främmande ord. En av vännerna hade en bryggstu på gården och jag vågade aldrig fråga vad det betydde, utan accepterade tyst att det övergivna huset vi brukade leka i kallades så. Och så uttalade de ord annorlunda. I Ångermanland hade min bästis varit den enda som uttalade messmör med kort e - mess-mör - nu var det jag som blev retad för att jag var den enda som sa mes-smör!

Den jämtländska dialekten växer ...
Men efter några år i Jämtland märkte jag att jag nog började växla till den nya dialekten. När jag pratade i telefon med min ångermanländska bästis hörde jag plötsligt att hon och jag pratade på olika sätt. När hon skulle framhålla något med "Det är ju så" lät hennes betoning av är helt främmande mot mitt. "De Ä ju så!" sa hon medan jag sa "De e ju så!". Och på hockeyresor till Örnsköldsvik blev jag helt hemlängtande varm i kroppen av att höra det vackra y-aktiga uttalet i ordet puck. Men jämtarnas hemska uttal av Övik - med betoning på första stavelsen - fick hela kroppen att vrida sig av obehag. Betoningen ligger ju på andra stavelsen! Herregud så respektlöst! Nog kommer en del av den ångermanländska dialekten alltid att leva kvar.

... och blir starkast
Efter att ha vuxit upp med båda de här dialekterna har jag inte riktigt kunnat bestämma mig för vilken jag identifierar mig med mest. Som inflyttad till Jämtland utan rötter där (och jämte blir man först i fjärde generationen eller något sånt) ligger ångermanländskan mig väldigt varmt om hjärtat, men som sagt finns det nog inte så mycket ångermanländska kvar i mitt tal. Det känns så synd. För ungefär ett halvår sedan fick jag slutligen acceptera att det var jämtländskan* som var starkast. På ett mingel träffade jag en kvinna från Östersund, och när vi pratat en stund förstod hon att jag också var från Jämtland. "Men hur visste du det? frågade jag. "Jomen det hörs ju".

Plötsligt dyker stockholmskan upp
När jag nu har bott i Stockholm i två år märker jag att en ny dialektutjämning börjar ske. Allra tydligast märker jag det på mitt eget namn. Jag börjar acceptera det stockholmska uttalet av Ingrid, där betoningen ligger på den första stavelsen istället för den andra. För någon månad sedan uttalade jag till och med mitt eget namn på stockholmskt vis när pratade med en väns barn. Jag som alltid har avskytt det uttalet av mitt namn! Men om jag någonsin kommer att säga att jag "eter en rekmacka"? Nej, det tror jag knappast.

*Det är stor skillnad på rikssvenska med regionala jämtländska drag och jamska, som är dialekten i Jämtland. Därför kallar jag jämtländsk rikssvenska för jämtländska. Jamskan ligger nära trönderskan i Norge och är väldigt svårbegriplig för utomstående. Jag förstår knappt någonting när jämtar börjar prata bred jamska.

11 kommentarer:

  1. "som sagt finns det nog inte så mycket ångermanländska kvar i mitt tal"
    Efter 25 år i Stockholm finns det inte så mycket kvar av min barndoms dialekter. Framför allt finns det inte någon specifik dialekt, utan det sättet jag bryter på är mer en blandning av värmländskan och ångermanländskan.

    Men under många år kom dialekterna fram när jag blev upphetsad. Det fanns någon slags glädje i att bli arg på något faktiskt, eftersom då kom min ångermanländska ut i ljuset igen! För att inte tala om när min upphetsning var av det mer..."köttsliga" slaget :-), då kunde till och med värmländskan från när jag var nio titta fram igen.

    Så vem vet - gör mig riktigt riktigt arg så kanske du kan få höra lite ångermanländska (om än av den snobbiga Härnösandsmodellen) på kontoret!

    SvaraRadera
  2. Ungefär så var det för en av mina gymnasielärare också! När han var nervös hördes det otroligt tydligt att han var östgöte, men inte så mycket annars. Hans dialekt hördes väldigt tydligt när han stod längst bak i klassrummet och skötte en diabildsprojektor, för då blev lärsituationen så annorlunda att han blev nervös, antar jag.

    Nästa gång jag blir arg måste jag försöka lyssna efter min egen dialekt och se vad den är!

    SvaraRadera
  3. Har du hört P Danjelsa, Ingrid? På tal om jämtländska mål.

    SvaraRadera
  4. Jag har nog hört någon av hans dängor. Men som sagt är jamskan hyfsat obegriplig för mig.

    SvaraRadera
  5. Nog för att jag bara har bott här i Övik i ett och ett halvt år, men jag har hört ordet "puck" uttalas måååånga gånger (efter en säsongs arbete på Fjällräven Center) och aldrig hört något y-aktigt i det. Jag tänkte att det kanske var jag som var ouppmärksam så jag ringde min sambo som är infödd Öviksbo och bad honom säga puck. (Efter sjunde "En gång till!" frågade han om jag drev med honom...) Inte den minsta tillstymmelse till y! Så jag ringde svärmor i stället. Inget y där heller. "Det heter puck, med U." sa hon ordagrant och lät ärligt talat lite förnärmad. Kan det vara så att y-ljudet är mer använt åt Kramfors-hållet? Jag känner bara en person i Kramfors och han är ursprungligen från Tyskland så det känns inte som en helt tillförlitlig källa.

    SvaraRadera
  6. Åh förlåt om jag förvirrade dig och din omgivning, Sara! "Y-aktig" var nog inte helt rätt beskrivning, men det var så svårt att beskriva. Det är lite rundare än bara vanligt U, tycker jag. Du som är på plats kanske kan försöka komma med en bättre beskrivning? :-)

    SvaraRadera
  7. *pjuu* Jag som började tro att jag fullständigt har tappat förmågan att uppfatta nyansskillnader i språket :) Jag funderade ett tag och jag tror jag har kommit på det! Det är deras "ck" som är mjukare än jämtländskans. Som att de säger det längre bak på tungan. Typ.

    SvaraRadera
  8. Eller inte. Frågade just en arbetskamrat som har väldigt tydlig Öviksdialekt och hennes "puck" låter fasen precis som mitt :( Det kanske är jag som är Övikifierad helt enkelt.

    SvaraRadera
  9. Jag känner mig lite dialektberövad på omvänt vis eftersom jag mzcket väl förstår den "bredaste jämska", men inte talar den. Dels är jag inte uppfödd i Jämtland även om jag var där på alla lov och min far bara pratade jämska hemma, dels var dialekter på sextiotalet något fult och ingen uppmuntrade mig att tala dialekt.
    Det retar mig nu, därför att jag egentligen har hela jämskan i mig, men aldrig har lärt mig att använda rätt uttal och satsmelodi, och nu är jag för gammal för att få till det riktigt övertygande. Som barn hade jag lätt kunnat börja prata jämska, om jag bara känt att det var tillåtet.

    SvaraRadera
  10. "Att jämtarna pratade lite annorlunda märkte jag "
    "tjocka L"

    Så du menä att ångemanlännskan int' annvänn tjokkä L?
    De ä ju såklart dom gö!
    Å "bryggstu" ä ju skitlätt att fattä :)

    SvaraRadera
  11. Med det u-liknande ö-ljudet, är det ô som du syftar på? Finns nog bara i Östjämtland. Söndag uttalas här i Västjämtland som "sånnda" i den rena dialekten, annars "söndag" som i rikssvenska.

    I jämtska har man ju det norska u-ljudet så därför uttalas puck med ett mindre y-aktigt u-ljud i Jämtland än i Ångermanland och resten av Sverige (förutom de andra dialekterna där man har norskt u, även kallat bergslags-u).

    När det gäller ett namn som Ingrid så uttalas det mycket rikigt med s.k. grav accent (jmf. anden = väsenet som har grav accent) i jämtska, inte akut accent (jmf. anden = fågeln som har akut accent) som däremot är vanligt längre österut som längs Norrlandskusten och i Svealand inkl. Stockholm.

    SvaraRadera