Syskonen hjälper till i språkutvecklingen

Pratar du inte lika mycket med ditt andra barn som med ditt första? Ta det lugnt, syskonen fixar biffen!

Jag  är stolt pappa till mitt första barn, och som den språkkonsult jag är är jag naturligtvis mån om att prata och sjunga så mycket jag bara orkar. Men jag vet att jag inte kommer att ha lika mycket tid och ork att lägga på eventuella syskon - det är vetenskapligt bevisat och allmänt bekräftat. Frågan som gnager i huvudet är då såklart:

Kommer eventuella småsyskon att få en sämre språkutveckling än det sönderälskade förstabarnet?

Svaret från en alldeles färsk kanadensisk forskning är: nej. Det är visserligen bevisat att de yngre syskonen utvecklar sitt språk senare, men - och här kommer det fina i kråksången - de kära syskonen hjälper ju också till i träningen. Så allt står inte och faller med mig som förälder.

Med det sagt hoppas jag att du inte lämnar de yngsta helt vind för våg, och om du gör det får du rapportera hur det går.

Läs mer om forskningen på Språkrådets webbplats.

Termer del 3 - alla kan lära sig nya ord

När jag ställer frågan Vad utmärker en svår text? på mina kurser finns nästan alltid facktermer och fackuttryck med bland svaren. Och visst stämmer det att många facktermer kan tynga en text mycket för den som inte är insatt i fackområdet. Titta bara på den här nördiga texten från en språkvetenskaplig tenta:

Dela upp ordet i morfem. Ev. fogemorfem sätts inom parentes enligt följande exempel: bord-(s)-ben). Notera under varje morfem om det är ett rotmorfem eller om det är ett prefix eller ett suffix. (Man kan skriva ”rot” resp. ”pref” och ”suff”.) I trädstrukturen anges vid varje nod om det rör sig om en sammansättning eller en avledning.

Här duggar facktermerna tätt och för en lekman blir läsningen omöjlig, eller i alla fall väldigt mödosam. Men det är sällan en text som vänder sig till en bredare målgrupp har så många facktermer.

Alla människor kan lära sig nya ord

Vi utvecklar vårt språk under hela livet. Visst lär vi oss flest ord per dag under barnaåren och ungdomsåren, men vi fortsätter att lägga till nya ord hela tiden i alla åldrar. En text som innehåller enstaka facktermer är alltså inte någonting som jag avråder ifrån, bara ordet förekommer i ett sammanhang som gör att läsaren kan dra slutsatser om betydelsen. Titta på den här texten från ett internetforum om språk:

På svenska har vi ju deponensverb som ser ut som om de är i passiv form, men de används och fungerar precis som verb i aktiv form. Finns deponensverben i norskan också? 

Här går läsningen lättare för lekmannen, även om det förstås kräver fokus. Om läsaren har lite koll på verb i aktiv och passiv form, förstår man tillräckligt mycket för att kunna ringa in ordet deponensverb, om än inte exakt. Med några exempelord som hjälp klarnar innebörden ytterligare:

På svenska har vi ju deponensverb som ser ut som om de är i passiv form, men de används och fungerar precis som verb i aktiv form, t.ex. andas, svettas. Finns deponensverben i norskan också? 

Ge ledtrådar till facktermerna

Det finns många sätt att ge läsaren ledtrådar till ordens betydelse. Här är mina favoriter:
• Epitet: Du kan använda deklarationssystemet TDS
• Förtydligande: Ange bestämmelseland, d.v.s. landet dit varan ska.
• Exemplifiering: Sändningen kan bestå av bulkvaror, t.ex. pressat trä eller värmebehandlade produkter.

Var inte rädd

Så var inte rädd för facktermerna, men se till att du inte använder dem i onödan när du skriver för lekmän. Då skapar du avstånd mellan dig och läsaren. Om du däremot skriver för fackmän är termerna inkluderande och ger skärpa och exakthet i din text.

Ordsouvenirer från Dalarna

Språk är kul, och när man reser till nya ställen möter man ofta nya språk. Bland annat därför gillar jag att resa och träffa människor från andra länder!

Men man måste ju inte alltid resa utomlands för att vidga sina språkliga vyer. Det blev tydligt för mig nu i helgen, när jag och maken var i Dalarna. Under dessa två dygn berikades nämligen både mitt ordförråd och min allmänbildning.

Jag fick lära mig verbet mjoga, som innebär att man längs en älvstrand sätter upp som en mur av pålar, för att älven inte ska ta sig en ny väg när det blir högvatten. Och kolstybb är de smuliga kolrester som man använder för att täcka en kolmila med.

Förningskorg är namnet på en rund spånkorg med platt botten, som kvinnorna bar med sig förningen i (det vill säga "det medförda") när de gick hem med mat till en grannfru som nyss fått barn.

Översvämmade älvar och kolmilor är inget som finns i min vardag. Därför kommer troligen både mjogandet och kolstybben ganska snart att hamna på prydnadshyllan med andra mindre användbara ordsouvenirer.

Men förningskorgen med dess tradition tilltalar mig verkligen. Det nytillskottet har jag redan lagt i min verktygslåda av praktiska ord!

Ni og firs

De danska räkneorden är en stor gåta och helt och hållet hopplösa för en svensk att lära sig. Men nu håller jag på och läser Snacka skandinaviska som kom ut från Prodicta förlag i förra veckan och jag, och många med mig, har sett ljuset. Ni og firs betyder förstås åttinio.

De pedagogiska författarna till Snacka skandinaviska går igenom detta fenomen så att man förstår. Det enda man behöver gå med på är att tjugo är en matematisk enhet. Och det kan vi väl acceptera - i synnerhet om man läst lite franska och har accepterat att 80 heter 4x20 på franska, eller om man av någon anledning fortfarande använder den gamla enheten tjog.

Om du ska räkna på danska kan du köra på det svenska sättet upp till 40, men sedan får du alltså börja tänka i tjog:
60 = 3x20 = tres
80 = 4x20 = firs
100 = 5x20 = fems (fast numera säger danskarna hundred)
Men däremellan då? Jo, då är du ju halvvägs till nästa tjog:
50 (halvvägs till 60) = halvtreds
70 (halvvägs till 80) = halvfjerds
90 (halvvägs till 100) = halvfems

Fattar du? Det gör i alla fall jag, fast det är fortfarande lite omständligt.

Varför säger vi till sängs? - grammatikproblem nr 4

Denna grammatiska fråga är kanske ett mysterium snarare än ett problem – om man har svenska som förstaspråk. Lite annorlunda är det för andraspråksinlärare, som till exempel min gode vän T.

Sedan november lär sig T svenska med en hisnande fart. Han pluggar grammatik, glosor, och regler, och är flitig på att ställa frågor. En av hans senaste frågor handlar om uttrycket till sängs.

”Varför är det ett s i slutet av säng?” undrar T. Jag förklarar att det är rester av grammatik från fornsvenskan. Efter prepositionen till böjdes då substantivet i genitiv, vilket vi både då och nu markerar med ett s i slutet av ordet. Därför säger vi att vi går till sängs. Likaså att vi färdas till fots, står till svars och undrar om någon har en grammatikbok till hands.

T nickar och förstår vad jag menar. Men så skakar han på huvudet åt det som med rätta kan tyckas lite märkligt: ”Varför använder ni en böjning som egentligen inte finns längre?”

Jag funderar en stund. Vi använder egentligen inte böjningen, eftersom vi inte skapar några nya uttryck med det mönstret. Vi säger ju inte att vi längtar till semesters eller färdas till cykels (även om de flesta säkert skulle förstå vad vi menar).

Däremot använder vi vissa fraser som liksom har fastnat i språket i en gammal stelnad form, och som har fått en lite egen betydelse. Gå till sängen betyder ju delvis något annat än gå till sängs. Men gå och lägga sig fungerar oftast lika bra som gå till sängs.

T verkar ibland bli trött av alla dessa nyanser i hans nyerövrade språk; han känner ännu inte av skillnaderna. Då brukar jag ge rådet att han så länge kan välja den form som är lättast att hantera. Han får ge sig till tåls. Eller bara ha lite tålamod, helt enkelt.

Att kunna ett språk

Att kunna ett språk är verkligen mycket mer än att lära sig ett grammatiskt system och tillägna sig ett ordförråd. Det blir tydligt när man reser till ett land där man tror sig kunna smälta in eftersom man kan språket. För några år sedan var Språkkonsulterna på en konferens i San Francisco. Där fick vi lära oss att kortnamnet "Frisco" bara används av folk som inte kommer därifrån. Stor lantisvarning, alltså!

