Språkpolis, språkanarkist eller mittemellan

Jag tror att jag återkommer till det här då och då, men vi språkkonsulter är väldigt sällan språkpoliser privat. Vi stör oss inte på särskrivningar, struntar i felstavningar och tittar nyfiket på nya språkliga fenomen (ungefär så här). Om särskrivningspolisen Gymnasieingrid bara hade vetat hur tolerant hon skulle bli efter ett par år på universitetet hade hon säkert blivit rasande. Numera lägger jag knappt märke till en särskrivning om den inte orsakar något missförstånd i texten - ja, privat då förstås.

Men där ute i världen finns det väldigt många människor som inte är språkkonsulter, och många av dem är språkpoliser. Tack vare internet kan de diskutera sjuka sköterskor och förvirrande felsyftningar i en massa olika Facebookgrupper. Och tack vare internet produceras det förstås också fler texter för språkpoliser att leta språkfel i.

Emmy Rasper, programledare för Språket i P1, menar att motsatsen till en språkpolis är en språkanarkist i en artikel på svt.se. Riktigt så språkliberal är jag inte att jag skulle vilja kalla mig anarkist! Språkregler har ju faktiskt en praktisk funktion och visst använder jag dem privat och på nätet. Så jag håller mig nog till att kalla mig språkliberal.

Hur är det med dig? Är du språkpolis, språkanarkist eller mittemellan?

Språklig missuppfattning: Förkorva sig

Vissa minnen vill man förtränga. Som den där gången på gymnasiet när jag sa till min dåvarande flickvän att jag skulle förkorva mig i någon författares böcker. ”Vad sa du?” skrattade hon fram. Jag insåg att mitt liv fram till den punkten hade varit en lögn – jag hade missuppfattat ett ord.

Jag hade hört uttrycket förkovra sig några gånger och inte riktigt begripit vad det betydde. Min hjärna hade i sin strävan att förstå ordet bytt plats på ett par språkljud och fantiserat ihop en bild av en korv som stoppades med innehåll. Logiskt tänkte jag.

Där och då var det otroligt pinsamt. I dag är det bara roligt. Dels har jag förstås fått lite mer självdistans, dels har jag insett att det är så hjärnan fungerar: När vi stöter på något nytt och okänt förstår vi det genom att sätta det i relation till något vi redan känner till. Och ibland blir det lite fel.

Det händer fortfarande att jag inser att ett ord inte betydde riktigt det jag trodde eller stavades som jag hade fått för mig. Inte sällan handlar det om uttryck jag lärt mig som liten, när hjärnan och kreativiteten var lite mer flexibel. Men det gör inget. Oftast är det faktiskt ganska roligt.

Vilka ord eller uttryck har du missuppfattat? Och hur tänkte du då?

Anglicismer - del 1

Ny månad - nytt tema här på bloggen: i maj får du ta del av våra tankar om anglicismer.

Anglicismer är ett av de många språkfenomen som väcker starka känslor. Kan inte du också störa dig på hur engelska uttryck tar över svenskan? Vet du, för ett tag sedan hörde jag en företagsledare prata på radio, han berättade vilken impakt en viss åtgärd hade haft. Grr, jag blev så irriterad! Fast just det fallet är ju inte en anglicism, utan bara helt fel. I alla fall om ni frågar mig, och om ni frågar mig i dag.

Från irritation till vana

Sedan har vi det där med starta upp och stänga ner. Det räcker ju fullkomligt med starta, och det korrekta tillägget till stänga är av (stäng av datorn!). Många undrar varför vi ska hänga på det där nya adverbet, bara för att de gör det på engelska. Så heter det nämligen inte på svenska, och det låter därför rätt konstigt. Men det är en stor skara som säger så, så jag har nog börjat själv också. För det låter i alla fall inte lika konstigt som impakt. Eller?

Jag vet att en del ondgör sig över att allt fler svenskar översätter engelskans Have a nice day. Argumentet är - ja, just det: "så heter det inte på svenska, det låter konstigt". Men det tycker faktiskt inte jag. Jag tycker att uttrycket är supertrevligt, och dessutom fyller det en lucka - åtminstone i mitt språk. Att det är en anglicism tänker jag knappt på.

Från engelska till svenska

Det finns förresten många engelska ord som har integrerats i svenskan, så att de inte riktigt har några alternativ längre. Hur många säger till exempel klisterband i stället för tape? Eller friterade potatisskivor i stället för chips? Och att gå på date är ju inte samma sak som att träffa någon, och definitivt inte samma sak som att ha ett möte.

Men när vi skriver är det utan tvekan smidigare att hantera "träffa någon" och "möta någon", än "data någon" (borde det kanske vara "datea någon"?). Vi är nog många som då hellre skriver "dejta". Och så börjar spåren av engelska att bli suddigare ...

Det finns helt uppenbart något slags skala i anglicismerna: från helt engelska ord, via något som låter svengelskt, över till vad som upplevs som modern svenska. Och beroende på vem man pratar med placeras orden in på olika steg i denna skala - en skala som också visar på graden av irritation.

Från främmande till oumbärligt

Jag tror att det är med anglicismer som med de flesta andra förändringar i språket: först är de främmande, och vi blir irriterade - kanske för att vi blir rädda: vad ska hända med xx om det blir mer av yy? Men om förändringen fyller en funktion och inte skräms bort av vår misstro börjar vi så småningom vänja oss, ta till oss den, se den som mindre främmande. Och till slut hör det nya till det gamla och är så självklart att vi varken kan eller vill vara utan det.

Ha en bra dag!

Inlägg om språkriktighet engagerar engelsktalande

I den anglosaxiska språkgemenskapen är språkriktighet ofta ett hetare diskussionsämne än i Sverige. Det beror inte så mycket på att vi är bättre på grammatik eller mer toleranta mot fel och avvikelser utan på att vi har snäppet starkare språkstyrning. Vi har ett (och bara ett) verk som betraktas som norm när det gäller stavning, böjning och ordklasstillhörighet, nämligen Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Och så har vi myndigheten Språkrådet som i princip alltid har sista ordet när det gäller konstruktioner, prepositioner och nyord.

Eftersom den engelskspråkiga världen saknar dessa auktoriteter blir ofta diskussionerna om rätt och fel viktigare och intensivare. Häromdagen skrev Kyle Wiens i bloggen för Harvard Business Review ett inlägg om anställningsbarhet och dålig grammatik. I skrivande stund hade den rivit ner inte mindre än 1788 kommentarer! Slå det, Pratbubblor eller Ylva Byrman!

Blogginlägget är dock mycket intressant och vissa av kommentarerna kloka och insiktsfulla. Andra, som vanligt på nätet, är bara gläfs från små hundar som skäller för att de är rädda. Läs det.

Färre stavfel på Facebook

I torsdags införde Facebook den efterlängtade funktionen att man kan redigera en kommentar efter det att man lagt in den. Tidigare hade man bara alternativet att låta kommentaren stå kvar eller ta bort den helt. Linnea Johansson på DN hoppas i en notis att det kansek kanske kommer att innebära färre stavfel på Facebook. Och visst är det toppen för männsikor människor som jag, vars fingrar springer snabbare än hjärnan och kastar om bokstäverna på ett försmädligt vis.

Hans eller sin - grammatikproblem nr 1

Nu börjar vårt grammatiktema här på bloggen. Fram till i mitten av juni kommer vi att publicera grammatiska krumelurer och abrovinker på Pratbubblor. Så häng med och kommentera gärna och föreslå egna smala och breda ämnen för grammatiktemat.

Först ut är problemet med att använda rätt form av reflexivt pronomen – objektsformen eller possessivformen. Reflexiva pronomen använder vi ju för att syfta tillbaka subjektet i en sats, t.ex. "Nakna kocken tvättar sig alltid innan han går in i köket". Det är inte så svårt. Men snårigheterna börjar när det handlar om ägande och det blir svårt att vara tydlig med vem som äger.

Grundregeln är att när det ägda tillhör subjektet i satsen blir pronomenet sin. Men i den här meningen exempelvis, är det inte subjektet som är huvudord för tanken utan ett annat ord uppträder som subjekt: "Elaka kocken lät krögaren säga upp sin personal". Här är Elaka kocken subjekt i meningen men krögaren är samtidigt subjekt i föreställningen "Krögaren säger upp sin personal”. Men vems personal handlar det om? Knivigt, eller hur!

Och den här då: "Mat-Tina tittade upp och noterade Maud Onnermark vid sin ugn.” Inte så tydligt vems ugn det är frågan om, eller hur? Och inte skulle det ha blivit särskilt mycket tydligare "hennes ugn".

Vi tror ibland att det grammatiska systemet är perfekt, men det är långt ifrån fallet. Ibland finns det många rätt i samma konstruktion, ibland finns det inga rätt. Det här var som sagt det första i serien grammatiska problem på Pratbubblor. Håll utkik efter nästa.

Etymologisk diagnos av symtom

I veckan fick vi mejl från en av våra läsare på Pratbubblor. Hon hade varit inne på Vårdguiden och blivit förvånad och kanske också lite irriterad över att de genomgående skriver symtom i sina artiklar. Stavas det inte symptom? menade hon. Men efter att ha konstaterat att både symtom och symptom står i Svenska Akademiens ordlista undrade hon när och varför denna ordform kom till.

Om jag börjar med frågan när den kortare formen uppstod, är jag  själv förvånad över att den var så gammal. Symptom kommer från grekiskan och ordet har alltså antikt ursprung. Men redan på 1800-talet uppstod den mer uttalsenliga formen symtom och båda formerna har funnits parallellt sedan dess. I ett par hundra år, alltså!

Svaret på frågan varför förvånar dock inte så mycket. Inom språkvetenskapliga kretsar brukar man prata om språkekonomi. Det handlar inte om språkets betydelse för ekonomin eller liknande utan är en etikett på företeelsen att vi alla hela tiden eftersträvar att åstadkomma så korta ord som möjligt för att hushålla med den tid och de resurser vi språkbrukare lägger ner på att kommunicera. Det är därför alla vanliga ord och alla formord är korta. Och symtom är alltså mera praktiskt och ekonomiskt än symptom som kostar mer energi att både uttala och skriva. Andra exempel på språkekonomi är besikta istället för besiktiga och bolån istället för bostadslån. Fast de har förstås inte funnits sedan 1800-talet.

Vi hade bilen stod ute hela natten

I dagens språkspalt i Svenska Dagbladet skriver Olle Josephson som vanligt torrhumoristiskt, nyanserat och lagomdistanserat om språklig utveckling i moderna medier. Ett av hans exempel på nykomlingar i skriftspråket är att undvika presens particip, alltså istället för att säga vi hade bilen stående ute hela natten blir det vi hade bilen stod ute hela natten. När jag läste det kom jag ihåg en av mina första insikter när det gäller hur vi tror att vi talar och hur vi verkligen säger. Det var när samma Olle Josephson på en föreläsning på språkkonsultlinjen sa till gruppen att denna konstruktion var mycket vanlig i talat språk: Jag har ett glas vatten står på nattygsbordet. Det blev nästan lite upprorsstämning bland oss studenter och vi vred oss som maskar och invände att "nää, så säger man väl inte". Men efter bara någon vecka hade vi ändrat uppfattning allihop. Vi hade alla hört en eller flera personer använda likande konstruktioner. Vi behövde bara bli uppmärksammade på det.

Numera är jag ganska luttrad och väl medveten om att vi kan kläcka ur oss de konstigaste konstruktioner utan att någon egentligen lägger märke till det. Men precis som Olle J säger har de nu blivit till allmänt beskådande även i skrift. Det ska bli kul att se hur det påverkar vår uppfattning om rätt och fel i språket.

Tio vanliga språkfel - nr 10

"Det var den ödesstigra natten då blixten slog ner i Mattisborgen ..." Om du inte reagerade på den här meningen hör du till den ganska stora skara som begår språkfel nr 10. Eller jag kanske skulle säga den digra skara, för ödesdiger är nämligen det korrekta ordet. Diger är ett gammalt ord som betyder ungefär stor eller tjock och det är samma ord som finns i till exempel digerdöden och digna. Men ödesstiger är inte så tokigt tänkt, egentligen. Ödet eller det ödesmättade stegras ... det är också ödesdigert.

