Det är svårt att veta vad man sjunger!

Språkliga betraktelser kan ibland vara vardagliga, enkla och omedelbara, men ändå fascinera. Jag tänker på hur barn (och en och annan vuxen) sjunger sånger av hjärtans lust utan att tänka så mycket på (eller veta) vad texten betyder. Det säger dock en hel del om hur vårt språksinne och vår hjärna fungerar: när vi inte känner igen ord och fraser, så sätter vi gärna in sådana vi kan istället. Jag minns en liten flicka i en barnvagn som jag hörde i tunnelbanan några dagar efter att Charlotte Perelli vunnit den svenska schlagerfestivalen 1999. Flickan sjöng med stark röst och stor övertygelse:"Du finns i mina drömmar, tusen och en napp!!" Ja, språket kan hänföra även i det lilla formatet!

Barnet och grammatiken - att knäcka koden

Har du någon gång hört någon säga "Jag är jättedålig på grammatik"? Det har jag. Faktum är att jag själv brukade säga så, tills jag insåg hur fel det var. De allra flesta av oss är väldigt bra på grammatik; vi har koll på hundratals böjningsmönster, tempusformer, morfem, konjugationer och ordklasser. Och det är något vi lär oss långt innan vi börjar skolan.

Grammatikinlärningen börjar tidigt

De allra flesta kan sitt modersmåls grammatik perfekt (i praktiken - teorin är en annan femma). Vi kan nämligen inte lära oss prata utan att samtidigt lära oss grammatik - det är en sådan fundamental del av språket. Men det tar ett tag att knäcka koden.

Här är ett exempel på en fullt normal konversation mellan en förälder och hens 5-åring:

- Eli, var är Mikas bil? 
- Jag gedde den till henne.
- Jaha, var tog den vägen då?
- Hon springde bort den.

Barnet, som började prata när det var ungefär ett år gammalt, har nu passerat stadiet där det pratar i tvåordsyttranden (lampa där, min nalle). I 2-3-årsåldern gjorde barnet den så kallade ordförrådsspurten, där det lärde sig en mycket stor mängd nya ord på kort tid. Det här nya ordförrådet utgör grunden för grammatikinlärningen. Utan att vara medveten om det, börjar barnet se mönster i språket: det känner igen de vanligast återkommande morfemen (böjningsformerna), och använder dem själv spontant i nya sammanhang.

Vad kommer "felen" ifrån? 

Man kan säga att när barnet har hört sin förälder säga "oj, ramlade du?" och "vi cyklade till dagis" tillräckligt många gånger, börjar det förstå att det där -(a)de signalerar att något har hänt. Eftersom barn faktiskt är rätt rationella varelser (i alla fall när det handlar om språk) kopplar de formen till betydelsen, och använder sedan samma form för alla ord där de vill markera dåtid. Trots att pappa aldrig har sagt just "gedde".

Övergeneralisering är ett gott tecken

Fenomenet jag just har beskrivit kallas övergeneralisering, och är ett naturligt stadium i barns språkutveckling. Det kan börja ganska tidigt och det pågå upp till skolåldern. En del föräldrar ser detta som något negativt, och kan ibland uppleva det som en tillbakagång: det kan hända att barnet tidigare använde den korrekta formen "gick", men plötsligt börjar säga "gådde". Men det beror i så fall på att barnet tidigare bara använde "gick" som en direkt upprepning av något det hört, och nu har börjat följa det vanligaste böjningsmönstret i stället. Övergeneraliseringen är alltså inget att oroa sig för. Tvärtom är det ett gott tecken; det betyder att barnet har börjat knäcka koden.


Pst. Den som vill veta mer om barns språkutveckling kan med fördel läsa boken Barn utvecklar sitt språk, som behandlar ämnet ur en mängd olika vinklar. 

Klarspråk del 5 - skriv rätt för den som ska läsa

Inom vår yrkeskår pågår det en diskussion om hur vi ska definiera klarspråk. Definitioner är viktigt. Men är det inte så att vi ibland komplicerar saker i onödan, saker som egentligen är enkla och självklara? En liten målarstund med mina två gudsöner fick mig att fundera.

Vi sitter alla tre vid köksbordet, jag och lillebror på ena sidan och storebror på den andra. Tillsammans färglägger vi i lillebrors målarbok, för stunden är motivet en kung på en tron. Skägget blir blått. "Åh!" utbrister jag. "Det är ju Kung Blåskägg!"

Storebror som går i första klass reagerar snabbt: "Det kan jag skriva!" och så börjar han. K U N G - och jag noterar att han skriver upp-och-ner. Eller skriver han bara några bokstäver lite fel? Jag väntar, han fortsätter: B L Å S K E G G. Varje bokstav helt perfekt (bortsett från den mycket vanliga felstavningen) - och upp-och-ner!

Vad sätter vi för ord på det vi gör?

"Tänkte du på att du skrev upp-och-ner?" frågar jag när storebror lägger ner pennan. Han ser helt oförstående på mig, även efter att jag har upprepat min fråga. Jag formulerar om den: "Ja men, att du vände på bokstäverna, tänkte du på det?"

Han förstår fortfarande inte riktigt vad jag menar. Men så förklarar han vad han gjorde, med den mest självklara tonen i världen: "Jag skrev rätt för er".

Javisst är det så. Klarspråk handlar om att skriva rätt för den som ska läsa! Svårare är det ju inte. Genom att storebror tänkte på det slapp både jag och lillebror gå runt bordet för att läsa hans håll. Ja, jag hade säkert klarat att läsa ändå, men lillebror - som går i nollan och inte har kommit lika långt i läsandet - fick nu en rimlig chans att förstå det som stod.

Sedan den dagen är det ett av mina bästa klarspråkstips: skriv rätt för den som ska läsa. Tvinga ingen att se ur ditt perspektiv för att förstå texten, så ökar du dina möjligheter att nå fram.

Ordklasser del 5 - pronomen

Tack och lov att vi har pronomen! Ord som kan användas istället för substantiv eller egennamn (pronomen betyder ju istället för namn). Det finns en mängd olika pronomen med olika specialfunktioner som personliga, possessiva, demonstrativa, reflexiva, relativa och reciproka, men det är väl pronomenets förmåga att ersätta andra ord som är dess största förtjänst. För det är en funktion som vi verkligen har nytta av i en text och när vi talar. Man brukar säga att det inte finns mer än några hundra pronomen i det svenska språket, men ändå kan de utgöra en femtedel av orden. Slutledning: vi behöver våra pronomen!

Tänk till exempel om jag skulle ha skrivit de sista två meningarna ovan i en värld utan pronomen. Jag hade inte kunnat börja med Man brukar säga ... eftersom man är ett pronomen. Vad skulle jag då ha skrivit istället? Svenskarna brukar säga ...? Kreti och pleti brukar säga ...? Mats, Susanne, Henrik, Ingrid, Sara, Anki, Kristina, Helena, Helena och Annasara (jag och mina kolleger) brukar säga ...?  I det här sammanhanget var det praktiskt att kunna använda det mer generaliserande pronomenet man.

Jag hade inte heller kunnat skriva Slutledning: vi behöver våra pronomen! Vi är ju ett personligt pronomen, och vad skulle jag ha skrivit istället? Människorna på jorden? Svenskarna? Herr och fru Johansson på Tomtebogatan?

Jag kunde inte heller ha skrivit våra, eftersom det ju är ett possessivt pronomen. Och hur hade meningen blivit då? Slutledning: svenskarna behöver svenskarnas pronomen! Minst sagt lite styltigt. Ja, barnsligt rentav, för barn kan ju inte riktigt använda pronomen. Totte vill ha Tottes hink och Tottes spade, kan man höra ett barn säga och vi drar på munnen åt telningens språkliga omognad.

Om man som vuxen uttrycker sig på det sättet så blir det problem. Om jag på en anställningsintervju säger: - Mats tycker att Mats kompetens på språkområdet är en av Mats största meriter, så tror jag att intervjun tar slut i ett huj.

Nej, tack och lov att vi har pronomen! Så att vi kan skriva och tala på ett smidigt och ekonomiskt sätt som inte tröttar läsaren och lyssnaren i onödan.

Ung språkförnyelse berikar svenskan

Som språkkonsult stöter jag ibland på intressanta nya ordformer och uttryck i det vuxna språket. Men jag tycker att det är barnen som är mest nyskapande, och jag upphör aldrig att fascineras av deras uppfinningsrikedom. (Se tidigare blogginlägg.) Ibland blir det fel, men det är alltid kreativt. Och definitivt aldrig tråkigt!

Ingrids barn skapade snabbt två ord helt i linje med språkets regler. (Eller återanvände gamla ord, om ni så vill.) Eftersom det heter schamponera när man använder schampo, så heter det ju balsamera och kremera när man använder balsam och hudkräm efter duschen. Och en person med vit krage som arbetar i kyrkan är förstås en prästor (präst + pastor).

Barn uppfattar tidigt språkets ordbildningsprinciper och skapar nya ord i enlighet med dessa. Och eftersom en vit björn kallas för isbjörn, så heter en vit katt iskatt, menade Hillevis son. För att klippa håret går man till klippsören, säger Saras pojk. En gång pekade han på sin häl och förklarade att han hade ont i bakfoten.  Att nysa kan lika gärna heta att prosa. En tändsticka är en pyttepinne, tycker Lenas dotter. En blinker är ju ett svängljus. Att killar har långkalsonger på vintern och flickor långtrosor är ju klart, menar Siws barn, som också ser en man som tittar i en kikare och frågar: Vad kikhåller den där farbrorn på med?

Ibland är det väl mer sammanblandning av ord som skapar det nya. Emrikas son hade pratat om småfåglar hela sommaren, och när familjen sedan kom in till stan och hemglassbilen tutade säger han: Mamma, hör du kolgöken!? Eller varför inte skapa variation i språket som Agnes dotter gjorde. Mamma kallade henne för sin pussgurka, och vid ett tillfälle kom frågan: Mamma, är jag din pusstomat nu?

Pers son började tidigt tänka på sina kommande plikter som svensk medborgare och frågade sin far: Pappa! Har du gjort slumpen? Beverleys ättelägg ställde frågan till sin strykande mor: Mamma! Plattar du till elektriskt?

Sofias son tänkte säga något, men ändrar sig. När den ömma modern undrar om han ville något, svarar han: Nej. Jag misstänkte. Är det inte lysande, så säg! Och Henrik hörde en fiffig liten kille på tåget som frågade: Mamma, när är vi framme nånstans egentligen?! 

Nya verb skapas lätt av barn. Att fickla (lysa med en ficklampa) är redan vedertaget, så varför inte också nyckla istället för låsa upp, som Irina vittnar om? Och att bildra är förstås att bläddra i en bok och bara titta på bilderna. Georgs son kom på dålna, som betyder att någonting blir dåligt.

Ibland kan ju nyskapandet ha sina sidor. Kristines dotter balanserade på ett lågt räcke och ropade högt över hela Vasaparken: Ballensera, ballensera! Kristine förklarade då diskret att det heter balansera, och ännu diskretare att balle betyder snopp. Dottern fortsatte att balansera glatt ropande: Snoppsera! Snoppsera!

Och Jennys dotter ropar högt och ljudligt i gränskontrollen vid inresan till USA: Mamma, vad var det nu vi var - turister eller terrorister?!

Nej, det är aldrig tråkigt när barn är med och skapar språket.

"Ursäkta hörru!"

På vägen hit i morse upplevde jag följande på tunnelbanan: en kavat pojke i barnvagn betraktar en man som står och äter kex (kanske en sen frukost?). Pojken (som kanske också är lite hungrig?) frågar sin mamma "Vad äter han?" och mamman svarar något jag inte kan höra. Pojken är fortsatt nyfiken. Han vänder sig direkt mot mannen och höjer rösten lite: "Ursäkta hörru, vad äter du?"

Det må så vara att yngre människor ofta verkar välja att nia äldre personer, men bland de allra yngsta finns det alltså innovativa varianter och kombinationer av artighet (ursäkta), duande (hörru) och direkthet (vad äter du?). Det tycker jag känns hoppfullt och spännande för svenska språkets framtid!

Ur barnamun

Det är alltid roligt att höra barn prata. Vi kan genom att lyssna uppmärksamt få en unik insikt i hur de uppfattar och brukar språket i olika åldrar. Ofta kan barnen och deras språkutveckling lära oss mycket om hur språket är uppbyggt och hur det fungerar. Framför allt är det alltid roligt och inspirerande att höra barn prata, för de gör det med stor glädje och ohämmad kreativitet!

Som lille Konrad, 3,5 år, som glatt konstaterar: Smurfarna är litna, som jag. Spontant och med god språkkänsla anpassar han ordet "liten" till de faktum att smurfarna är flera. Det blev fel, men så rätt han tänkte.

Ord, namn och uttryck som är okända för barnen byts snabbt ut till något mera känt på det mest träffsäkra sätt. Jag hörde en liten flicka i en barnvagn som sjöng en sång av Charlotte Pirelli, men texten blev nu: Du finns i mina drömmar, tusen och en napp!

En annan kreativ omskrivning gör flickan som med stark röst på ICA sjunger: Teddybjörnen Fredriksson, Jansson hette han.

Är ni tillräckligt gamla (som jag) för att komma ihåg den gamla sången om borgmästar Munte, så minns ni att texten gick: Och unge herr Carl, han hade ingen sad'l (sadel), så han fick åka efter i schäsen. En ålderdomlig och konstig text. Inte undra på att det moderna barnet istället sjunger: Och unge herr Carl, han hade ingen SAAB, så han fick åka efter med chefen!

Om alla talade (och sjöng) av hjärtat som barnen gör, så skulle världen vara en bättre plats!