Jag har i sommar läst boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson. Det var inte titeln som fick mig att välja boken, även om den i sig är inspirerande. Nej, det var ett trevligt samtal på midsommarnatten, ett samtal där jag inte riktigt hängde med i svängarna.
Alla fnissade nämligen glatt åt ordet kissetofflor, men ville inte förklara sig. De menade att jag behövde läsa boken för att förstå vad det var som var så roligt.
Först tog jag förstås till internet. Ordet finns uppenbarligen före boken. Skor man har för att snabbt kunna gå ut och kissa helt enkelt. Eller i bokens version tofflor, tofflor som vid toalettbesök alltid får ta emot några droppar när man har blivit för gammal för att nå hela vägen fram.
Det är ju inte så kul egentligen. Men den gamle mannen i denna berättelse är lite speciell, så jag antar att det är hans prägel på ordet som gav upphov till skratt i midsommarnatten. Själv tycker jag nog att det är själva nyordsbildarfenomenet som är roligast.
Ordet kissetofflor hörde jag , tror jag, för första gången inom vården i början av 80-talet, där fenomenet med lätt urindoftande slippers hos manliga pensionärer, när ordet väl var myntat snabbt spreds, eftersom det gav en adekvat beskrivning på något man länge hade noterat, utan att i varje fall yngre personal i förstone kunnat förstå mekanismen bakom företeelsen.
SvaraRaderaProblemet med den maskulina vanan att kasta vatten stående, som åren 1986 -97 blev så grundligt utredd genom såpan "Våra Värsta År" borde annars ha kunnat bidra till förståelsen.
En annan, möjlig etymologi skulle annars ha varit innekatters vana att stundom för att markera revir kissa på husbonden avställda skodon eller väskor. Fast kattpiss luktar som bekant helt annorlunda.
Mvh
Hans Isaksson
Vislanda