Språket påverkar smaklökarna

Jag läste nyss i Språktidningen att vi hellre väljer mat som låter lockande när vi går på restaurang. Och att vi dessutom tycker att det smakar godare. Så det är alltså en fördel att krydda med adjektiv som saftig eller mör. När jag senast åt ute gick jag också på namnet, men bara för att det lät så roligt: rubbad lax!

Frunch och brunch

Var du ute och brunchade i helgen? Eller föredrar du att säga frunchade? Även om du aldrig har hört det senare kan du säkert lista ut att det är samma konstruktion som brunch fast med svenska beståndsdelar: frukost + lunch istället för breakfast + lunch.

Ordbråk om frunch

Jag  läste häromdagen på Språkrådets webbplats att hamburgerkedjan Max hade  lyckats varumärkesregistrera ordet frunch och att de fram till nu hade bråkat med andra restauranger för att de använt ordet i sin marknadsföring. Nu har Max tydligen tagit sitt förnuft till fånga och lägger ner vapnen.

Och att företagens jurister ibland bråkar om småsaker är inget ovanligt. Språkrådet hade ju själva tjafs med Google om ordet ogooglebar för ett år sedan och på Språkkonsulterna fick vi för några år sedan påstötning från Centrum för lättläst om att byta ut namnet på en fil (!) som hette lattlasttjansten.html. Men historien har gång på gång visat att man inte kan hindra andra från att använda ord som finns i allmänspråket.  

Frunch kom och gick, och kom igen

Det är faktiskt lite konstigt att PRV lät Max varumärkesregistrera frunch så sent som 1983. Varumärkeslagen tillåter ju inte att registrera ord som finns i allmänspråket och som är allas egendom. Och frunch har definitivt varit en del av allmänspråket. Jag minns tydligt att vi använde ordet friskt redan på 70-talet. Då var företeelsen helt ny, både i USA och i Sverige. Det blev snabbt en modeföreteelse, men den klingade av när nyhetens behag lagt sig. Sedan dess har jag inte hört vare sig brunch  eller  frunch användas i någon större utsträckning förrän företeelsen och ordet brunch blommade upp på nytt bland trendsugna storstadsbor för några år sedan. Och nu verkar det alltså vara dags för frunch igen. Välkommen tillbaka, säger jag!

Festligt, folkligt och fullspikat

Nalen - ett legendariskt ställe i Stockholm som blev symbol för en av de tidiga ungdomskulturerna. I dag är det konferens- och konsertanläggning med hyfsat bibehållen charm och en a la carte-restaurang. Själv gästade jag restaurangdelen tillsammans med en grupp professorer i svenska häromdagen och fick då veta en hel del språkliga kuriosa om Nalen.

För det första: Nalen hette från början Danspalatset National, men döptes snabbt om till Nalen i folkmun av 1930-talets unga och coola.

För det andra fanns det faktiskt en typiskt Nalen-svenska som föddes ur ställets karakteristiska annonsspråk. Det var korta meningar eller meningsfragment och uppdelning av sammansättningar. En typisk Nalen-annons löd ungefär Ikväll! Alltid fest, folk, fullspikat! Gata regerings va adressen. Kostar 5 bagis. Tyvärr har jag inte kunnat hitta så mycket Nalen-svenska på webben, men det borde finnas gott om ungdomar från 30-, 40- och 50-talet där ute som pratade på det här sättet när de skulle markera grupptillhörighet. Det är nog inte så många moderna klubbar och musikbarer som kan skryta med att ha initierat ett eget språk.

Dessutom kan jag säga att a la carte-restaurangen Grand National var överraskande bra. Den drivs förresten av en person som också har lite anknytning till språk och poesi, nämligen Jesper Taube, sonson till Evert.

Språkproblem i mataffären

Det är inte alltid lätt att handla mat när man inte kan språket. En lettisk praktikantkollega berättade om sitt missöde här i Luxemburg i helgen. Han skulle köpa nötkött och hittade en fransk förpackning som det stod något om kött på. Han förstod bara inte vad det där coeur var, men det kanske är grytbitar eller något tänkte han. Och nog för att nöthjärta smakar helt ok, men det var ju inte riktigt vad han hade tänkt sig.

När jag själv handlade mat idag stod en man vid köttdisken och höll i en franskspråkig förpackning, och han vände sig om och frågade om jag pratade engelska. "Is this hackfleisch (köttfärs)?" frågade han sedan. Som bekant kan nämligen alla engelsktalande även tyska. Tyvärr var jag inte helt säker på vad det stod på franska, så jag tittade på köttet i förpackningen, såg att det mycket riktigt var köttfärs och svarade ja. Lättad och glad gick mannen vidare med sin köttfärsförpackning. Vilken tur att jag fanns där och kunde hjälpa honom!

Recept är också målgruppsanpassade (eller bara dåliga?)

Jag som har skrivit det här inlägget är Malin Bornhöft, och jag går första terminen på den treåriga språkkonsultutbildningen på Stockholms universitet. Det här inlägget skriver jag i egenskap av auskultant på Språkkonsulterna, vilket betyder att jag har suttit på kontoret och frågat öronen om jobbet av de som jobbar där.

