Obs att språket förändras

En observant vän kom till mig förra veckan med en språkfråga. Hen hade varit på konsert på Gröna Lund, och sett följande meddelande på en skylt:

"OBS ATT ECLIPSE ÄR STÄNGD UNDER KONSERTEN".
(Eclipse är en åkattraktion, om någon undrar.)

Min vän reagerade på formuleringen och undrade - är inte det här slang? Att skriva "Obs att", alltså?
"OBS! ECLIPSE ÄR STÄNGD..." hade väl varit vanligare att skriva?

Jo, det är sant, sa jag, att "Obs!" oftare används som en interjektion, med utropstecken och en huvudsats efter (Eclipse är stängd, Manlig personal kan förekomma i omklädningsrummet etc). Men obs är ursprungligen en förkortning för observera. Och det är ju helt grammatiskt korrekt att skriva "Observera att åkattraktionen är stängd." I förkortad form bör det dock skrivas med punkt efter, som är brukligt med avbrytningsförkortningar: "Obs. att Eclipse är stängd."

Jag misstänker dock att vi är många som inte läser ut det förkortade "obs" i huvudet, utan betraktar det som ett eget ord. Det är alltså lite av en språklig kameleont som kan ta olika roller i en sats. Det här har även Språkrådet tagit upp i sin frågelåda.

En lustig detalj i sammanhanget är att både min vän och jag själva använder "obs att" på det här nya (?) sättet, inte minst på Twitter (kanske i analogi med det Twitter-typiska "dock att", en grammatisk konstruktion som blivit vanlig för att spara tecken). Men när formuleringen börjar dyka upp i mer officiella sammanhang, och utanför internet, reagerar vi på det – just för att vi börjat förknippa det med vårt eget "digitala" språk.

Hur använder du obs? Skulle du ha reagerat på skylten?

Bryt mot reglerna om det förbättrar läsbarheten

I förra veckan kom Hoa Loranger på Nielsen Norman Group ut med ett nyhetsbrev med titeln Break grammar rules on websites for clarity. Va! Hur kan man försvara det, kanske du tänker. Men faktum är att så länge man har koll på vad som är rätt och fel, kan man tillåta sig att göra avsteg om det exempelvis gagnar läsbarheten i en text. Det som Hoa Loranger förespråkar i sitt nyhetsbrev skulle alltså enligt henne själv förbättra läsbarhet och användbarhet.

I egenskap av språkvetare och användbarhetskonsult kan jag inte låta bli att nagelfara hennes påståenden lite. Låt oss titta på vilka regler som hon föreslår att vi ska bryta emot och vad hon anser att man åstadkommer:

1. Bryt mot regeln att inte skriva meningsfragment! Ett meningsfragment är en sats som inte innehåller både subjekt och predikat och hon exemplifierar med en webbplats som skrivit ungefär så här: Vi har 2 miljoner medlemmar som går hårt åt företeelser som de bryr sig om. Mobbning. Djurplågeri. Hemlöshet. Cancer. Listan kan göras lång. Det är i sig inget problem att rada upp meningsfragment så här och det är i princip inget direkt brott mot skrivreglerna heller, men har texten verkligen förbättrats så mycket av det? Hoa menar att det skapar driv i texten och  att besökarna på webben ändå bara läser fragment. Okej, hon kan ha rätt men jag är faktiskt besviken att Nielsen Norman group ger ifrån sig rekommendationer som inte grundar sig på forskning utan på en subjektiv uppfattning. Att tycka ditten eller datten kan alla göra. På Språkkonsulterna försöker vi att rekommendera sådant som vi vet genom läsbarhetsundersökningar och annan forskning.
2. Bryt mot regeln att skriva låga tal med bokstäver! Hoa menar att siffror står ut i texten och hjälper ögat att få fästpunkter. Det skulle alltså vara bättre att vi skrev Vårt solsystem består av 8 planeter än Vårt solsystem består av åtta planeter. Ja, här har hon faktiskt rätt även om det inte är någon nyhet. Att skriva ut även låga tal ger ögat fästpunkter i bokstavshavet och ger dessutom en känsla av större exakthet. Språkkonsulterna avråder dock från siffror om talet i sig inte är viktigt, till exempel i den här meningen: Norra halvklotets klimat påverkas av de fyra årstidernas ständiga växlingar. Här skulle en siffra stå ut på ett obegripligt sätt.
3. Bryt mot regeln att ett stycke ska bestå av 3-5 meningar! Rekommendationen är lite svår att bemöta eftersom den inte finns. Hoa menar att det är den traditionella rekommendationen, men jag har aldrig hört någon språkkonsult eller lingvist vare sig i Sverige eller den anglosaxiska världen påstå det. Ett stycke är en logisk enhet - inte en visuell enhet.