Nu är vi återigen på konferens i det stora landet i väst och har gjort nya språkliga erfarenheter. Om du till exempel reser till New York och vill låta som en riktig newyorkare kan det vara bra att känna till att Houston Street inte uttalas hjust'n strit som vore naturligt. Säg istället haost'n så är du hemma.

Och om du sedan fortsätter söderut ner till nationens huvudstad - utmärk dig inte genom att kalla staden för Washington. Då kan det till och med tolkas som om du menar en helt annan del av landet. Nej, det heter bara DC.

Ett språk bär med sig mycket kultur och många värderingar som kräver tid och lyhördhet att tillägna sig. För visst finns det tusen liknande detaljer både i engelskan och i andra språk?

Könsspecifika pronomen är förvirrande när man inte är van

Medan debatten om hen rasar för fullt i Sverige är det lätt att glömma att många av världens språk inte gör skillnad på han och hon i sina pronomensystem. De har bara ett pronomen i tredje person singularis - ett hen - för alla. Orka hålla reda på allas könstillhörighet, liksom. Ett exempel är finskan, vars hän är förebilden för vårt hen. Med det sagt är det ytterst få (om ens någon) av de som använder det försvenskade ordet som vill ersätta han och hon med hen. De allra flesta förespråkarna vill bara komplettera våra nuvarande pronomen med ett tredje.

Det intressanta med språk som bara har ett pronomen är att deras modersmålstalare kan ha svårt att hålla reda på de könsspecifika pronomenen när de pratar andra språk. Det kan man höra när finsktalande personer pratar engelska. Då och då kan man höra att de säger he när de menar she, och tvärtom. Jag såg en engelsk intervju med en östasiatisk konstnär på tv för några år sedan, och han gjorde detta misstag flera gånger. Tack vare en artikel om könsneutrala pronomen i Språktidningen kunde jag snabbt se ungefär var konstnären kom ifrån. Själv tycker jag som sagt att det är intressant att höra den där tvekan mellan han och hon hos någon eftersom det avslöjar något om deras modersmål. Och att något så enkelt och grammatiskt grundläggande som pronomen kan fungera så olika i olika språk.

Den här tvekan och förvirringen känner jag igen från högstadiets franskalektioner. Nu ska jag inte svära på att det verkligen fungerar så här i praktiken, men jag fick jag lära mig att franskans tredje person pluralis inte är en motsvarighet till vårt könsneutrala de, utan antingen hanar (ils) eller honar (elles) (men bara om alla i gruppen är kvinnor). Det orsakade mycket förvirring och vi ställde en massa följdfrågor om var gränsen mellan ils och elles går ("men om det är en grupp kvinnor med en bebis som kanske är en pojke - vad säger man då?!"). För åh vad vi tyckte att det verkade besvärligt att behöva hålla reda på alla könstillhörigheter i gruppen! Om någon svensk tvekar och använder fel pronomen inför en fransk modersmålstalare hoppas jag att den fransktalande förstår vad felet beror på och får samma intresserade tanke som jag får: Men så spännande, jag undrar vad den här personen har för modersmål?

Tjuvaktig Pica pica

Facktermer är oftast det som faller på plats allra sist när det handlar om tillägnandet av andra språk, och vi lär oss hela livet nya ord även på modersmålet. Själv pratar jag franska hellre än bra och det märks när man har besök av en fransyska. Men man gör också vissa språkliga framsteg – sådana som uppkommer av att flera språk berikar varandra.

Vi sitter på Skinnarviksberget och blickar ut över ett Stockholm i solnedgångens höstfärger och en skata kommer seglande förbi. Min franska väninna utbrister: ”Une pie!” Aha, tänker jag, ytterligare ett ord på repertoaren. Min andra väninna som inte pratar franska säger till mig: ”Den heter väl Pica pica på latin, inte sant?” Jag instämmer, jo det tror jag att jag har hört. Jag försöker på franska förklara att man på svenska brukar säga att en skata är tjuvaktig, att den gillar glittrande saker och hon utbrister: ”Oui, elles piquent!” och skrattar. Piquer quelque chose – att sno, stjäla något.

Oavsett om orden har med varandra att göra eller inte verkar de ändå logiskt sammanlänkande. Det värmer språkhjärtat en aning – samtidigt som den sista timmans höstsol varsamt värmer fasaderna vid Norr Mälarstrand och vi betraktar dem under tystnad.