Jag som gästbloggar här heter Helena och har precis börjat utbildningen till språkkonsult på Stockholms universitet. Det som är mest slående med min utbildning är inte det fantastiska vi får lära oss, inte hur underbart det är att hamna i en klass med likasinnade – utan andra människors reaktioner när jag berättar vad jag studerar.
”Jaha, då får man börja passa sig för vad man skriver och säger till dig då!” eller ”Men vad bra, då kan jag äntligen fråga någon som vet: säger man dirischent eller diriggent? Jag och min sambo bråkar ständigt om det.” är vanliga reaktioner.
Det får mig att fundera över vad det egentligen innebär att vara språkkunnig. En av de mest språkkunniga personer jag har mött i mitt liv är inte lärare, inte professor i nordiska språk och jobbar inte ens med språk. Den här personen är programmerare. Så gott som dagligen yttrar han, till synes helt naturligt, små guldkorn som kan få vilken språknörd som helst att höra änglakörer sjunga.
Kräftskiva betecknar självklart musiken som spelas under inmundigandet av kräftor, efterpuck är synonymt med efterfest, starkpangare öl med hög alkoholhalt och det fantastiska ordet brallis har han på något mystiskt sätt införlivat i sitt ordförråd. (För de som ännu inte hunnit googla på detta ord kan jag berätta att det är gammal söderslang för ung tjej.) Pirra (med ett r som gränsar till j) kan i sin tur beteckna både en kärra, en pizza samt fungera som smeknamn på en kollega.
Som språkkonsult blir man expert på att hantera språket i olika sammanhang och kan också ge råd som handlar bland annat om språkriktighet. Men det är sådana som programmeraren som håller språket levande, och utan honom och alla dessa språkhjältar i vardagen skulle all glädje i att arbeta med språk försvinna.