Jag brukar blogga om kakor, och därför läser och skriver jag också en del recept. Ett recept är på sätt och vis den enklaste sortens instruktion, just för att det är så tydligt kronologiskt. Eller, ska vara i alla fall. Det finns många olika varianter på hur recept är upplagda, till exempel när det gäller hur mycket som förväntas vara gjort innan själva beredningen börjar. För att exemplifiera det här använder jag ett recept på en väldigt god citronkladdkaka. Vilket av de båda recepten lättast att följa? Vem vänder de olika recepten sig till?

Exempel 1
2 ägg
2,5 dl strösocker
150 g smält smör
1 krm vaniljpulver
saft och zest från en citron
1,5 dl vetemjöl

Vispa ihop ägg och socker. Blanda ner smör, citron och vanilj i smeten. Häll i mjölet. Häll smeten i smörad springform och grädda i 150 grader i cirka 35 minuter. Servera med grädde.

Exempel 2
2 ägg
2,5 dl socker
150 g smör
1 krm vaniljpulver/1 tsk vaniljsocker
1 citron
1,5 dl vetemjöl

1. Sätt ugnen på 150 grader. Smöra en springform.
2. Vispa (för hand duger gott, om man vispar in för mycket luft blir den ju inte kladdig!) ägg och socker.
3. Riv skalet från en tvättad citron och pressa ur saften. Smält smöret. Blanda ner citronskal och -saft och vaniljpulver/socker och smöret i äggblandningen.
4. Vänd ner mjölet (ju mindre du arbetar in mjölet – jämför vänd med vispa – desto kletigare resultat) i smeten. Häll i formen och grädda i 35 minuter.
5. Låt svalna, ställ den sedan gärna i kylskåp. Pudra över florsocker och garnera bäst du vill. Servera med lättvispad grädde.

Beskrivningen i exempel 1 är klart kortare, vilket underlättar för den som är van i köket. Då läses receptet kanske bara en gång, och så förstår personen vad som ska göras. Exempel 2 kan ses som lite skräckinjagande med sin punktuppställning – fem steg för en kladdkaka?! Det förklarar å andra sidan vad de olika verben betyder (vispa och vänd). Det utgår inte heller från att smöret är smält, citronen pressad, och så vidare, vilket gör det receptet enklare för en nybörjare att förstå. Det är på så vis mer kronologiskt. Så nej, inte ens recept följer en tydlig mall, och det finns alltifrån övernitiskt pedagogiska till de som är omöjliga att följa.

Vad är en parisare egentligen?

Här på kontoret har vi en riktigt het diskussion just nu. Hälften av oss menar att en parisare är en stekt stor korvskiva av falukorvstyp i hamburgerbröd, medan resten bestämt hävdar att det är fel och att en parisare är en stekt brödskiva med en pannbiff, stekt ägg, lök och kapris på. Jag hade aldrig ens hört talas om den senare varianten. Ingen vill erkänna sig slagen, och slutsatsen är väl egentligen att parisare betyder olika saker i olika delar av landet. Norrut - korvhamburgare, söderut - pannbiffsmacka.

Men språkkonsulter ger sig inte innan de tagit reda på hur det ligger till. Susanne tog helt enkelt och googlade saken, och så här diplomatiskt svarade Wikipedia:

Parisare har flera betydelser:

• en person bosatt i Paris.
• en maträtt med köttfärs, se Parisersmörgås.
• en maträtt med korv, se Parisare (korv).
• ett fikabröd, annan benämning för krämbulle.

Plötsligt har vi ännu ett parisiskt livsmedel att ta ställning till, och då har vi inte ens nämnt pariservåfflor. Man kan fråga sig varför Paris är så populärt i svenska maträttsnamn. Kanske för att den franska huvudstaden har ett lyxigt skimmer?

Nåväl. Åter till kontorsbråket. Uppenbarligen heter både korvhamburgaren och pannbiffsmackan parisare, så vi kan sluta bråka. Men varför heter de så?

Smörgåsen verkar kallas parisersmörgås av de flesta, och enligt Nationalencyklopedin är det bildat av staden Paris. Det äldsta belägget är från 1922. Men varför någon tog det namnet står det inte. Det lyxiga skimret kanske? På sidan 26 i den här webbpublicerade tidningen står allt om den "norrländska matklassikern" parisare, bland annat att den skapades i Umeå på 50-talet och att det sedan 2009 finns en Parisareakademi som nu samlar över 300 parisareälskare på Facebook. Maträtten parisare skapades av den stora korven Parisergrillare, och ordet pariserkorv har funnits i svenskan sedan 1890 enligt Svenska Akademiens ordbok.

Sök gärna på paris i ordboken. Det bara vimlar av ord med anknytning till staden, bland annat parisrött, parisklänning, parissmör och pariserstift. Enligt ordboken betecknar förledet paris vanligen "person, föremål eller företeelse som tillhör, härstammar från eller har avseende på Paris eller ngt som är av parisiskt snitt eller utseende o. d." Jag undrar om parisarna verkligen äter korv som liknar vår pariserkorv? Den glammiga franska huvudstaden är uppenbarligen en outtömlig inspirationskälla för oss i den kalla Norden.