Det är svårt att veta vad man sjunger!

Språkliga betraktelser kan ibland vara vardagliga, enkla och omedelbara, men ändå fascinera. Jag tänker på hur barn (och en och annan vuxen) sjunger sånger av hjärtans lust utan att tänka så mycket på (eller veta) vad texten betyder. Det säger dock en hel del om hur vårt språksinne och vår hjärna fungerar: när vi inte känner igen ord och fraser, så sätter vi gärna in sådana vi kan istället. Jag minns en liten flicka i en barnvagn som jag hörde i tunnelbanan några dagar efter att Charlotte Perelli vunnit den svenska schlagerfestivalen 1999. Flickan sjöng med stark röst och stor övertygelse:"Du finns i mina drömmar, tusen och en napp!!" Ja, språket kan hänföra även i det lilla formatet!

När syndabocken har skulden

En vän till mig gjorde nyligen en språklig spaning angående ordet syndabock. Hen konstaterade att det har hänt något i användningen av ordet - det verkar vara på väg att få en förändrad betydelse.

Den traditionella syndabocken
Ordet syndabock har länge använts om den (eller det) som orättmätigt får skulden för något. Till exempel så här:

1. Jag blev alltid syndabocken när min lillasyster pallade äpplen hos grannen; hon såg så oskyldig ut så ingen misstänkte henne.
2. Iran säger att landet gjorts till syndabock för situationen efter 1990, då Irak försvann från marknaden på grund av FN-sanktioner.
3. Det är lätt att peka ut alkoholen som syndabock när man har gjort något dumt en kväll.

I den här användningen av uttrycket är syndabocken alltså helt oskyldig. Det stämmer bra överens med uttryckets ursprung.

Uttryckets ursprung
Uttrycket syndabock kommer från en kristen sed som beskrivs i Gamla testamentet. Där handlar det, logiskt nog, om en faktisk bock:

"Han skall lägga båda händer­na på den le­van­de boc­kens hu­vud och över den bekänna is­ra­e­li­ter­nas al­la skul­der och brott, al­la de­ras syn­der, och därmed lägga dem på boc­kens hu­vud. Se­dan skall boc­ken föras ut i öknen av en man som står be­redd. Boc­ken skall bära al­la de­ras syn­der med sig ut i öde­mar­ken och släppas lös där ute i öknen." (Tredje Moseboken 16:21-22)

Den stackars bocken får alltså bära iväg människornas synder, och tillsammans med dessa förgås i ökenhettan.

​Moderna syndabockar är skyldiga
Numera verkar syndabock användas om alla möjliga personer och företeelser som får skulden får något – även sådana som de faktiskt har gjort något dåligt (och eventuellt förtjänar att utpekas?). I dagspressen finns gott om exempel:

"Han tappade in en boll och blev syndabock efter förlusten mot AIK i måndags."
(DN 8 augusti 2014) Här vet jag förstås inte om spelaren ifråga faktiskt förtjänade att få skulden för hela förlusten, men en viss delaktighet hade han ändå, till skillnad från geten i öknen ...

Syndabockar verkar överlag mest (im)populära på sportsidorna:
"Få har väl missat att VM-festen slutade snöpligt för Brasilien, och som så ofta vid misslyckanden efterfrågas nu syndabockar."

Att uttrycket har fått en ny innebörd blir också tydligt här, där personen vill försvara en företeelse genom att säga att den inte förtjänar epitetet:
"Det finns gott om skadliga beteenden bland ungdomar i USA i dag, men det är väldigt sällan internet som är syndabocken, menar Boyd." (DN 5 augusti 2014)

Det personen vill säga här är att internet INTE bär skulden för de skadliga beteendena. I formuleringen antyds alltså att syndabocken vore den skyldige. Anar jag en trend?

En dammodell av normen?

Förra veckan var jag och två kollegor på Region Värmlands konferens Schyst. Temat för dagen var jämlik och jämställd kommunikation (precis som det senaste Språkbrevet och Språkpodden från oss på Språkkonsulterna), med många intressanta infallsvinklar på hur texter och bilder kan vara inkluderande - men även rejält exkluderande och normerande.

Som alltid när jag har lärt mig något nytt är ögonen extra öppna, jag drabbas av den selektiva perceptionen. Och en morgon fastnar jag för den här reklamen:

Vi ser alltså en jacka som är i dammodell. Och ett par svarta byxor. Det står inte om de är för herr eller dam, men de "finns även i dammodell". Underförstått är alltså att när det inte står något, så är det en herrmodell. Hmm. Jag konstaterar att jag är rätt så känslig och bläddrar vidare.

Men efter ett par sidor dyker det upp mer reklam och jag får vatten på min kvarn: det outtalade, normen, verkar vara herrmodeller. Eller? Kolla på pjäxorna i mitten. Det finns en "dammodell" - och en "årsmodell"! Den kanske är för både dam och herr? Men de är ju så noga med att skriva  "unisexmodell" på de övriga plaggen ...

Fast det kanske inte är så mycket att haka upp sig på? Kanske ser jag detta för att jag är extra uppmärksam just nu? Kanske. Men jag kommer inte ifrån den gnagande känslan att dessa småsaker är delar av ett större mönster. Vad tror du?

Nyfiken på var jag blev så känslig? Läs mer om konferensen Schyst!

Var obs på ordklassen

I somras bloggade jag om förkortningsordet obs, och hur användningen av det har förändrats. Inlägget handlade framförallt om grammatiska aspekter av användningen; hur ordet har blivit mer självständigt och kan användas både som interjektion och som verb (trots att förkortningen har dolt ursprunget i verbet observera).

Men när jag i morse hörde obs användas på norska hajade jag till:

"Det er hjort ute på veiene, så var litt obs på det."

Det jag reagerade på var att obs här har hade tagit ytterligare en roll; tydligen är det på norska ett adjektiv (observant). Bara ett exempel på de små distinktioner som gör skillnad mellan våra grannspråk.

Varför heter månaderna som de gör?

Av någon outgrundlig anledning så började jag häromdagen att fundera på varför månaderna egentligen heter som de gör. Det hade jag aldrig reflekterat över förut. Jag tror att jag kom och tänka på att september ju låter lite som ett räkneord, oktober likaså, och november och december också förresten. Men varför har i så fall inte alla månader namn som är ordningstal? Ingen ska få mig att tro att mars betyder tre och augusti åtta. Och förresten, vänta lite nu! - september är ju inte årets sjunde månad utan den nionde! Vad är detta för konstigt system?

Månadernas namn har vi enligt flera vederhäftiga källor på nätet ärvt från den  romerska kalendern, där alla månader hade namn efter ett ordningstal. Men bara en handfull av dessa månadsnamn har överlevt. Övriga månader har fått andra namn. Januari efter guden Janus, februari efter festen februa som hölls vid årsslutet (februari var från början årets sista månad), mars efter guden med samma namn och april efter ett snarlikt latinskt ord som betyder öppna - antikens folk tyckte att naturen "öppnade sig" när vårblommor och grönt började spira. Maj fick namn efter guden Jupiter, som också kallades Jupter Maius (den store). Juni fick namn efter guden Juno.

(Mycket riktigt så betyder inte augusti åtta, eller sex för den delen. Kejsar Augustus snodde månaden Sextilis och gav den sitt eget namn. Ryktet gör gällande att han dessutom gjorde månaden lite längre för att den skulle bli finare än Julius Cesars månad juli.)

Årsrik, inte gammal

När vi blir oroliga att såra eller diskriminera uppstår nya beteckningar för att ge en diskriminerad grupp högre status. Framför allt har sätten att omnämna personer med funktionsnedsättning och personer från ett annat land passerat revy och avlöst varandra sedan 50-talet.

Nu dyker en ny beteckning för gammal eller äldre upp på den politiskt korrekta arenan: årsrik. Exempelvis på seniorbloggen kan vi läsa Barbro Westerströms inlägg Varför så få årsrika i riksdagen?

Ålder är en av de sju diskrimineringsgrunderna enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det innebär att det är olagligt att diskriminera någon på grund av ålder, och allt som oftast handlar det nog om att diskriminering på grund av hög ålder, inte låg. Men det är inte helt otänkbart att även yngre personer kan känna sig diskriminerade på grund av låg ålder. Undrar om det då kommer att behövas en ny beteckning för ung? Inte lär det bli årsfattig i så fall :-)

Trender som skapar ord och ord som skapar trender

Selfie - årets nyord 2013

Varje år dammsuger Språkrådet texter efter nya ord och sammanställer dem i en lista. I 2013 års lista förekom ordet selfie, vars användning ökat lavinartat på såväl sociala medier som i tidningstext. Ordet har rentutav haft sådan genomslagskraft att Oxford Dictionaries utsåg selfie till årets nyord 2013 i sin listning.

För den som har missat det, så är en selfie ett självporträtt – eller en egobild om man så vill – avsedd för att läggas upp på sociala medier. Den är ofta tagen på armlängds avstånd eller i en spegel, och inte så sällan ur en mycket fördelaktig vinkel.

Diskussionerna kring selfien är många och högljudda. Är selfie-trenden ett positivt och sunt sätt för personer att själva ta makten över hur de blir beskådade, och att ta plats på sociala medier på egna villkor? Eller handlar det om en egocentrerad form av uppmärksamhetssökande som är kännetecknande för en generation med sig själva i fokus? Oavsett vilket så tycks selfien vara här för att stanna, och har dessutom gett upphov till en massa andra nyord.

Selfien ynglar av sig

Den språkintresserade kan lätt få fram siffror på hur ett ords användning ökar över tid, men med selfien kan vi dessutom se populariteten på ett annat sätt: ordet smittar av sig! Om man är en grupp som tar en egobild så är det numer en ussie – kanske för att man vill undvika att kalla det för en groupie? Om du tar en skrytig bild på din bokhylla och lägger ut i sociala medier så är det en shelfie. Om du lyckas fånga en ekorre på din egobild så har du åstadkommit en squelfie. Och häromdagen såg jag min syster i Åre lägga upp en egobild - självklart en fjällfie!

Här är en liten lista på de selfierelaterade ord jag ramlat över på senaste, vilken är din favorit?

Beardie - skäggselfie

Feetfie - egobild på fötter

Fjällfie - selfie med fjällbakgrund

Mamfie - selfie med barn

Nailfie - nagelselfie

Poofie - selfie tagen på dass

Shelfie - skrytig bild på egna bokhyllan

Squelfie - selfie med ekorre

Ussie - gruppselfie

Slutligen: Låt oss inte glömma de ordvitsiga selfie-homofonerna!

Cellfie - selfie i fängelsemiljö, alternativt tagen i mikroskop

Selphy - selfie bredvid stor printer

Sälfie - selfie med säl

Språklig missuppfattning: grumla över något

Jag lyssnade på Anna von Bayerns sommarprat häromdagen. Även om hon talar flytande svenska har hon gissningsvis tyska som modersmål och en sak som är spännande med andraspråkstalare är att de kan sätta fingret på otydliga uttryck i ett språk och komma med intressanta nya uttryck.

I just det här fallet fastnade jag för Annas uttryck "att grumla över en fråga", istället för grubbla. Jag tyckte att det var fint eftersom det väcker en inre bild hos mig att man tänker på en fråga som är lite grumlig, som man behöver reda ut och göra tydligare. Vilket ju verkar helt logiskt!

Vad säger politikerna egentligen?!

Så här i valtider är det många och stora ord i omlopp. Politiker på alla nivåer talar sig varma för sitt partis åsikter och är förstås angelägna om att deras idéer och förslag ska framstå i det mest fördelaktiga ljuset. Vackra ord, många löften. Men politiker vet vikten av att inte lova någonting bestämt, eller åtminstone att lämna ett rejält manöverutrymme inom ramen för sina löften. Därför kan det vara en bra idé för oss väljare att ställa oss frågan: Vad säger politikerna egentligen?

"Vi har ambitionen att ta beslut om en avgiftssänkning i barnomsorgen under denna mandatperiod!"

Det låter ju positivt, eller hur? Men vad politikern egentligen säger här är att man kanske kan tänka sig att göra något längre fram - tidigast om fyra år - men inte just nu.

"Försvarsutgifterna måste stå i rimlig relation till den hotbild som finns i världen!"

Kraftfullt och rationellt, inte sant! Men vad detta egentligen innebär är ju att den försvarsbudget som politikern kommer att förorda beror på hur han eller hon uppfattar omvärlden. Lugnt och fridfullt = vi kan skära ner rejält på försvaret. Faror hotar överallt = rusta upp försvaret!

"Vi är för jämställdhet!"

Det låter bra på alla sätt, tycker du inte? Men kan det rentav vara så att olika politiker och partier menar olika saker med ett ord som jämställdhet (eller för den delen feminism eller humanism)? Vet du vad politikern som du lyssnar på lägger in i detta ord? Och vad tänker politikern göra för att uppnå denna jämställdhet? Vad säger politikerna egentligen?

"I vårt parti värnar vi om människor!"

En sann humanist har talat, visst? Men är det alldeles säkert att politikern därmed menar alla människor? Och varför i så fall inte säga det? Och om det inte gäller alla, vilka människor talar politikern om? Världsmedborgare, svenskar, pensionärer eller flyktingar?

Vad säger politikerna egentligen?!

Namn som ögonöppnare

På sommaren brukar jag fjällvandra, och då passar jag på att ägna mig åt en annan hobby: att identifiera blommor. Jag har skaffat mig en liten flora som jag tar upp titt som tätt. När det har gått ett par dagar behöver jag inte ta upp boken så ofta, jag börjar känna mina små vänner. Nu vet jag vad flera av dem heter.

Nu blir det också tydligare för mig hur många sorter det finns. Med hjälp av namnen kommer jag liksom närmare. Från början såg jag bara ”åh, blommor!” Nu ser jag fjällbinka, gullris, krypljung, rosling, svarthö …

I år har jag närmat mig de vita blommorna. De finns i massor och de har intressanta namn. En heter fjällarv. Jag upptäckte också en underart som heter kal fjällarv; den har inga hår på stjälken. Innan jag visste vad de hette såg jag ingen skillnad på dem. Jag tänkte faktiskt inte på att fjällarven hade en fjunig stjälk. När jag med namnens hjälp blir uppmärksam på nya blommor, så upptäcker jag alltså även nya saker hos dem som redan finns i min repertoar. Det tycker jag är spännande. Namnen vidgar mina vyer.

Jag tror att jag ska ge mig på videfamiljen nästa år. Förhoppningsvis kan jag med namnens hjälp förändra min bild av dessa ogenomträngliga buskar. I stället för att bli irriterad och se ett aggressivt snår kanske jag kan uttala deras namn och se att massan består av flera olika sorter. Några är säkert riktigt fina, om jag bara tittar lite närmare.

Finns det något du knappt ser, för att du inte vet vad det heter?

Alla kan klunsa!

Häromdagen skrev jag om verbet klunsa och bad er berätta om ni använder det och var/när ni i så fall lärt er det. Förutom här på bloggen slängde jag ut frågan på Facebook, både på Språkkonsulternas sida och på min egen profil.  Det var många som svarade, vilket är jättekul! Här kommer resultatet av min lilla (något ovetenskapliga) undersökning.

Sten, sax och påse

Verbet klunsa betyder alltså (för de flesta som använder det) att köra "sten, sax och påse". Enligt SAOL betyder det dock "att avgöra något genom lottdragning", men den betydelsen verkar mindre spridd. En överväldigande majoritet av de svarande känner till ordet, även om alla inte använder det själva.

I statistiken har jag delat upp svaren efter de svarandes födelseår och uppväxtort. Eftersom alla inte angav både ålder och uppväxtort så är det delvis olika personer som utgör underlag för respektive diagram. Resultatet är långt ifrån ett tydligt svar och knappast statistiskt hållbart, men spännande ändå!

Brasklapp: Jag vill redan från början be om ursäkt för min något slarviga eller godtyckliga (och Stockholmscentrerade) indelning av vårt land. Jag är varken statistiker eller lantmätare, så indelningen utgår helt och hållet från min egen världsbild - där Stockholm och Skåne fått egna kategorier, medan resten av Sverige hackats upp efter väderstreck. Förlåt!

Användningen av "klunsa", efter de svarandes uppväxtort

En tredjedel av de svarande använder "klunsa" sedan barndomen. De finns representerade i alla regioner, men är minst vanliga bland stockholmarna. De flesta som är uppväxta i Stockholm känner till ordet, men har lärt sig det av icke-Stockholmare. Det är få som själva använder det. I västra Sverige verkar "klunsa" relativt vedertaget (vilket styrks av en sökning i Språkbankens korpus, där det dyker upp i Göteborgsposten). Bland skåningarna däremot verkar det vara få som känner till ordet.