Tio vanliga språkfel - nr 9

Det är många som har svårt att hålla isär de och dem nu för tiden. Det är inte så konstigt för båda två uttalas ju dom i de allra flesta dialekter, så språkkänslan finns inte där riktigt. Förr i tiden var satslära ett viktigare ämne i skolorna och vi gamlingar fick rätt bra koll på vad som var subjekt och vad som var objekt i satserna. För det är nämligen det som är skillnaden - de är subjekt och dem är objekt. Det vanligaste språkfelet är att skribenterna använder de istället för dem, t.ex. Det här är en blogg för de som tycker att det är roligt med språk. Men ibland ser man skribenter som gör fel åt andra hållet, som det här anslaget i vår port på Carl- Gustaf Lindstedts gata: Mattorna som kommer att bytas ut är dem som ligger på bottenvåningen.

Om du tycker att det här är svårt kan du ta till ett knep: Prova att byta ut de eller dem mot du eller dig. Om du väljer du ska du använda subjektsformen de (två bokstäver för subjektet) och om du väljer dig ska du använda objektsformen dig (tre bokstäver för objektet). Lätt som en plätt! Visst är det kul med grammatik när man får logik i systemet?

Tio vanliga språkfel - nr 8

Var eller vart - det är ett svårt val för många, och språkpoliserna får gåshud när de hör meningar som Vart har du varit? eller Vart har jag lagt mina glasögon? De flesta tar det säkra före det osäkra och säger var, eftersom det verkar få den minst ondgörande effekten hos språkpoliserna, och gör sig därmed skyldiga till ett ännu större fel: Var ska du åka på semestern? Men här kommer nyckeln så att du slipper göra fel i fortsättningen:

Var frågar efter plats, och svaret på frågan blir där.

Vart frågar efter riktning, och svaret på frågan blir dit.

Siv Strömqvist, som brukar skriva språkspalt i Svenska Dagbladet, har förresten precis gett ut en bok som heter Vart är vart på väg. Läs den om du är intresserad av språkriktighetsfrågor. Vi på Pratbubblor har ännu inte läst den, men vi återkommer med en recension längre fram.

Tio vanliga språkfel - nr 7

Dess är ett svårhanterligt pronomen som avslöjar dig som du är en sådan som vill låta flott men inte riktigt behärskar konsten. Dess kan bara syfta på singulara substantiv så konstruktionen "Spanjorerna med dess tjurfäktningskultur" är helt bort i tok.

Om du är osäker kan du tänka att dess är genitivformerna dens eller dets som har dragits ihop till dess.

Tio vanliga språkfel - nr 6

Skriver du omständligt eller omständigt? Det korrekta är egentligen omständlig, men faktum är att det är vanligare att göra fel än att göra rätt här. Det felaktiga omständigt ger 160 000 träffar på Google, medan det korrekta omständligt bara ger 71 000. Språkrådet och Svenska akademien hävdar förstås ordens olika ursprung - ständlig är ett gammalt lån från tyskans ständlich. Men jag är tveksam. Vi har ju fullständig och självständig så varför inte omständig? Kanske dags för språkvårdande instanser att rätta sig efter språkbrukarna?

Tio vanliga språkfel - nr 5

Lika ord som har närliggande betydelser kan vara svåra att hålla isär. Särskilt när de har lite olika uppbyggnad. Två sådana ord är följdriktigt, när något är en naturlig följd av något annat, och följaktligen som har med följa att göra och betyder ungefär alltså. Det ena med ett D, det andra utan. Svårt, tycker jag och många andra.

Tio vanliga språkfel - nr 4

I en omgång av språkkrysset för några år sedan frågade vi vilken som var den korrekta stavningen av följande:
a. originell
b. orginell
c. originel

Massor av kryssare valde felaktigt alternativ b, och flera hörde av sig och var lite upprörda när vi påstod att alternativ a var det korrekta. Vissa trodde till och med att båda orden existerar men har olika betydelse. Men det är alltså galet. Ordet stavas originell även om vi sällan uttalar det första i:et så tydligt.

Tio vanliga språkfel - nr 3

Idag balanserar Pratbubblor lite på gränsen till oanständigt inlägg. Det är vårt vanliga språkfel nr 3 som handlar om ordet herdestund, som NE förklarar som "stund av intim samvaro mellan två älskande". Ett vanligt språkfel är att kalla det för hedersstund, och tamesjutton om jag inte föredrar det. Herdestund leder i alla fall mina tankarna vidare till en annan sorts intim samvaro än mellan två älskande. Men efter en hedersstund har de inblandade troligen hedern i behåll.

Tio vanliga språkfel - nr 2

Ett av de allra vanligaste felskrivna orden är hårdra. Ja, du såg rätt! Det stavas hårdra, inte hårddra. Metaforen handlar alltså inte om att dra något hårt, utan om att dra resonemanget i håret alltför långtgående. Ett rejält tag i kalufsen!

Jag är lite tveksam till logiken i det här uttrycket och tycker egentligen att det är fiffigare att dra hårt. Och även Språkrådet medger att hårddra "har hävd". Så felet kanske inte är så fel, även om det är vanligt.

Tio vanliga språkfel - nr 1

Fram till idag har jag, i likhet med många andra, trott att uttrycket lyder att något är fyllt till bredden. Fel, fel, fel! Det ursprungliga uttrycket lyder fyllt till brädden. Vad är då en brädd, kan man undra? Jo, det betyder faktiskt överkant. Inte världens vanligaste ord, men nu känns uttrycket än mer logiskt.

Tack Gunnar Persson i Umeå, för kunskapen.

Kan jag få det skriftligt, tack

Det händer ibland att kunder eller andra personer som jag kommunicerar med ber att få något skriftligt. Det kan gälla texter som jag publicerat på en webbsida eller något som jag skrivit i ett mejl. Jag reagerar alltid spontant med att den redan finns skriftligt, tills jag inser att frågeställaren menar att hon eller han vill ha texten på papper. Man gör alltså skillnad på skriftlig information och digital information. Det är på sätt och vis en intressant betydelseglidning, men jag vill nog vara lite språkpolis här och slå ett slag för bevarandet av nyanser. Vi kan ju behöva göra skillnad på skriftligt och muntligt i andra sammanhang.

Svordomar och könsord

Igår fick Karin Reibring för sig att skriva en artikel i SvD om svordomar i offentligt språk och seriösa medier. Artikeln har väl någon ambition att göra en utredning genom att intervjua folk från Språkrådet, sportvärlden och svenska kyrkan. Tyvärr är artikeln spretig, förutsägbar och rätt ointressant.

Men ämnet som sådant tycker vi på Pratbubblor är jätteintressant. Vi har ju skrivit lite om olika förstärkningar i språket tidigare , dels i inlägget Lite roligt, men oerhört fruktansvärt, dels i inlägget Varför motarbeta ett jättebra prefix?. Och visst är det spännande att med lite perspektiv titta på hur inställningen till svordomar och runda ord förändras relativt snabbt. I dag förekommer denna typ av förstärkning och kraftuttryck i nästan alla språkgemenskaper i samhället, medan de bara för 10 eller 15 år sedan var helt otänkbara i framför allt offentligt språk och etermedia.

Mitt eget examensarbete 1997 hette Språket i P1 och P3 och var en kvantitativ undersökning av hur lyssnarna uppfattade språket. 1997 var det en ganska ny företeelse att någon svor i etermedia och jag minns att jag formulerade meningen "Svordomar i radio har blivit mer accepterat nu, efter fem år med Aschberg". Idag uppfattas väl Aschberg fortfarande som en buffel på många sätt, men inte utmärker han sig som en person med ett särskilt ovårdat språk?

Passa på att göra SvD:s roliga quiz om svordomar. Själv hade jag 10 rätt av 10 :-)