Finns det något verb jag älskar så är det älga. Det är så underbart målande att jag ler varje gång jag hör eller ser det. Jag kan verkligen se de stora klumpiga älgliknande kliven framför mig.
Men trots att vi oftast använder verbet om människors rörelser så finns det ingen tvekan om att det är en älg, och inte en människa, som följande rubrik handlar om:
Älgade in genom glasruta på apoteket
Och trots att apoteksäventyret slutade riktigt illa för älgen så blir jag glad av rubriksättarens finurliga sätt att berätta att en älg kastat sig genom en glasruta. Jag behöver inte ens läsa notisen för att förstå att det är det som har hänt, trots att det inte står att det är just en älg som har älgat. Visst är det kul hur språket fungerar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar