I dagens pappersvariant av DN var det en lång intressant essä om språkets uppkomst. Skribenten Alf Nilsson är bland annat professor emeritus i klinisk psykologi. Som källor använder han "From hands to Mouth.The Origins of Language" av Michael Corballis från 2002 och "Finding Our Tongues. Mothers, Infants & the Origins of Language" av Dean Falk från 2009.
Han beskriver den senaste hypotesen om språkets uppkomst: att allt började med moderns sång till det gråtande spädbarnet som hon måste lägga från sig när hon samlade föda. Som mamma och språkintresserad väcks min nyfikenhet. Få drifter och behov är så starka som den att beskydda sitt barn. Så varför inte?
Men hunger, törst, rädsla eller ömhetsbehov är väl precis lika troliga skäl för att försöka kommunicera? Pratet kan i alla fall inte ha uppstått ur ett behov av att veta varför ett barn gråter. Alla föräldrar vet att barns gråt är både personlig och situationsanpassad. Vi vet när vi ska stötta, när vi ska springa fort, när det är krokodiltårar och när det är ren och skär ilska eller besvikelse. Och vi vet när det är vårt barn som gråter, även när det är en hel grupp barn som leker utom synhåll men inom hörhåll.
Personligen tror jag att behovet av kommunikation är lika naturligt som behovet av närhet. Och förresten, försök vara tyst en dag och hålla dig till att gestikulera. Snacka om att känna ett behov av att kommunicera! Ändå är det något primitivt tilltalande över tanken på en nynnande urmoder ...
Funderar han över möjligheten att det var männen som behövde kommunicera jaktstrategi (eller snarare jakttaktik, men det är så svårt att stava :-)) med varandra medan kvinnorna var hemma?
SvaraRadera