Användningen av "klunsa", efter de svarandes födelseår

Mitt statistiska underlag är tyvärr väldigt ojämnt sett till födelseår: nästan alla som svarade på frågan var 70- eller 80-talister. Det hade varit intressant att höra från fler ur äldre generationer! Om det finns någon tendens att tala om här så är det att de allra flesta, oavsett när de är födda, har lärt sig ordet på äldre dagar. De som faktiskt använde "klunsa" redan som barn är oftast födda på 70-talet (och då uppväxta i t.ex. Nyköping och Halmstad). 

Slutsatser

Som sagt, det är svårt att dra några slutsatser av den här undersökningen, dels för att underlaget är så pass begränsat, dels för att svaren verkligen spretar åt alla håll. 

Min främsta teori är att användningen av "klunsa" inte bunden till en viss generation, utan snarare en ålder. Det vill säga, när man lär sig leken(?) "sten, sax och påse" så säger man just så. Först senare kan det hända att man stöter på det specifika verbet - om det beror på åldrandet i sig, eller att man i och med åldern kommer i kontakt med andra dialekter är svårt att säga. En del anammar gladeligen det nya verbet, medan många fortsätter att säga som de alltid gjort. 

Kanske är det så att klunsa (i den här betydelsen) uppstått regionalt någonstans i Sverige, men sedan spritt sig till andra delar av landet? Kanske kommer det norrifrån? Det verkar i alla fall inte ha nått Skåne ...

Någon klarhet har jag alltså inte nått i frågan - nu skickar jag den vidare till Språket i P1, och hoppas att de kan hjälpa mig!

Bonusinfo:

Jag har även fått rapporter om att en del använder klunsa med uttalet "klunscha". Detta rapporteras dels från Norrbotten, men även från Stockholmsregionen. Om uttalet har uppstått lokalt eller är "importerat" tillsammans med ordet är förstås svårt att säga.

Visste du att det finns ett internationellt förbund för klunsande? World RPS Society (Rock, paper, scissors) hittar du här.

Ska vi klunsa om det?

Det kom ett mejl. Det var av en trevlig sort: det var kort, välformulerat och innehöll en språklig iakttagelse. (Skicka gärna sådana till mig!)

Avsändaren den här gången var en arkitekt, i åldern 60 +, född på Österlen men sedan många år boende i Stockholm. (Hon råkar även vara min mor.) Hon ville veta om jag kände till uttrycket klunsa. Själv hade hon just blivit föremål för undrande blickar när hon förvånat frågat sina kollegor vad det betydde. Samtliga närvarande, unga som gamla, kände till det utom hon.

Mitt svar? Jo, jag känner till det. Jag minns inte när jag lärde mig det, men skulle tippa på någon gång i högstadiet. Vi sa i alla fall inte klunsa när jag var liten, utan använde ett annat begrepp. Men i dag är jag ganska säker på att alla mina jämnåriga vänner känner till ordet. Fortfarande använder jag det sällan, men det har säkert hänt någon gång. 

I Språkbankens korpus, där man kan söka bland stora mängder text av olika slag, förekommer klunsa främst i bloggtexter, men jag får också ett par träffar i Göteborgsposten (då i citat).

Frågan är nu: vet du vad klunsa betyder? Lämna en kommentar - och berätta gärna när du är född och var du kommer ifrån, så kanske vi kan utröna om det är en åldersfråga eller en dialektal sådan.

Bra bubblor

Jag gillar bubblor. Det finns många bra sorters bubblor:

• bubbelbad
• bubbel som i drycker som dricks i champagneglas
• bubbelplast
• Pratbubblor förstås ;)
• bubblan; den lilla sfären som omger en när man går in för något på riktigt och tappar kontakten med omvärlden (händer till exempel ibland när man språkgranskar, när man läser en bra bok eller när man är med någon man tycker riktigt mycket om)

Ordet "bubbla" ingår dessutom i ett fint uttryck på svenska, nämligen "bubbla av skratt". Jag undrar om man kan säga något liknande på något annat språk? Vet du? Eller kommer du på fler bra bubblor? Lämna gärna en kommentar i så fall!

Edit: Hur kunde jag glömma såpbubblor?! 

