Namn som ögonöppnare

På sommaren brukar jag fjällvandra, och då passar jag på att ägna mig åt en annan hobby: att identifiera blommor. Jag har skaffat mig en liten flora som jag tar upp titt som tätt. När det har gått ett par dagar behöver jag inte ta upp boken så ofta, jag börjar känna mina små vänner. Nu vet jag vad flera av dem heter.

Nu blir det också tydligare för mig hur många sorter det finns. Med hjälp av namnen kommer jag liksom närmare. Från början såg jag bara ”åh, blommor!” Nu ser jag fjällbinka, gullris, krypljung, rosling, svarthö …

I år har jag närmat mig de vita blommorna. De finns i massor och de har intressanta namn. En heter fjällarv. Jag upptäckte också en underart som heter kal fjällarv; den har inga hår på stjälken. Innan jag visste vad de hette såg jag ingen skillnad på dem. Jag tänkte faktiskt inte på att fjällarven hade en fjunig stjälk. När jag med namnens hjälp blir uppmärksam på nya blommor, så upptäcker jag alltså även nya saker hos dem som redan finns i min repertoar. Det tycker jag är spännande. Namnen vidgar mina vyer.

Jag tror att jag ska ge mig på videfamiljen nästa år. Förhoppningsvis kan jag med namnens hjälp förändra min bild av dessa ogenomträngliga buskar. I stället för att bli irriterad och se ett aggressivt snår kanske jag kan uttala deras namn och se att massan består av flera olika sorter. Några är säkert riktigt fina, om jag bara tittar lite närmare.

Finns det något du knappt ser, för att du inte vet vad det heter?

Kärlekens historia

I dag är det alla hjärtans dag och kärleken är i luften. Eller är det pollen? För visst har väl våren visat sitt välkomna ansikte? Och vad är egentligen skillnaden? En del nyser åt det ena och fnyser åt det andra. Själv är jag egentligen en ganska romantiskt lagd person, även om jag i dag kommer att ta den där torra, akademiska rollen. Jag kommer att använda ord som etymologi och fornfranska och suffix. Därför drar jag på mig tweedkavajen, sätter in monokeln och lutar mig tillbaka i skinnfåtöljen och presenterar en kort utredning av ordet kärlek.

Enligt Svensk ordbok (2009) är det första skriftliga belägget för detta ord från 1200-talets Västgötalag, även om fenomenet gissningsvis är äldre än så. Förledet kär kommer från fornsvenskan och är inlånat från fornfranskans cher. Fornfransoserna i sin tur tog det från latinets ca´rus med samma betydelse. Ändelsen lek är i detta fall ett suffix vars bokstavliga betydelse blekts bort.

Svenska Akademiens ordbok (den historiska ordboken som finns på nätet) uttryckte betydelsen så här: 'stark känsla l. böjelse för ngn, yttrande sig i en (oegennyttig) önskan om föremålets lycka o. välgång l. i glädje o. tillfredsställelse över att vara i dess närhet o. göra det till lags o. d.' Och jag som trodde att jag var torr och akademisk. Ordboksredaktionen på SAOB klår mig med hästlängder. Nu har den här definitionen i och för sig några år på nacken – den trycktes 1939 – så det är kanske är bättre att bara titta i en nyare ordbok.

I dagens Sverige är kärlek en 'mycket stark, positiv känsla (för ngn) som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå' (Svensk ordbok). Om vi lämnar den sexuella åtrån därhän och fokuserar på det andra, så kan vi konstatera att man inte behöver vara kär för att hysa kärlek till någon. För nog är det kärlek jag känner för mina vänner och min familj. Därför tycker jag att man denna kärlekens dag gott kan visa uppskattning till alla nära och kära, inte bara den man eventuellt har en kärleksrelation med. Det tänker jag göra.