Pinsamma mammor och nybörjarfasa - så började jag tala franska med fransmän

När jag var tretton år bilade vi till Frankrike. Det var mamma, faster, lillsyrran, lillkusinen och jag i en Ford Mondeo.

Ingen av de vuxna kunde tala franska, och engelska var inte så gångbart på franska landsbygden dit vi skulle då, men det var inget jag funderade över – förrän någon vecka före avfärd. Då visade det sig nämligen att mamma och faster helt tänkt förlita sig på mina nyvunna kunskaper i franska språket. Jag hade hunnit med två terminer franska som så kallat b-språk, och nu förväntade de sig alltså att jag skulle, så att säga, sköta snacket.

Nu kan man tycka att det väl var en rolig och lärorik utmaning för en nybliven franskstuderande? Jovisst, det var det ju, visade det sig så småningom, men så kände jag det absolut inte själv. Jag fick stora självan vid tanken på att föra familjens talan på bilfärd genom franska nordliga landskap. Rädslan för att jag skulle säga fel och göra bort mig var stor. Så jag vägrade.

 – Aldrig! Jag kan inte! Nää, ni får klara er.

Men så bar det iväg. En bilfärja och många mils bilfärd senare är vi i Normandie och ser skyltar vid en bondgård.

 – Nämen titta! Där säljer de nog ägg. Vi måste stanna och köpa några för att ha till frukost, säger mamma och faster. 

Tonåringen surar sammanbitet (och något orolig) i baksätet. Nänä. Inte tänkte jag hjälpa till inte. Men ägg skulle det bli, även utan mitt språkliga bistånd. Ut ur bilen gick de, och fram till bonden med generösa byxor i stadig bomullscanvas.

Och så: total språkförbistring.

Tills mamma och faster kommer på den briljanta idén att visa sin önskan genom att använda kroppsspråket. De formar hönsvingar med armarna (sätter tummarna i armhålorna och viftar med armbågarna), kacklar som hönor och sedan, åh hjälp, lägger de låtsasägg i sina händer och räcker fram dem mot den stackars bonden ... Behöver jag förtydliga att tonåringen som tittar på från bilens baksäte höll på att dö av pinsamhet?

Inget ont som inte för något gott med sig

Men detta (för mig) våldsamt pinsamma scenario förde faktiskt något positivt med sig: det fick mig att i ren självbevarelsedrift spränga börja-prata-motståndet. Risken att Frankrike-resan skulle fortsätta likadant med fullständigt galna vuxna skrämde mer än den att börja kommunicera på ett nytt språk och kanske säga fel, så vid nästa tillfälle var det jag som skötte snacket. Och det gick bra – faktiskt hela resan. Självklart blev det fel ibland, men de misstagen lärde jag mig av.

Att börja prata är tricket

Så finns det någon språklig slutsats att dra av detta? Att pinsamma (men sköna) släktingar är den bästa motivationen för att komma igång att språka? Nja, kanske inte, även om det fungerade den här gången. Det viktiga var att jag fattade beslutet att börja prata, för när jag väl satt igång gick det allt lättare sedan. 

(Och hur det gick med äggen? Jo, mamma och faster hoppade svettiga och glada in i bilen igen efter att bonden hade sålt dem ett dussin ägg. Skrattandes.)

Språkproblem i mataffären

Det är inte alltid lätt att handla mat när man inte kan språket. En lettisk praktikantkollega berättade om sitt missöde här i Luxemburg i helgen. Han skulle köpa nötkött och hittade en fransk förpackning som det stod något om kött på. Han förstod bara inte vad det där coeur var, men det kanske är grytbitar eller något tänkte han. Och nog för att nöthjärta smakar helt ok, men det var ju inte riktigt vad han hade tänkt sig.

När jag själv handlade mat idag stod en man vid köttdisken och höll i en franskspråkig förpackning, och han vände sig om och frågade om jag pratade engelska. "Is this hackfleisch (köttfärs)?" frågade han sedan. Som bekant kan nämligen alla engelsktalande även tyska. Tyvärr var jag inte helt säker på vad det stod på franska, så jag tittade på köttet i förpackningen, såg att det mycket riktigt var köttfärs och svarade ja. Lättad och glad gick mannen vidare med sin köttfärsförpackning. Vilken tur att jag fanns där och kunde hjälpa honom!

Obotlig språknörd på äventyr i Paris

På besök i Frankrikes huvudstad nyligen åkte jag förstås tunnelbana hit och dit. Rösten som ropade upp namnet på nästa station gjorde något intressant: vid första uppropet, när stationen närmade sig, markerade rösten det genom att gå upp på sista stavelsen. Victor HugO. Nästa station! Och när tåget började sakta ner vid perrongen gick rösten ner på samma stavelse. Victor HUgo. Då var vi framme.

Men när jag intresserat började prata om det med min syster naturvetaren, ja då utbrast hon bara "språknörd!". Det är väl inte språknördigt! utbrast jag tillbaka. Det är väl allmänt jätteintressant att rösten gör så? Men tydligen inte. Tydligen är det bara inbitna språknördar som blir till sig av att tunnebaneupproparen bara med hjälp av rösten först markerar att stationen närmar sig och sedan att man kommit fram. Eller?

Könsspecifika pronomen är förvirrande när man inte är van

Medan debatten om hen rasar för fullt i Sverige är det lätt att glömma att många av världens språk inte gör skillnad på han och hon i sina pronomensystem. De har bara ett pronomen i tredje person singularis - ett hen - för alla. Orka hålla reda på allas könstillhörighet, liksom. Ett exempel är finskan, vars hän är förebilden för vårt hen. Med det sagt är det ytterst få (om ens någon) av de som använder det försvenskade ordet som vill ersätta han och hon med hen. De allra flesta förespråkarna vill bara komplettera våra nuvarande pronomen med ett tredje.