Slutligen är jag ganska förvånad över att hon kallar allt detta för grammatiska regler. Det är faktiskt bara den första som med lite god vilja skulle kunna kategoriseras som en grammatisk regel, alla övriga är skrivregler.

Min slutsats är att ta Hoa Lorangers rekommendationer med en nypa salt. Råden är alldeles för elementära och onyanserade. Lär dig istället skrivreglerna och gör sedan medvetna avsteg när du märker att du behöver åstadkomma stilistiska effekter, oavsett om det gäller fragment, siffror eller styckeindelning.

Tillägg den 2 april kl 13.15:
Den 1 april kom ytterligare ett nyhetsbrev som heter Really break grammar rules om websites från Nielsen Norman group skrivet av Kara Pernice. Och återigen handlar det väldigt lite om grammatik och mer om stilistik och skrivregler:
4. Bryt mot regeln att undvika ordet väldigt i text. 
5. Bryt mot regeln att vara sparsam med utropstecken
6. Bryt mot regeln att inte använda sms-förkortningar på webbsidor
Bara regel 5 grundar sig på studier. I den visade ögonrörelseresultaten att två eller tre utropstecken efter varandra gav mycket uppmärksamhet. Ja men lycka till!!! Då kan vi alltså förbättra läsbarheten genom att skriva så väldigt många!!! utropstecken som vi bara kan!!!!!! Det får ju mer uppmärksamhet då!!! 

Apropå grammatik - du har väl hört den här?

Grammatik är världens partytrick. Ta satsdelar till exempel - helt galet kul! Du har väl hört den här gamla godingen:

- I går sköt jag en hare med gevär på två hundra meter.

 - Oj, det var ett långt gevär!

- Nej, jag menar att jag sköt en hare på två hundra meter med gevär.

- Oj, det var en lång hare!

- Nej nej! I går sköt jag på två hundra meter en hare med gevär.

- Vilken tur att inte haren sköt först!

Om du skrattar åt den är det för att du fattar den grammatiska galoppen! Subjektet (jag) och de två objekten (haren och geväret) är inte så roliga i sig. Det är adverbialet (två hundra meter) som står för humorn eftersom det går att flytta mellan objekten. Adverbial är flexibla rackare, och gevär eller hare kan kvitta. Ordens innehåll spelar nämligen ingen roll för satsdelarna, för dem handlar allt om funktion. Så sanningen att säga är det du som står för humorn. Grammatiken tillhandahåller verktygen.

Pluralis majestatis

”Vi är inte roade!” lär drottning Viktoria av Storbritannien ha utropat någon gång då hon var allt annat än nöjd. Hon använde alltså pronomenformen för första person plural (vi) istället för första person singular (jag) när hon refererade till sig själv. Förr var detta bruk vanligt – att kungligheter och andra högt uppsatta personer talade om sig själva som vi. Det kallas med en latinsk term för pluralis majestatis och med en svensk term för majestätspluralis.

När andra gör samma sak – en läkare som frågar "Hur mår vi i dag?", en talesperson eller redaktör som företräder sitt företags eller sin tidnings åsikt, eller en föreläsare som deklarerar att "I dag ska vi prata om grammatik!" – kallas det för nosism. I vissa fall används vi exkluderande, vilket innebär att den tilltalade personen inte inkluderas i pronomenet, som i fallet med majestätspluralis. I andra fall används vi istället för du eller ni för att skapa en relation till mottagaren, som i läkarens fråga ovan "Hur mår vi i dag?".

Någon – antagligen inte Mark Twain som det ibland påstås – lär har sagt att det bara är "kungar, skribenter och människor med binnikemask" som får använda vi om sig själva, medan någon annan menar att det bara är "statschefer, personer med schizofreni och gravida kvinnor" som får göra det.

Den som är intresserad av att veta mer om nosismer kan med fördel börja med den här lättsamma artikeln i New York Times. 

"Jomen grammatik ÄR roligt!"

När jag ska prata om grammatik på en kurs så gör jag det största pedagogiska misstaget en lärare kan göra: jag säger "nu blir det grammatik och det kan vara lite motigt, men jag ska göra det så roligt som möjligt!". Jag ber lite om ursäkt för att jag ska utsätta de stackars oskyldiga kursdeltagarna för ordklasser och satslära och annat svårt och jobbigt. Det är nästan som en reflex och varje gång tänker jag att det är så dumt.

