Pinsamma mammor och nybörjarfasa - så började jag tala franska med fransmän

När jag var tretton år bilade vi till Frankrike. Det var mamma, faster, lillsyrran, lillkusinen och jag i en Ford Mondeo.

Ingen av de vuxna kunde tala franska, och engelska var inte så gångbart på franska landsbygden dit vi skulle då, men det var inget jag funderade över – förrän någon vecka före avfärd. Då visade det sig nämligen att mamma och faster helt tänkt förlita sig på mina nyvunna kunskaper i franska språket. Jag hade hunnit med två terminer franska som så kallat b-språk, och nu förväntade de sig alltså att jag skulle, så att säga, sköta snacket.

Nu kan man tycka att det väl var en rolig och lärorik utmaning för en nybliven franskstuderande? Jovisst, det var det ju, visade det sig så småningom, men så kände jag det absolut inte själv. Jag fick stora självan vid tanken på att föra familjens talan på bilfärd genom franska nordliga landskap. Rädslan för att jag skulle säga fel och göra bort mig var stor. Så jag vägrade.

 – Aldrig! Jag kan inte! Nää, ni får klara er.

Men så bar det iväg. En bilfärja och många mils bilfärd senare är vi i Normandie och ser skyltar vid en bondgård.

 – Nämen titta! Där säljer de nog ägg. Vi måste stanna och köpa några för att ha till frukost, säger mamma och faster. 

Tonåringen surar sammanbitet (och något orolig) i baksätet. Nänä. Inte tänkte jag hjälpa till inte. Men ägg skulle det bli, även utan mitt språkliga bistånd. Ut ur bilen gick de, och fram till bonden med generösa byxor i stadig bomullscanvas.

Och så: total språkförbistring.

Tills mamma och faster kommer på den briljanta idén att visa sin önskan genom att använda kroppsspråket. De formar hönsvingar med armarna (sätter tummarna i armhålorna och viftar med armbågarna), kacklar som hönor och sedan, åh hjälp, lägger de låtsasägg i sina händer och räcker fram dem mot den stackars bonden ... Behöver jag förtydliga att tonåringen som tittar på från bilens baksäte höll på att dö av pinsamhet?

Inget ont som inte för något gott med sig

Men detta (för mig) våldsamt pinsamma scenario förde faktiskt något positivt med sig: det fick mig att i ren självbevarelsedrift spränga börja-prata-motståndet. Risken att Frankrike-resan skulle fortsätta likadant med fullständigt galna vuxna skrämde mer än den att börja kommunicera på ett nytt språk och kanske säga fel, så vid nästa tillfälle var det jag som skötte snacket. Och det gick bra – faktiskt hela resan. Självklart blev det fel ibland, men de misstagen lärde jag mig av.

Att börja prata är tricket

Så finns det någon språklig slutsats att dra av detta? Att pinsamma (men sköna) släktingar är den bästa motivationen för att komma igång att språka? Nja, kanske inte, även om det fungerade den här gången. Det viktiga var att jag fattade beslutet att börja prata, för när jag väl satt igång gick det allt lättare sedan. 

(Och hur det gick med äggen? Jo, mamma och faster hoppade svettiga och glada in i bilen igen efter att bonden hade sålt dem ett dussin ägg. Skrattandes.)