En internationell språkkonsultutbildning

Sedan några år tillbaka har en avdelning inom International plain language working group arbetar för att ta fram en internationell påbyggnadsutbildning som tillsammans med studier i det nationella språket ska ge en utbildning som ger goda kunskaper i att arbeta med att förenkla och göra språk begripligt för den tänkta mottagaren. Nu finns utbildningen som pilot. I piloten finns inga formella förkunskapskrav utan antagningen sker efter en bedömning av intresse och erfarenhet. Utbildningen är en online-utbildning och genomförs under 12 veckor. Det ska bli så spännande att få utvärderingarna och följa utvecklingen av den nya utbildningen.

Hittills bara i Sverige

Språkkonsultutbildningen vid Stockholms universitet har funnits i 35 år nu. Sedan några år tillbaka finns utbildningen även i Umeå och Göteborg. Och i höstas startade den också i Lund. Men där har det varit stopp - utanför Sveriges gränser har det aldrig funnits en liknande utbildning. När vi på Språkkonsulterna åker på internationella konferenser blir folk alltid lite avundsjuka på just vår gedigna utbildning i begriplighet, stilistik och klarspråk.

Hashtag Facebookfiasko

Du som är flitig facebookare har säkert sett förra årets stora nyhet lite här och var i flödet. I somras blev det möjligt att använda nyckelord markerade med hashtag (fyrkantstagg, #) precis som i Twitter och Instagram, det vill säga som en länk. Klickar du på en hashtag går en liten intern sökmotor igång och du får upp en lista på andra inlägg som innehåller nyckelordet. Läs gärna Deeped Strandhs utförliga berättelse om hashtaggen.

En tweet med tre hashtags. Snabbt och enkelt kan jag klicka på en hashtag och läsa mer om t.ex. OS. #twittpuck samlar svenska inlägg om ishockey på Twitter.

Precis som många andra förändringar i Facebook (se t.ex. mitt inlägg om statusraden) har många användare redan använt företeelsen innan Facebook tar efter och anpassar sig. Ja, de har alltså inte använt hashtaggen som en länkfunktion, utan som ett sätt att lyfta fram nyckelord visuellt.

Användaren har lyft bort nyckelord som kunde ha legat i huvudtexten och i stället lagt dem sist som en samling hashtaggar. Hen ironiserar t.o.m. över överanvändningen.

Hashtag flopp
Vad ger hashtaggar på Facebook då, så här ett halvår efter lanseringen? Fungerar de lika brett som på Twitter? Används de i stor utsträckning av företag i kampanjer och användare till vardags?

Nej, de gör faktiskt inte det. Den lilla sökningen jag gjorde idag gör det tydligt. På Twitter lade Tre Kronor glatt och ledigt in tre hashtaggar i sin uppdatering om att OS-laget var på plats, på Facebook använde de inte en enda.

Men vi kan ändå utgå från att många av dem som ser den här uppdateringen gärna vill läsa andra inlägg om OS. Varför inte hjälpa dessa läsare på traven genom att använda en OS-tagg precis som på Twitter?

Svaret ligger lite i att vi använder de olika sociala nätverken på olika sätt. På Twitter pratar vi ofta och gärna med främlingar, och då är det förstås naturligt att söka upp nya intressanta människor genom att titta igenom olika ämnen. På Facebook har vi vår utvalda sfär av vänner och företag, och vi är inte så pigga på att gå utanför den. Vi har inte samma behov av att söka i okända människors och företags inlägg, för vi är mer intresserade av att se bilder på lågstadiebästisens katt och favvoföretagets fikapaus.

Hashtag viral broms
Inte nog med det. Företag som använder hashtaggar på Facebook får faktiskt mindre viral spridning på de inläggen än på inlägg utan hashtag. Edgerank checker undersökte hashtaggarnas genomslag några månader efter att Facebook hade gjort förändringen, och de såg att användarna är betydligt mindre benägna att interagera med hashtaggade inlägg. Inläggen spreds mindre, och de fick färre likes och kommentarer. Men på Twitter är det tvärtom: tweetar med hashtaggar retweetas (sprids) i mycket högre utsträckning än tweetar utan hashtaggar.

Edgerank checker kom fram till att en förklaring är att företag ofta använder hashtaggar som etiketter för kampanjer - och vi användare är bra på att sålla bort reklam. Kanske har vi redan hunnit lära oss att kampanjer ofta får en egen hashtag och skrollar vidare bara vi ser ett företag använda en hashtag på Facebook. Och företag har i sin tur märkt att hashtaggar oftast inte tillför dem något på Facebook.

Hashtag vad händer nu
Frågan är förstås vad som kommer att hända med den här halvt misslyckade satsningen. Kommer vi användare att vänja oss vid och acceptera hashtaggar i företagsinlägg, eller kommer hashtaggarna att leva kvar som nu, i en bortglömd mellandimension? Eller kommer Facebook att ta bort den här uppdateringen helt och hållet? Vi användare kan ju fortfarande markera nyckelord utan att de för den sakens skull är sökbara - användaren med mat-taggarna använde dem inte i första hand för att jag som läsare skulle kunna söka på "bladspenat" eller hitta hens inlägg genom att söka på hashtaggar (inlägget var bara synligt för användarens vänner), utan just för att framhäva nyckelord.

Det är spännande att följa utvecklingen i alla fall. Och det är intressant att se att hashtaggarna har floppat på Facebook.

Skelar getter?

I förmiddags bad min kollega mig komma och "kasta ett getöga" på ett mejl innan hon skickade det. Jag reste mig förstås och gjorde som hon bad – men inte innan jag hunnit fråga mig (och kollegan):
Vad kommer egentligen uttrycket "kasta ett getöga" ifrån? 

Tanken vindlade: Brukar getter titta snett på saker och ting? Eller är de särskilt bra på att göra snabba bedömningar? Mina tankar snurrade tillbaka till mina tidigaste (och därtill enda) get-erfarenheter, från somrarna på 4H-gården, dit vi stadsbarn åkte för att lära oss att mjölk och ägg inte kommer från Ica. Därefter förlorade jag mig i minnena av killingar och deras stångande mammor, och kom inte så mycket längre i min språkliga jakt.

Men nu ni. Nu har jag letat i sajberspejs! Denna gång hamnade jag inte på en bondgård utan i DN:s språkspalt. I den upplyser mig Catharina Grünbaum om att getögat i uttrycket inte har någonting med getter att göra. Get kommer i det här fallet från verbet gäta, som betyder att vakta boskap, eller bara passa eller ge akt på i största allmänhet. 

Ursprungligen betydde alltså uttrycket "kasta ett gätöga" att kasta en vaktande blick då och då för att se att allt är okej. Och i princip är det väl det det betyder än i dag. Även om föremålen för våra vakande blickar har ändrats från boskap till texter.

Geten på bilden har ingenting med texten att göra.

Knappt eller nästan - är det någon skillnad?

Häromdagen diskuterade vi på kontoret ordet "knappt" som dök upp i en text som någon granskade. Själv tolkar jag det som värderande, och brukar därför ibland rekommendera att skribenten byter ut det mot det mer neutrala "nästan" eller "närmare".

Om det till exempel står "Projektet kostade knappt 37 miljarder kronor", så antyder det ju att skribenten menar att det är ganska lite. Ja, så tolkar jag det, i alla fall. Men det visade sig att kollegan precis bredvid mig tycker att "knappt" är helt neutralt, precis som "nästan". 

Nu har jag frågat runt lite och noterar att tolkningen av "knappt" verkar samvariera med ålder: personer som är äldre än jag (dvs. 40 +) tycker att "knappt" är värderande, medan de som är yngre än jag uppfattar "knappt" som neutralt.

Är det här ett ord som håller på att förändras i sin betydelse? 

Ett eller flera poäng för den poängen?

Har du tänkt på att en del substantiv kan ha dubbla genus, det vill säga vara både n- och t-ord? Jag stötte på ett sådant i dag: poäng.

Vi kan dela ut ett poäng, och lika gärna en poäng, eller hur? Fast i bestämd form verkar vi föredra n-varianten. För vem skulle komma på att säga "det där poänget"? "Hörru, det där poänget har du fuskat till dig, nu får du dra av det från slutsumman!" Nej, det funkar inte. Poäng verkar alltså mera vara ett n-ord.

Men i plural händer ingenting: två poäng, tre poäng. Det antyder ju att vi egentligen tycker att poäng är ett t-ord! (Det heter ju även ett tåg-flera tåg, ett hyss-flera hyss, men en affär-flera affärer.) Och eftersom det är ett t-ord vill vi gärna lägga på en ändelse i bestämd form: "Skriver du upp poängen från första rundan?"