Och det är ju inte ens sant! Grammatik ÄR roligt! Att förstå systemet som handlar om vårt språk och med ord kunna förklara varför en mening inte funkar; det är ju faktiskt jätteroligt. Att prata om alla små beståndsdelar i språket och diskutera sin favoritordklass; jag tycker synd om den som aldrig har fått göra det. Om du inte tror mig måste du genast läsa Sara Lövestams nya bok Grejen med verb. Med roliga exempel, söta små sagor och underbara illustrationer beskriver hon grammatik på ett sätt som gör det precis så roligt som vi nördar alltid har vetat att det är. Jag kan inte ens citera någon enda del, för allt är fantastiskt. Du måste bara läsa den. Och alla skolor borde ha den som obligatorisk läsning.

Barnet och grammatiken - att knäcka koden

Har du någon gång hört någon säga "Jag är jättedålig på grammatik"? Det har jag. Faktum är att jag själv brukade säga så, tills jag insåg hur fel det var. De allra flesta av oss är väldigt bra på grammatik; vi har koll på hundratals böjningsmönster, tempusformer, morfem, konjugationer och ordklasser. Och det är något vi lär oss långt innan vi börjar skolan.

Grammatikinlärningen börjar tidigt

De allra flesta kan sitt modersmåls grammatik perfekt (i praktiken - teorin är en annan femma). Vi kan nämligen inte lära oss prata utan att samtidigt lära oss grammatik - det är en sådan fundamental del av språket. Men det tar ett tag att knäcka koden.

Här är ett exempel på en fullt normal konversation mellan en förälder och hens 5-åring:

- Eli, var är Mikas bil? 
- Jag gedde den till henne.
- Jaha, var tog den vägen då?
- Hon springde bort den.

Barnet, som började prata när det var ungefär ett år gammalt, har nu passerat stadiet där det pratar i tvåordsyttranden (lampa där, min nalle). I 2-3-årsåldern gjorde barnet den så kallade ordförrådsspurten, där det lärde sig en mycket stor mängd nya ord på kort tid. Det här nya ordförrådet utgör grunden för grammatikinlärningen. Utan att vara medveten om det, börjar barnet se mönster i språket: det känner igen de vanligast återkommande morfemen (böjningsformerna), och använder dem själv spontant i nya sammanhang.

Vad kommer "felen" ifrån? 

Man kan säga att när barnet har hört sin förälder säga "oj, ramlade du?" och "vi cyklade till dagis" tillräckligt många gånger, börjar det förstå att det där -(a)de signalerar att något har hänt. Eftersom barn faktiskt är rätt rationella varelser (i alla fall när det handlar om språk) kopplar de formen till betydelsen, och använder sedan samma form för alla ord där de vill markera dåtid. Trots att pappa aldrig har sagt just "gedde".

Övergeneralisering är ett gott tecken

Fenomenet jag just har beskrivit kallas övergeneralisering, och är ett naturligt stadium i barns språkutveckling. Det kan börja ganska tidigt och det pågå upp till skolåldern. En del föräldrar ser detta som något negativt, och kan ibland uppleva det som en tillbakagång: det kan hända att barnet tidigare använde den korrekta formen "gick", men plötsligt börjar säga "gådde". Men det beror i så fall på att barnet tidigare bara använde "gick" som en direkt upprepning av något det hört, och nu har börjat följa det vanligaste böjningsmönstret i stället. Övergeneraliseringen är alltså inget att oroa sig för. Tvärtom är det ett gott tecken; det betyder att barnet har börjat knäcka koden.


Pst. Den som vill veta mer om barns språkutveckling kan med fördel läsa boken Barn utvecklar sitt språk, som behandlar ämnet ur en mängd olika vinklar. 

Till dig som inte gillar grammatik

I dag är det Grammatikdagen. Hurra för grammatiken!

Det här inlägget tillägnar jag dig som inte gillar grammatik, som kanske har diffust obehagliga minnen av skolans språklektioner, med starka verb, adverb, predikatsfyllnad, komparativer och sånt. Min önskan är att dagen i dag får bli en påminnelse till dig (och till alla onyanserade språkpoliser): alla kan grammatik.

Du är en stjärna på grammatik

Glöm alla misslyckanden. Du kan grammatik. Du använder den när du skriver och pratar, den är ett system, en struktur, en form som gör att du kan förmedla dina tankar. En del kallar detta system för "inre grammatik". Du tänker nog inte ens på den. Och lugn, du behöver inte kunna sätta ord på den.

När du säger eller skriver "fel" är det självklart inte för att du vill göra fel, utan för att du tycker att det låter rätt - det du säger följer din inre grammatik.

Men vi språkbrukare är inte alltid överens om den inre grammatiken, som professor Lars-Gunnar Andersson någon gång uttryckte det i P1:s Språket. Och det är då det kan uppstå problem i kommunikationen - men inte nödvändigtvis för att vi inte förstår varandra, utan lika ofta för att vi irriterar varandra.

Grammatikboken är ett konstverk

När någon inte håller med om din inre grammatik hänvisar hen säkert till den grammatik som är mer känd: den som är nedskriven i grammatikboken. Den kan nämligen ses som normen. Men den är egentligen bara ett försök att fånga allas inre grammatik, så som den yttrar sig när vi använder språket.

Jag brukar tänka på grammatiken i grammatikboken som en karta, eller kanske ett konstverk: ett försök att avbilda verkligheten.

Att inte kunna sin grammatikbok betyder inte att man inte kan sitt språk. Alla kan använda språket - precis som de flesta kan skissa en karta, rita en streckgubbe och någorlunda få till en regnbåge på ett papper. Det kan visserligen bli mer eller mindre likt verkligheten, och mer eller mindre korrekt utifrån den rådande läran, men visst kan vi - och visst förstår de andra oftast vad vi vill visa?

När den inre grammatiken inte räcker till

Det är egentligen först när du blir osäker på om du når fram med dina bilder och ditt budskap som du behöver fundera på hur du uttrycker dig.

När det gäller kartor kan du då fördjupa dig i skalenlighet och vedertagna kartsymboler, i målning kan du läsa perspektivlära, lära dig att blanda färger och ta reda på hur olika nyanser uppfattas tillsammans.

På samma sätt kan du utveckla dina möjligheter att uttrycka dig med språket. Då (och först då) kan det vara nödvändigt att vända dig till grammatikböcker. Ett av skälen är att när du lär känna normen, så kan du också bli medveten om vad det innebär att bryta mot den - sedan kan du ändå själv välja vilken grammatik du vill följa.

Verb som slutar på s

Nu när det bara är några dagar kvar till Grammatikdagen 2014 tänkte jag ge dig lite grammatiskt finlir som du kan ta upp till fikat på fredag.

Säkert har du tidigare hört oss prata om om passiva verb som en verbform som man ska vara lite försiktig med. Formen är överanvänd i myndighetsspråk och bankspråk och ställer till problem för läsaren eftersom den inte ger information om vem som agerar. Passiva verb är lätta att känna igen eftersom de alltid slutar på s.

Så här kan det se ut, till exempel:
- Det skrivs alldeles för många passiva verb på den här myndigheten!
- Ja, det borde åtgärdas!

De passiva verben gör att ingen behöver ta skulden - eller ansvaret.

Reciproka verb

Vi brukar alltså varna för verb i s-form, och rekommendera ett mer "aktivt språk". Men det finns ytterligare några verbformer som slutar på s utan att de för den skull är passiva. Den första är den reciproka formen. Jo, den heter så. Den har med ömsesidighet att göra. Den kan vi använda för att markera att det är flera personer som agerar ömsesidigt i någon handling, till exempel de pussas, barnen turas om eller boxarna boxas. Eller:

Språkkonsulterna kramas på arbetstid! 

Deponensverb

Sedan har vi en liten grupp med verb som får s på slutet utan att vara passiva eller reciproka. Det är de så kallade deponensverben - de ser ut som passiva verb men "beter sig" inte som sådana när de står i en mening. (Ungefär som att lejon liknar katter men inte riktigt beter sig likadant när de hamnar i samma rum som en gasell.)  Deponensverben är inte många, men desto roligare är det att känna till gruppen. En lustig detalj är att de ofta har med kroppsfunktioner att göra: jag andas, löparen svettas ... Att ett verb är ett deponensverb kan du känna igen på att det inte har någon aktiv grundform som slutar på a. (Jag kan inte *anda.) Ett sista exempel:

Jag hoppas att de har förstått nu!

Vad har man för glädje av att känna till det här då? Tja, förutom att grammatisk terminologi alltid ger dig redskap att analysera och prata om språket så har du med just den här kunskapen möjlighet briljera och imponera på dina samtalspartner på fredag när det är Grammatikdagen!

Vem som helst kan bli agent!

Det finns en satsdel som kallas agent (eller agentadverbial om man ska vara petnoga). Agent kan vem som helst bli som agerar i en passiv sats. I tidningsrubriken Inbrottstjuv greps av granne är det grannen som är agent.

Nu är det så att agenten kan utelämnas i svenska språket utan att meningen blir grammatiskt felaktig, och det gör också många skribenter. Det leder till att en text "avfolkas", eftersom den som skriver inte berättar vem som gör något i meningen. Utelämnar man agenten skulle exemplet ovan bli bara Brottsling greps, och den stackars läsaren hade stått där och undrat vem som egentligen gjort detta gripande. En text utan folk blir tråkig i längden.

Ett sätt att komma ihåg det här med agent är att lägga följande exempelmening på minnet:
Symaskinerna säljs av herr Bergström.

I det fallet är det väl särskilt uppenbart att herr Bergström är agent.

Grallimatik

Så här i grammatikens månad skulle jag vilja dela med mig av citat ur Tage Danielssons Grallimatik, struntpratets fysiologi och teknik. Lustigt nog känns det fortfarande ganska aktuellt fastän det skrevs för nästan 50 år sedan. Eller vad sägs om det här?

Substantiv

§ 9 Substantiv på -ism, -het, -skap och -i kan lugnt användas utan att någon fattar någonting.

§10 Substantiven livet och människan är alltid bra att ta till [om man vill prata strunt]. Exempel: Vi måste göra något vackert av livet. (Yttrandet har en vettig mening endast för snörlivsfabrikanter, se f.ö. kap. "Rent andligt strunt".)

Vi måste sätta människan i centrum (se kap. "Politiskt strunt").

Grammatikens månad är här!

Nu är det mars, vilket som vanligt(!) innebär grammatikmånad på Pratbubblor.

Den 21 mars infaller Grammatikdagen, och som uppladdning tänker vi de kommande veckorna pedagogiskt presentera några olika grammatiska begrepp, och diskutera underfundigheter och underligheter på området.Du kan förvänta dig allt mellan himmel och morfem (men inte så mycket ordklasser, för det bloggade vi om förra året)!

I år är Grammatikdagen större än någonsin, med firanden i hela landet – från Lund till Luleå. Program för de öppna evenemangen och mer information finns på Grammatikdagens egen webbplats. Där kan du också testa dina kunskaper i årets grammatikkviss.

Är det något särskilt du vill att vi ska blogga om? Lämna gärna en kommentar, så ska vi försöka!

Språkets agent - med rätt att rätta

Det är tufft att vara språkkonsult. Varje dag väntar farliga uppdrag och utmaningar. Så sent som i går ringde sedlighetsroteln vid Rikskrim på direktlinjen och ville att jag skulle rycka ut. I min mullrande Ordsmobil tog jag mig till brottsplatsen. Tillslaget gick dock fort; det visade sig vara några nakna substantiv som löpte amok, men dem kunde jag snart klä på.

När skottlossning hördes i ett bostadsområde i stan kom larmet till mig. Jag ryckte genast ut till brottssatsen, och det visade sig efter en snabb utredning vara ett inskott som någon gjort sig skyldig till. Inom bara några minuter hade jag avlägsnat det. (Det befinner sig nu där det hör hemma - sist, bland övrig information.)

En gång fick jag ta ett verb i upptuktelse eftersom det kommit på tok för sent. Dessutom hade det slutat på s, men jag tror nog att det kommer att vara betydligt mer aktivt i framtiden. (Annars känner jag några tunga attribut, som kan komma på besök ...)

Språkkonsult - ett tufft jobb, men någon måste göra det.

Ett eller flera poäng för den poängen?

Har du tänkt på att en del substantiv kan ha dubbla genus, det vill säga vara både n- och t-ord? Jag stötte på ett sådant i dag: poäng.

Vi kan dela ut ett poäng, och lika gärna en poäng, eller hur? Fast i bestämd form verkar vi föredra n-varianten. För vem skulle komma på att säga "det där poänget"? "Hörru, det där poänget har du fuskat till dig, nu får du dra av det från slutsumman!" Nej, det funkar inte. Poäng verkar alltså mera vara ett n-ord.

Men i plural händer ingenting: två poäng, tre poäng. Det antyder ju att vi egentligen tycker att poäng är ett t-ord! (Det heter ju även ett tåg-flera tåg, ett hyss-flera hyss, men en affär-flera affärer.) Och eftersom det är ett t-ord vill vi gärna lägga på en ändelse i bestämd form: "Skriver du upp poängen från första rundan?"

Om vi däremot vill använda ordet i betydelsen "vits, mening", så är vi tillbaka på n-varianten: "En poäng med vår blogg är att den ska vara ett forum för språkliga iakttagelser". Och då är naturligtvis även pluralformen böjbar: "Det finns flera andra poänger med vår blogg".

Sånt här är ju så jättespännande!

Ordklasser del 9 – verb

Har du tänkt på hur många av orden i ditt ordförråd som är verb? Som handlar om vad någon gjort eller kanske sagt? Eller hur något är eller varit? Väldigt mycket av vårt språk kretsar naturligt kring vad som händer och vad vi gör. Sisådär ungefär 15–20 procent av språket består av verb, beroende på om det är talspråk eller skriftspråk.

Verben får ofta nya kompisar i klassen

Ordklassen verb tillhör de öppna ordklasserna. De får ofta nya medlemmar till skillnad från de slutna ordklasserna som mycket sällan får nytillskott. Och det är lätt att hitta på nya verb. Jag gör det ofta av bara farten för att beskriva något jag gör just för stunden, i ett visst sammanhang. Men det är sällan som de där tillfälligt påkomna verben lever kvar och återanvänds i mitt språk. De blir bara ett medel för mig att beskriva en handling för stunden.

Jag zlatanerar och henifierar

I Språkrådets nyordlista för 2012 finns några nya verb, till exempel henifiera, spelifiera och zlatanera. Undrar om något av dessa ord kommer att fastna och etablera sig i språkbruket? För mitt personliga språk ligger både zlatanera och henifiera bra till, eftersom jag har behov av dem. Båda fyller funktionen att sätta ord på sådant jag vill berätta om och behöver beskriva. Det ena gör jag främst på hemmaplan och det andra på jobbet. Gissa vilket?

(Om du undrar över vad orden betyder kan du ta reda på det på Språkrådets webbplats.)

Verb på rad blir dikt

Och till sist, som en avrundning på det här inlägget om verb och på hela vårt ordklasstema, kommer dagens verbdikt:

Se, vinka, springa

mötas, kramas, le

skiljas, vinka, gråta.

Hoppas. 

Ordklasser del 8 - interjektioner

Ja, nu har turen kommit till den där klassen av ord som kan vara både stora, fula och runda. Eller glada och överraskande. Och ibland svåra att hantera. De där orden som då och då är orden man inte ska säga: interjektionerna.

De kan uttrycka lite allt möjligt

Interjektioner är en ordklass av oböjliga ord. Hit hör till exempel svarsord (ja, jo, nej), olika hälsningsord (hej, goodbye, sayonara, ciao), utropsord (ofta för känsloyttringar: aj, oj, aha, meeh, usch). I ordklassen ingår även onomatopoetiska utrop (alltså ljudhärmande, som pang! plums! schwupp!), dit vi självklart kan räkna imitationer av djurläten (mjau, vov och bä). Ja, och så svordomar som jag nog inte behöver exemplifiera. Sedan finns det en rad ord av blandklass, som numera fungerar som interjektioner men som egentligen är (eller har varit) imperativa verbfraser, alltså uppmaningar: förlåt, hjälp, tack, ursäkta, välkommen.

De är många - och blir fler

Här på bloggen och på kontoret förs en liten diskussion om vilken ordklass som är den största. Jag vill härmed nominera interjektionerna. För finns det någon ände på vilka ljud vi kan härma? Dessutom är det en mycket produktiv ordklass. Till exempel skulle jag vilja räkna smilisar, eller emotikoner, som en ganska ny typ av interjektioner. Precis som andra interjektioner kan de ju med ett begränsat antal tecken uttrycka innehållet i en hel sats. :-) kan betyda haha! eller det här tycker jag är roligt. Men jag tar förstås gärna emot synpunkter på denna grammatiska analys.

En injektion av känslor i språket

När vi på Grammatikdagen delade ut ordklasser på Plattan utanför Kulturhuset i Stockholm skämtade någon om att interjektioner var som injektioner - de injicerar känslor i språket, de där (spr)utropsorden. Och visst är det så! Jag tycker att interjektionerna tydliggör att det finns ett subjekt bakom orden, en människa av kött och blod, en människa som förmedlar det hen känner och upplever. Någon vill uttrycka att hen blir ångrar sig (förlåt!), blir ledsen (snyft!), besviken (neeej), överraskad (jaha!), äcklad (usch!) eller kanske uttråkad efter en lång uppräkning av interjektioner (gäsp!).

Alla känslor passar inte i alla texter

Skulle du också bli förvånad om du stötte på ett oj eller usch eller hoppsan i en myndighetsrapport eller i instruktionen till din tvättmaskin? Jag gissar det. Bortsett från svarsord och formella hälsningsfraser är interjektionerna nämligen mycket sällsynta i brukstexter. Du kan nog stöta på ett ja och ett välkommen i ett brev från banken, men sällan ett hoppsan. Kanske tack och grattis, men aldrig men hallå eller aj då. Interjektioner uttrycker för det mesta känslor, och alla känslor passar inte i alla texter. Men i reklamtexter, eller andra texter som ska väcka känslor, då dyker de upp - nästan som ett brev på posten.

Ordklasser del 7 - Räkneord

I vårt förra blogginlägg skrev Anki att substantiv är den största ordklassen. Även Tor G. Hultman skriver i Svenska Akademiens språklära att "substantiven utgör den klart största ordklassen och omfattar över hälften av svenskans lexikonord". Men här skulle jag vilja säga emot både Anki och Hultman och bestämt hävda att det är fel: Räkneorden är den största ordklassen.

Räkneord består ju som ni kanske vet av grundtal (en, ett, två tre) och ordningstal (första, andra, tredje). Och i och för sig så kanske det inte finns särskilt många räkneord i ett lexikon, men det beror ju helt enkelt på att lexikonet aldrig skulle bli väldigt tjockt om man skulle ta med alla ord i denna ordklass, för var tar talen slut?

Men trots det oändliga antalet räkneord tycker nog de flesta att den här ordklassen är ganska enkel vad gäller de grammatiska reglerna. Det mesta sitter i ryggmärgen hos modersmålstalarna. Som till exempel före vilka huvudord man använder en och ett: Det heter en bil och inte ett bil. För de som lär sig svenskan som andraspråk kan detta däremot vara väldigt svårt att lära sig eftersom det saknas tydliga regler för hur ord ska kongruensböjas.

Räkneorden räknas som en stängd ordklass där nya ordbildningar inte är möjliga. Det finns regler för hur tal följer på varandra och man kan räkna hur långt som helst. Därför kan man inte säga att man hittar på ett nytt ord, även om man skulle råka nämna ett tal som kanske aldrig förut nämnts. Etthundratjugofyratusenmiljardertrehundrafyrtiofyramiljonerfemhundraartontusensjuhundraåttiotvå. Kanske har det aldrig skrivits förut (även om det nog är troligt) men det betyder inte att det inte har existerat.

Nu tackar jag för mig innan detta inlägg blir alltför amatörfilosofiskt. I morgon får vi veta mer om interjektioner här på Pratbubblor. Hurra!

Ordklasser del 6 - substantiv

Substantiv är den största ordklassen. Det är också den mest trafikerade. Det dyker ju ständigt upp nya företeelser som vi måste kalla för någonting för att kunna prata om dem. Och finns det inte ett ord som passar så hittar vi antingen på ett, eller lånar ett från något annat språk. Ofta hänger ordet med företeelsen från givarkulturen, och på så sätt lånar vi in ord från språk och kulturer som är på modet - franskan på 1600-talet, plattyskan under Hansatiden och engelskan i dag. När en företeelse försvinner brukar även ordet vi beskriver den med försvinna ur språkbruket. Så substantiv är en föränderlig ordklass, eller öppen som det också kallas.

Även om lån från andra språk är ett vanligt sätt att utöka ordförrådet, så finns det andra. Substantiv är till exempel lätta att sätta ihop med varandra och göra sammansättningar av: handbokssuccé, ordklassöverraskning, grammatiksdagsblogginläggskribent. Det är egentligen bara vårt närminne som sätter gränsen för hur långa sammansättningar vi kan göra i svenskan. Fiffigt!

Byt ändelse så får du ett nytt ord

Ett annat sätt att skapa ett nytt ord är att låta ett befintligt ord byta ordklass. Med ändelser kan verb bli substantiv, adjektiv kan bli verb och substantiv kan bli till adjektiv. Om vi till exempel byter ut -ad i adjektivet begåvad mot -ning, får vi vips substantivet begåvning! Om vi lägger till -ande på verbet avgör blir det ett avgörande, med ett enkelt -ende blir verbet bo till ett boende,  med -else förvandlar vi att hända till en händelse, och ett -ing gör det att laga till en färdig lagning. Självklart går det att byta ordklass åt andra hållet också. Till exempel genom att lägga till ett -a så att så att ett substantiv som bil blir ett verb: bila.

Hur funkar andra språk?

Det här är en funktion i språket som jag verkligen gillar. Släng er i väggen alla ni som klagar över att svenskan är ett ordfattigt språk. Jag svarar jag er raskt med ett substantiv avlett från verbet snacka genom att stryka ändelsen -a: snack! Svenskan är ju möjligheternas språk, hävdar jag med stor ödmjukhet och medvetenhet om att alla språk är fantastiska på många olika sätt. Men det här extra kul i svenskan. Hur andra språk funkar får ni gärna berätta. Vilka coola ordbildningsfunktioner har till exempel samiskan, kurdiskan eller franskan?

Lagom många substantiv är bäst

Jag slutar dock med att höja ett varningens finger. Substantiv är av naturen ganska orörliga, de packar information. Så glöm inte de andra ordklasserna när du skriver! Verben för fart och fläkt, och adjektiven för färg och form. Om alltför många ord i din text slutar på de där magiska substantivändelserna finns det en risk att den är onödigt informationstät och kan behöva ett par verb för att underlätta läsningen.

Vi delar ut ordklasser

Om du har vägarna förbi T-centralen (Plattan) på morgonen fredagen den 22 mars (7.30) så kan du få ett ord på vägen till jobbet. Då är det nämligen Grammatikdagen, och Språkkonsulterna delar ut ordklasser! Du som bor i Malmö får bege dig till Centralstationen för att få dig ett ord!

Ordklasser del 5 - pronomen

Tack och lov att vi har pronomen! Ord som kan användas istället för substantiv eller egennamn (pronomen betyder ju istället för namn). Det finns en mängd olika pronomen med olika specialfunktioner som personliga, possessiva, demonstrativa, reflexiva, relativa och reciproka, men det är väl pronomenets förmåga att ersätta andra ord som är dess största förtjänst. För det är en funktion som vi verkligen har nytta av i en text och när vi talar. Man brukar säga att det inte finns mer än några hundra pronomen i det svenska språket, men ändå kan de utgöra en femtedel av orden. Slutledning: vi behöver våra pronomen!

Tänk till exempel om jag skulle ha skrivit de sista två meningarna ovan i en värld utan pronomen. Jag hade inte kunnat börja med Man brukar säga ... eftersom man är ett pronomen. Vad skulle jag då ha skrivit istället? Svenskarna brukar säga ...? Kreti och pleti brukar säga ...? Mats, Susanne, Henrik, Ingrid, Sara, Anki, Kristina, Helena, Helena och Annasara (jag och mina kolleger) brukar säga ...?  I det här sammanhanget var det praktiskt att kunna använda det mer generaliserande pronomenet man.

Jag hade inte heller kunnat skriva Slutledning: vi behöver våra pronomen! Vi är ju ett personligt pronomen, och vad skulle jag ha skrivit istället? Människorna på jorden? Svenskarna? Herr och fru Johansson på Tomtebogatan?

Jag kunde inte heller ha skrivit våra, eftersom det ju är ett possessivt pronomen. Och hur hade meningen blivit då? Slutledning: svenskarna behöver svenskarnas pronomen! Minst sagt lite styltigt. Ja, barnsligt rentav, för barn kan ju inte riktigt använda pronomen. Totte vill ha Tottes hink och Tottes spade, kan man höra ett barn säga och vi drar på munnen åt telningens språkliga omognad.

Om man som vuxen uttrycker sig på det sättet så blir det problem. Om jag på en anställningsintervju säger: - Mats tycker att Mats kompetens på språkområdet är en av Mats största meriter, så tror jag att intervjun tar slut i ett huj.

Nej, tack och lov att vi har pronomen! Så att vi kan skriva och tala på ett smidigt och ekonomiskt sätt som inte tröttar läsaren och lyssnaren i onödan.

Ordklasser del 4 – prepositioner

Prepositioner är oböjliga ord som vi använder för att beskriva olika förhållanden mellan personer, platser, saker, ofta positioner i rum och tid; ord som till exempel på, runt, före efter, till eller med. Ordet kommer från "pre", som betyder "framför", och "position".

Prepositioner är ofta del i en prepositionsfras, där prepositionen är huvudord och följs av en så kallad rektion. Rektionen är ofta en nominalfras (ett substantiv eller en substantivfras) men kan också vara en infinitivfras eller en bisats, som i exemplen nedan.

Vi vägrar äta på restaurang.

Vi är trötta på att äta överhuvudtaget.

Vi överlever genom att vi tar tillvara andlig energi inom oss.

En överordnad kategori till prepositioner är adpositioner som är en gemensam benämning på prepositioner, postpositioner och cirkumpositioner. En del adpositioner kan användas som både pre- och postpositioner,  till exempel runt och om (en gång om året eller året om). Exempel på cirkumpositioner är på en meter när, för ett år sedan eller för min skull. Svenskans adpositioner är mestadels prepositioner, men i till exempel japanskan finns bara postpositioner.

Ordklasser del 3 - Den svåra ordklassen

Nästa fredag den 22 mars håller vi föreläsningen Grammatik för blåbär på Kulturhuset i Stockholm. Föreläsningen är ett gratisseminarium för alla som känner att de har glömt alla gamla skolkunskaper i grammatik.

Svårförklarad ordklass

Under mitt arbete med att lägga upp föreläsningen Grammatik för blåbär blev det uppenbart att adverb är den mest svårförklarade ordklassen. Den har inga självklara kännetecken för böjning eller användning och har snarare en tendens att bli en slasktratt för sånt som inte hör hemma någon annanstans.

Adverb har blivit lättare på senare tid

Men det har faktiskt blivit lättare numera att klassificera adverben. Tidigare räknade man nämligen vissa ord med samma funktion som adjektiv till ordklassen adverb och det gjorde att det blev svårt att skilja på adjektiv och adverb. Men nu har man börjat beteckna sådan ord som adjektiv istället, till exempel långsamt i Hon reste sig långsamt eller vackert i Huset låg vackert som adverb. Själv tycker jag att det gör det hela mycket lättare. Vi behöver inte längre fundera så mycket på om ord som bestämmer substantiv är adjektiv eller adverb utan kan istället tänka: Adverb sådana ord som blir över, till exempel aldrig, lagom, faktiskt.

P.S. Du kan fortfarande anmäla dig till Grammatik för blåbär.