Det intressanta med språk som bara har ett pronomen är att deras modersmålstalare kan ha svårt att hålla reda på de könsspecifika pronomenen när de pratar andra språk. Det kan man höra när finsktalande personer pratar engelska. Då och då kan man höra att de säger he när de menar she, och tvärtom. Jag såg en engelsk intervju med en östasiatisk konstnär på tv för några år sedan, och han gjorde detta misstag flera gånger. Tack vare en artikel om könsneutrala pronomen i Språktidningen kunde jag snabbt se ungefär var konstnären kom ifrån. Själv tycker jag som sagt att det är intressant att höra den där tvekan mellan han och hon hos någon eftersom det avslöjar något om deras modersmål. Och att något så enkelt och grammatiskt grundläggande som pronomen kan fungera så olika i olika språk.

Den här tvekan och förvirringen känner jag igen från högstadiets franskalektioner. Nu ska jag inte svära på att det verkligen fungerar så här i praktiken, men jag fick jag lära mig att franskans tredje person pluralis inte är en motsvarighet till vårt könsneutrala de, utan antingen hanar (ils) eller honar (elles) (men bara om alla i gruppen är kvinnor). Det orsakade mycket förvirring och vi ställde en massa följdfrågor om var gränsen mellan ils och elles går ("men om det är en grupp kvinnor med en bebis som kanske är en pojke - vad säger man då?!"). För åh vad vi tyckte att det verkade besvärligt att behöva hålla reda på alla könstillhörigheter i gruppen! Om någon svensk tvekar och använder fel pronomen inför en fransk modersmålstalare hoppas jag att den fransktalande förstår vad felet beror på och får samma intresserade tanke som jag får: Men så spännande, jag undrar vad den här personen har för modersmål?

Vad pratar man för språk i Luxemburg?

Jag bor just nu i Luxemburg, ett pyttelitet land med Frankrike i sydväst, Belgien i nordväst och Tyskland i öst. Givetvis undrade jag över språksituationen innan jag kom hit. Pratar de franska eller tyska? Eller, jaha, de har visst ett eget språk också, är det då luxemburgskan (släkt med tyska) som är störst? Vilket språk ska man använda? Vilket språk använder de mest?

På plats i detta trippelspråkiga land kan jag nu konstatera att det är franskan som är störst, åtminstone i huvudstaden. De flesta informationstexterna, reklamplanscherna, restaurangmenyerna och vägskyltarna är på franska. Men jag kan också konstatera att språken blandas lite hipp som happ. På bussarna står visserligen informationstexterna huvudsakligen på franska (vissa skyltar kompletteras med tyska motsvarigheter), men när någon trycker på stoppknappen lyser den luxemburgska skylten De Bus hält upp. Vissa matförpackningar är på tyska, andra på franska, ytterligare andra med båda två eller alla tre språken. Och på ett museum jag besökte stod all text i anslutning till utställningarna på franska - utom vid en tillfällig utställning där de stod på tyska med en kursiverad fransk översättning. Kort sagt kan man aldrig riktigt veta vilket språk man kommer att stöta på, men antagligen är det franska.

Men här i EU-kvarteret, där jag jobbar, är det förstås en helt annan situation. Här kan man höra alla 23 officiella EU-språk!

Facebook-gilla på franska

På Facebook kan man som bekant "gilla" inlägg och bilder av andra användare - en enkel knapptryckning och så har man visat lite uppskattning. Enkelt och kul! Det kommer från engelskans "like", vilket ligger väldigt nära betydelsen i "gilla". Men just nu har jag bytt Facebook-språk till franska (det är ett superbra knep för att få fart på skolfranskan) och ser att man inte bara gillar saker där. Man älskar dem!

Nyfiken och språknördig som jag är kunde jag inte låta bli att titta på några andra språk. Men det verkar bara vara på franska som Facebook-känslorna svallar så mycket. Kanske finns det ingen bra fransk motsvarighet till det lite svalare gilla? Eller är fransmännen väldigt passionerade även på fejjan?

Tjuvaktig Pica pica

Facktermer är oftast det som faller på plats allra sist när det handlar om tillägnandet av andra språk, och vi lär oss hela livet nya ord även på modersmålet. Själv pratar jag franska hellre än bra och det märks när man har besök av en fransyska. Men man gör också vissa språkliga framsteg – sådana som uppkommer av att flera språk berikar varandra.

Vi sitter på Skinnarviksberget och blickar ut över ett Stockholm i solnedgångens höstfärger och en skata kommer seglande förbi. Min franska väninna utbrister: ”Une pie!” Aha, tänker jag, ytterligare ett ord på repertoaren. Min andra väninna som inte pratar franska säger till mig: ”Den heter väl Pica pica på latin, inte sant?” Jag instämmer, jo det tror jag att jag har hört. Jag försöker på franska förklara att man på svenska brukar säga att en skata är tjuvaktig, att den gillar glittrande saker och hon utbrister: ”Oui, elles piquent!” och skrattar. Piquer quelque chose – att sno, stjäla något.

Oavsett om orden har med varandra att göra eller inte verkar de ändå logiskt sammanlänkande. Det värmer språkhjärtat en aning – samtidigt som den sista timmans höstsol varsamt värmer fasaderna vid Norr Mälarstrand och vi betraktar dem under tystnad.