Om vi däremot vill använda ordet i betydelsen "vits, mening", så är vi tillbaka på n-varianten: "En poäng med vår blogg är att den ska vara ett forum för språkliga iakttagelser". Och då är naturligtvis även pluralformen böjbar: "Det finns flera andra poänger med vår blogg".

Sånt här är ju så jättespännande!

Hur blir språkåret 2014?

Det gångna språkåret präglades av ett hejdundrande intresse för språk och språkfrågor. Som vanligt tyckte de flesta att nyordlistan som vi skrev om i senaste Språkbrevet var kul och intressant med nyord som speglade samhället i stort, till exempel selfie, budgetstup och rutkod. En annan av förra årets stora händelser var Språkkonsulternas JO-anmälan mot PRV för brott mot språklagens paragraf 11, som väckte stor mediauppståndelse under en vecka i augusti.

Men vad kan vi vänta oss av 2014, då? Det här är vår förutsägelse:

1. Naturligtvis kommer vi att få en hel hoper nya svenska ord, i synnerhet sådana som myntas i valretoriken. 
2. Vi är också säkra på att myndigheters och företags medvetenhet om språkets betydelse för varumärket ökar stadigt. Och förhoppningsvis kan vi blåsa ny glöd i debatten om myndigheters kommunikation med enskilda. 
3. Vi tror också att episkt blir det förstärknings- och värderingsord som ökar mest i användning under 2014.
4. I juni examineras ytterligare en kull språkkonsulter (nummer 17 i ordningen) från Stockholms universitet.
5. I november håller Clarity en internationell konferens i Antwerpen, Belgien som kommer att ha starkt fokus på en ny forskarutbildning  i tydlig kommunikation som motsvarar och har inspirerats av den svenska språkkonsultutbildningen. Projektet IC Clear avslutas den 31 december.

Så hjärtligt välkommen till 2014! Vi ser fram emot allt - både ovanstående förutsägelser och alla språköverraskningar som året kommer att bjuda på!

Sommar och semester - superlativernas säsong

Aldrig hör man väl så många positiva ord uttalas som på sommaren när någon ska beskriva hur semestern har varit.
- Absolut underbar! Den finaste jag upplevt! Kanonfin!

Men är det verkligen alltid sant? Har vi inte en tendens att överdriva hur bra semestern varit och ta till överord?

Alltid toppen

Jag bevittnade en gång hur en familj i en stugby i Dalarna hade ett rejält gräl. Barnen fick husarrest, och man och hustru fortsatte att skrika till varandra. Kvinnan kastade slutligen en blöt handduk i ansiktet på sin man och utbrast: "Jag vill skiljas!" I samma stund ringde mannens mobiltelefon och trots uppståndelsen svarade han genast. Jag hörde honom säga: "Hej Magda! Jo, för sjutton! Allt är toppen!" Då ljög han. Men det var ju semester.

Tillbaka på jobbet

Jag har också haft kolleger som jag haft kontakt med under semestern. De har då beklagat sig över att det regnat i fjorton dagar och att husvagnstaket läcker, att hälsporren kommit tillbaka, att ungarna bara bråkar och att maken inte setts till sedan orienteringstävlingen tredje helgen på semestern. När de sedan kommer tillbaka till jobbet och någon frågar hur semestern varit, så svarar de ogenerat: "Fantastiskt! Såå härligt!" Då ljuger de. Men det handlade ju om semestern. Den heliga semestern.

Vi förväntas vara lyckliga

Nog är det så att vi svenskar förväntas ha härliga semestrar? På semestern ska allting hända - kärlekslivet ska blomma, vi ska komma nära våra barn, vi ska träffa alla de vänner och släktingar som vi försummat under vinterhalvåret. Och då känns det ju konstigt att behöva erkänna att det inte blev så rosenskimrande som det borde ha varit. Då tar vi gärna till superlativer. Det är ju semestern vi berättar om.

Som vanligt igen

Jag hade en kollega som en sensommar sade till mig: "Det är skönt att sommaren snart är slut för då behöver man inte vara så jäkla lycklig hela tiden!" Det ligger något i det. När hösten kommer kan vi vara som vanligt igen och behöver inte ljuga.

Förlåt ..? Hur min semester varit?  Helt otrolig! Den bästa någonsin!!