Facktermer är oftast det som faller på plats allra sist när det handlar om tillägnandet av andra språk, och vi lär oss hela livet nya ord även på modersmålet. Själv pratar jag franska hellre än bra och det märks när man har besök av en fransyska. Men man gör också vissa språkliga framsteg – sådana som uppkommer av att flera språk berikar varandra.
Vi sitter på Skinnarviksberget och blickar ut över ett Stockholm i solnedgångens höstfärger och en skata kommer seglande förbi. Min franska väninna utbrister: ”Une pie!” Aha, tänker jag, ytterligare ett ord på repertoaren. Min andra väninna som inte pratar franska säger till mig: ”Den heter väl Pica pica på latin, inte sant?” Jag instämmer, jo det tror jag att jag har hört. Jag försöker på franska förklara att man på svenska brukar säga att en skata är tjuvaktig, att den gillar glittrande saker och hon utbrister: ”Oui, elles piquent!” och skrattar. Piquer quelque chose – att sno, stjäla något.
Oavsett om orden har med varandra att göra eller inte verkar de ändå logiskt sammanlänkande. Det värmer språkhjärtat en aning – samtidigt som den sista timmans höstsol varsamt värmer fasaderna vid Norr Mälarstrand och vi betraktar dem under tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar