När min dotter var knappt två år satt hon i vagnen och kastade iväg sitt mjukisdjur. Jag hämtade björnen förstås, och la tillbaka den i vagnen. "Tappa den!" sa hon glatt. "Nej du! Du kastade den." svarade jag. Självfallet prövade hon ett antal gånger till. Men sedan accepterade hon att hon hade kastat djuret, inte tappat det. Varpå hela proceduren givetvis upprepades några gånger för att pröva detta nya verb, att kasta.
Idag träffade jag en tvåårig flicka som satt prudentligt på en parkbänk och hänfört betraktade några änder, medan hon drack juice ur en tetrapak med sugrör. När juicen var slut tog hon förpackningen i handen, gick några steg från bänken och slängde bort den så långt hon kunde. Jag fick lite svårt för att hålla mig för skratt när mamman tittade strängt på henne och sa att så får man inte göra. "Jag slänga den?" sa flickan förvånat. Det blev en liten förevisning av en papperskorg, och en förklaring av var hon skulle slänga den.
Det är tur att barn är så nyfikna och läraktiga! För hur skulle flickan ha kunnat veta att hon inte bara skulle slänga den tomma juiceförpackningen, utan hon skulle slänga den i soporna.
När barn överanvänder ord kan det bli både gulligt och roligt. Men vi vuxna överanvänder också ord, eller använder ord vars innebörd vi missuppfattat. Och det är varken gulligt eller roligt, utan snarare något som kan bli både pinsamt och dumt. Så slå upp ord som du känner dig det minsta osäker på! Då slipper du nesan att andra har roligt på din bekostnad. Men framför allt, då gör du dig bättre förstådd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar