Matsäck blir matpåse

Mikael Mölstad från White Guide skriver om mat och vin i SvD. De senaste veckorna har jag följt krönikan med extra stort intresse. De har nämligen kombinerat två av mina stora intressen - språk och rester.

Jag har två år i rad nu gett mig själv som nyårslöfte att inte slänga mat. Att det blivit två år i rad beror på att det har varit ett svårt löfte att hålla och fram emot september - oktober började jag slacka ordentligt. Men än så länge är jag ganska duktig med 2012 år nyårslöfte. Det innebär att ständigt hålla koll på kylskåpets innehåll och se till att torka, frysa eller tillaga sådant som håller på att bli för gammalt. Och det innebär att ta med sig portionen hem från krogen. Precis det här har Mölstad resonerat om i sina krönikor och det intressanta har varit att se hur hjälpsamma läsarna har varit när det gäller att hjälpa till att hitta ett bra ord för engelskans doggybag. Han har fått alla möjliga och omöjliga förslag: mealjöpåse, sMArT kliMATpåse, gårmepåse, rest of the best etc.

Det är roligt att få människans språkliga kreativitet bekräftad, den som är grunden för språklig utveckling. Nya företeelser kräver nya ord och vi människor skapar för att kunna kommunicera och därmed utveckla världen. Nu ska det bli intressant att se om doggy bag blir så allmänt och nytt att det skapas ett nytt ord för det, eller om vi kommer att hålla tillgodo med det engelska ordet som vi importerade redan på 60-talet. För även om Språkförsvaret säkert morrar lite känns doggybag numera väldigt etablerat och svenskt.

Lankigt i Hässelby

I helgen samlades ett 40-tal bedömare till Kammarkollegiets translatorsprov på Hesselby slott för att diskutera provet och bedömningskriterierna. Vi kom fram till en massa intressanta saker som jag gärna berättar mer om senare. Men just nu vill jag lyfta fram ett nytt ord som jag lärde mig: lankig. När jag hörde det tänkte jag direkt att  det måste vara dialektalt - men icke sa nicke. Det står faktiskt till och med i SAOL. Använder Pratbubblors läsare ordet lankig, undrar jag?

Vad pratar man för språk i Luxemburg?

Jag bor just nu i Luxemburg, ett pyttelitet land med Frankrike i sydväst, Belgien i nordväst och Tyskland i öst. Givetvis undrade jag över språksituationen innan jag kom hit. Pratar de franska eller tyska? Eller, jaha, de har visst ett eget språk också, är det då luxemburgskan (släkt med tyska) som är störst? Vilket språk ska man använda? Vilket språk använder de mest?

På plats i detta trippelspråkiga land kan jag nu konstatera att det är franskan som är störst, åtminstone i huvudstaden. De flesta informationstexterna, reklamplanscherna, restaurangmenyerna och vägskyltarna är på franska. Men jag kan också konstatera att språken blandas lite hipp som happ. På bussarna står visserligen informationstexterna huvudsakligen på franska (vissa skyltar kompletteras med tyska motsvarigheter), men när någon trycker på stoppknappen lyser den luxemburgska skylten De Bus hält upp. Vissa matförpackningar är på tyska, andra på franska, ytterligare andra med båda två eller alla tre språken. Och på ett museum jag besökte stod all text i anslutning till utställningarna på franska - utom vid en tillfällig utställning där de stod på tyska med en kursiverad fransk översättning. Kort sagt kan man aldrig riktigt veta vilket språk man kommer att stöta på, men antagligen är det franska.

Men här i EU-kvarteret, där jag jobbar, är det förstås en helt annan situation. Här kan man höra alla 23 officiella EU-språk!

Hälsingemål - omystiska dialekter del 5

När jag var liten talade jag hälsingemål på somrarna. I Baggbo utanför Ljusdal var det ju så lätt att lägga sig till med dialekten när man var liten. Efter bara några dagar lät jag som en son i gården. Jag gick förstås till fexet, inte till ladugården, när jag ville titta på kraka (korna) och deras nyfödda kalvar. När någon ville ha en kram av lillgrabben, så ropade man:

- Kom å sitt här la me mäg, du Mats, så ska du få en kläm! Och att man åkte till täkten och inte till åkern eller ängen för att hässja hö, det var ju självklart. Var man rufsig i håret fick man höra att man var flurig. Och hade man gjort stolon (schtolón), ja, då hade man gjort bort sig.

Var det tråkigt någon dag (men det var det ju så sällan i Baggbo), så kunde man bli less. Va säg du' fla? (med hårt g), frågade Erske godmodigt när jag talade otydligt eller någon gång föll tillbaka i stockholmskan.

Sluta å jålla er nö!, kunde Brita ibland säga till oss barn. Jag blev nog aldrig riktigt klar över vad jålla betydde, men andemeningen stod ju klar. Mä nu läll!, sa hon andra gånger. Det lät varmt och kärleksfullt, och betydde väl ungefär Men nu, du! Min syster fick ibland höra att hon var spreg, alltså söt. Lissl Karin, ho ä då spreg, ho! (Lissl uttalas lischl och betyder lilla.)

Avslutningsvis:

- Hur länge ska man röra i grytan sedan elden börjat falna, undrade den fåkunnige stockholmaren som absolut ville göra eget messmör i öppna spisen i gården han hyrt över sommaren.

- Till det blir svarst, svarade mor Anna i Baggbo vänligt men bestämt. (Uttalas svascht.)

Och stockholmaren han rörde och rörde. Inte blev messmöret svart inte. Han rörde och rörde i timmar, och hade inte en annan barmhärtig granne kommit in och förklarat att svarst inte betyder svart utan svalt, så hade han väl suttit där och rört ännu.

Men när jag kollar denna historia med min 85-åriga mor som växt upp i den lilla byn Sjöbo strax utanför Ljusdal, så säger hon skeptiskt:

- Nej, svascht betyder svart. Svalscht kanske tant Anna sa?

Men sedan tar hon en eftertänksam klunk av kaffet och tillägger som för att trösta mig:

- Nåväl, gubben hörde väl lite illa.

Över-maca inte

I gårdagens Computer Sweden blev jag uppmärksam på ett ord i deras ordlista: Over-Mac eller över-maca, som det blir på svenska. Ett kul bildligt ord som innebär att man förenklar något så mycket att det till slut blir mindre användbart.

Jag kommer att tänka på många så kallade lättlästa texter, t.ex. den här, som är så förenklade att informationen inte går att använda till något. Det blir bara värdelösa ord kvar.

Göteborgskan och lite skaraborgska – omystiska dialektmysterier nr 4

Eftersom jag är född och uppvuxen i Göteborg är det en självklarhet för mig att skriva om göteborgskan i vår bloggserie om dialekter. Men sanningen att säga så är det inte så enkelt egentligen. Finns det så många dialektala ord i göteborgskan, eller? Förutom bamba, mack, tetig, (trafik) mot, putta och änna förstås. Jag misstänker till och med att ett ord som kröser (lingon) är lånat från skaraborgskan, en dialekt som jag har med mig från barnsben eftersom halva tjocka släkten pratar den. Som barn passade jag mig noga för att använda skaraborgska dialektord med risk för att bli utskrattad. Jag skulle aldrig ha bett att få bli serverad kröser till strömmingen i bamba!

Eller har jag glömt dialektala ord och uttryck? Jag flyttade ju från Göteborg för en herrans massa år sedan. Ett ord som jag totalt hade glömt bort och inte hört någon säga på evigheter, är macklig och det använde min bror när jag sist var hemma i Göteborg. Han hade varit på en klassträff där det framkom att kamraten som hade legat sämst till i alla lägen var den som hade lyckats bäst av dem alla. ”Va’ macklig han kan känna sig!” sa min bror, det vill säga att kamraten i fråga kunde känna sig nöjd eller belåten med sig själv.

Ett typiskt drag från Göteborg är engelska förnamn på framför allt pojkar. Min bror heter förstås Roger och bland kusinerna hittar jag Morgan, Conny, Jerry, Bert och Benny. Att heta Morgan och vara en sann norrlänning är för mig helt otänkbart! För övrigt är väl göteborgskan mest en fråga om uttal och tonfall. Vokalerna är breda, i blir ofta e och y blir ö som i Feskekörka och så det famösa ô-et i gôr och i knô föstås.

Skaraborgskan är frodigare. Tänk bara på de här två orden för att säga att kvävas. Jag kom att tänka på en av Västgöta-Bengtssons härliga historier från Skaraborg:

På tåget mellan Gårda och Mariestad satt en dam från Stockholm (ska man åka tåg i Bengtssons historier så ska man åka mellan Gårda och Mariestad). Med sig hade hon en papegoja i en kartong. Konduktören kom förbi och frågade: ”Kôvnar inte kråka i lôda?” Damen såg helt frågande ut. Konduktören förstod att han måste förklara sig ytterligare och sa:
”Jo, ja’ undrar som så om kråka inte tjôver säk?”

Norrbottniskan – omystiska dialekter nr 3

Det har blivit dags för ännu ett inlägg i vår bloggserie om dialekter. Jag är liksom föregående bloggare stockholmare men eftersom den dialekten är starkt överrepresenterad hos oss här på Språkkonsulterna tänkte jag i stället lägga ut texten om en annan dialekt som ligger mig varmt om hjärtat. Min man är nämligen norrbottning från Luleå.

En myt om norrbottningar, eller lite svepande om norrlänningar, är att de pratar långsamt och eftertänksamt om de överhuvudtaget säger något alls. Som Ingemar Stenmark. Men alla norrbottningar som jag känner pratar tvärtom mycket och gärna och inte så värst långsamt egentligen. Och inte så värst eftertänksamt heller alla gånger. Kanske myten stämmer bättre på inlandsbor än på kustbor?

Men genom åren har jag upptäckt ett intressant fenomen, nämligen att många norrbottningar också tycker att norrbottningar pratar långsamt. Fast inte de själva utan bara de norrbottningar som bor längre norrut. Pitebor kallar till exempel Luleborna för Lulehasafötter för att de, alltså enligt de mer söderboende Piteborna, pratar så långsamt. Och i Luleå skrattar man gott åt historier om Kalixbor som pratar så långsamt att världen hinner rusa förbi dem medan de säger en enda mening. Som den om kartläsaren (Kalixbo) som ger instruktioner till rallyföraren, i svenska rallyt:
Häääär skaaa du sväääänga till hööööger men först måst’ du backa tvåhuuundra meeeeter.

Men tillbaka till maken.
De närmare 30 år som han har bott i Stockholm har haft en viss utslätande inverkan på hans dialekt, både på språkmelodi och ordval. Men vissa saker går som aldrig ur och det är kanske i synnerhet dessa detaljer som har smittat av sig även på resten av familjen. Som till exempel att han (och nu även jag) gärna använder som i meningar där till exempel vi stockholmare skulle säga liksom; ”det är som ingen idé att du gör det där nu”.

Hans uttal har också förändrats en del genom åren. I norrbottniskan uttalas ju vissa ord med en annan tonaccent än i dialekter från södra Sverige. Tonaccent innebär förenklat att till exempel tvåstaviga ord som båda har betoning på första stavelsen kan uttalas antingen med accent 1 (dvs. med uttal som bílen) eller med accent 2 (dvs. med uttal som skòlan). Och norrbottningar använder alltså ofta accent 1 på ord som mer sydliga dialekttalare uttalar med accent 2. Ord som till exempel tállrik, gýmpa eller bástu klingar därför ibland lite annorlunda hemma hos oss liksom även en del egennamn. Min man uttalar färre och färre ord med accent 1, men mina svärföräldrar är och förblir fármor och fárfar med accent 1, och så säger även jag och våra tre barn. När jag hörde min yngsta son läsa häromdagen hörde jag att han till och med använder samma uttal även om det inte gäller hans egen farmor och farfar. Och min mans bror är och förblir en Anders med norrbottniskt uttal.

Det finns också dialektforskare som hävdar att man i vissa dialekter, bland annat norrbottniskan, inte alltid använder kongruensböjning. Men om det säger vi bara: ”De som säger att vi i Norrbotten inte kongruensböjer, de är dum”.

Stockholmskan - omystiska dialekter nr 2

Idag är det dags för det andra inlägget i serien med blogginlägg som anspelar på Fredrik Lindströms Svenska dialektmysterier. Om du har följt Pratbubblor länge så vet du säkert att jag är en äkta stockholmare som gärna försvarar min dialekt när den bespottas och jämförs med rustika bohusländskan eller genomgenuina gutemålet. Att Enligt tv-tablån ska Fredrik ikväll reda ut varför Stockholmskan ofta upplevs som ful och det ska bli kul att höra vad hans intervjuoffer säger. Kommentera gärna här på Pratbubblor - både Fredrik Lindströms teori och om du som läsare tycker något om stockholmskan.

Mitt bidrag till Pratbubblors omystiska dialekter blir några härliga ord ur Stockholmskan:

Sala - Att sala till något betyder att flera personer går ihop för att betala något, en insamling. Men ordet kan också glida i betydelsen och användas synonymt med betala, "dags att sala in sina p-böter".

Barre, binge - Om du har en schysst barre i Jursan (Djursholm) ligger du förmodligen i det övre häradet när det gäller inkomst. Barre betyder nämligen hus och jag har en känsla av att det används företrädesvis om större och lite flottare hus. Men en kollega påpekade att hon också använt barre om lägenhet, så minsta gemensamma nämnare verkar vara bostad. Samma är det med binge. Det kan betyda bostad men också säng, så där är minsta gemensamma nämnare sovplats.

Hen - subjekt, objekt och genitiv

Den här månadens språkbrev handlade om hen ur ett språkligt perspektiv. Vi har fått många läsarreaktioner och de flesta ställer frågan Men hur ska man hantera och böja ordet? Så här kommer en liten utredning.

I subjektsformen (den som utför handlingen i en sats) heter det hen: När kunden besöker vår webbplats får hen frågan om hen vill logga in.

I objektsform (den som blir utsatt för handlingen i en sats) heter det också hen: Om besökaren vill ha interaktion, ge hen det.

I genitiv (som betecknar ägande) heter det hens: Läsaren vill bara att du tillgodoser hens behov av information.

Så nu är alla pionjärer rustade att börja använda detta nya pronomen.

Att byta dialekt - omystiska dialekter nr 1

När jag var 9 år gammal flyttade jag från Kramfors i Ångermanland till Bräcke i Jämtland. Att jag skulle ha en ångermanländsk dialekt var inget jag hade reflekterat över - själv trodde jag inte att jag pratade med någon särskild dialekt. Att jämtarna pratade lite annorlunda märkte jag däremot. Det u-liknande ljudet i vissa ord med ö (söndag blev sundag), sje-ljud långt bak i halsen, tjocka L och främmande ord. En av vännerna hade en bryggstu på gården och jag vågade aldrig fråga vad det betydde, utan accepterade tyst att det övergivna huset vi brukade leka i kallades så. Och så uttalade de ord annorlunda. I Ångermanland hade min bästis varit den enda som uttalade messmör med kort e - mess-mör - nu var det jag som blev retad för att jag var den enda som sa mes-smör!

Den jämtländska dialekten växer ...
Men efter några år i Jämtland märkte jag att jag nog började växla till den nya dialekten. När jag pratade i telefon med min ångermanländska bästis hörde jag plötsligt att hon och jag pratade på olika sätt. När hon skulle framhålla något med "Det är ju så" lät hennes betoning av är helt främmande mot mitt. "De Ä ju så!" sa hon medan jag sa "De e ju så!". Och på hockeyresor till Örnsköldsvik blev jag helt hemlängtande varm i kroppen av att höra det vackra y-aktiga uttalet i ordet puck. Men jämtarnas hemska uttal av Övik - med betoning på första stavelsen - fick hela kroppen att vrida sig av obehag. Betoningen ligger ju på andra stavelsen! Herregud så respektlöst! Nog kommer en del av den ångermanländska dialekten alltid att leva kvar.

... och blir starkast
Efter att ha vuxit upp med båda de här dialekterna har jag inte riktigt kunnat bestämma mig för vilken jag identifierar mig med mest. Som inflyttad till Jämtland utan rötter där (och jämte blir man först i fjärde generationen eller något sånt) ligger ångermanländskan mig väldigt varmt om hjärtat, men som sagt finns det nog inte så mycket ångermanländska kvar i mitt tal. Det känns så synd. För ungefär ett halvår sedan fick jag slutligen acceptera att det var jämtländskan* som var starkast. På ett mingel träffade jag en kvinna från Östersund, och när vi pratat en stund förstod hon att jag också var från Jämtland. "Men hur visste du det? frågade jag. "Jomen det hörs ju".

Plötsligt dyker stockholmskan upp
När jag nu har bott i Stockholm i två år märker jag att en ny dialektutjämning börjar ske. Allra tydligast märker jag det på mitt eget namn. Jag börjar acceptera det stockholmska uttalet av Ingrid, där betoningen ligger på den första stavelsen istället för den andra. För någon månad sedan uttalade jag till och med mitt eget namn på stockholmskt vis när pratade med en väns barn. Jag som alltid har avskytt det uttalet av mitt namn! Men om jag någonsin kommer att säga att jag "eter en rekmacka"? Nej, det tror jag knappast.

*Det är stor skillnad på rikssvenska med regionala jämtländska drag och jamska, som är dialekten i Jämtland. Därför kallar jag jämtländsk rikssvenska för jämtländska. Jamskan ligger nära trönderskan i Norge och är väldigt svårbegriplig för utomstående. Jag förstår knappt någonting när jämtar börjar prata bred jamska.

Nu blir vi dialektnördar

Imorgon är det premiär för en ny säsong av Fredrik Lindströms populära program "Svenska dialektmysterier" kl 21.00 i SVT1. I åtta veckor kommer Fredrik att resa runt i landet och lära känna ännu fler spännande dialekter. Vi på Språkkonsulterna gillar också alla olika vackra och roliga svenska dialekter - därför gör vi Fredrik sällskap i vår och kommer att dela med oss av våra egna dialektminnen på onsdagar. Missa inte den första delen imorgon!

Läs mer om Fredrik Lindströms program på DN, SvD och Aftonbladet.

Glad korrekturläsningsdag!

Idag är det korrekturläsningsdagen borta i USA. Grundaren av korrekturläsningsdagen, Judy Beaver, valde den här dagen eftersom hennes språkpolis till mamma fyllde år den 8 mars. Men den här dagen är inte riktigt till för språkpoliser, utan syftet med den är att främja korrekta texter och peka på vikten av korrekturläsare. Här på Språkkonsulterna bara ramlar det in mängder av roliga korrekturläsningsuppdrag just nu, så vi tycker verkligen att det passar bra att fira!

En annan språkblogg har sammanställt en lista över fruktansvärda, pinsamma och roliga korrekturfel (på engelska). Här finns bibeln som uppmanade till äktenskapsbrott och examensintygen som felstavade universitetets namn. Ta fram skämskuddarna innan du börjar läsa. Själv tittar jag på bildspelet med felstavade tatueringar och blir nästan lite gråtfärdig. Ska jag någonsin tatuera in något kommer jag nog inte att våga välja ett motiv med text!

Facebook-gilla på franska

På Facebook kan man som bekant "gilla" inlägg och bilder av andra användare - en enkel knapptryckning och så har man visat lite uppskattning. Enkelt och kul! Det kommer från engelskans "like", vilket ligger väldigt nära betydelsen i "gilla". Men just nu har jag bytt Facebook-språk till franska (det är ett superbra knep för att få fart på skolfranskan) och ser att man inte bara gillar saker där. Man älskar dem!

Nyfiken och språknördig som jag är kunde jag inte låta bli att titta på några andra språk. Men det verkar bara vara på franska som Facebook-känslorna svallar så mycket. Kanske finns det ingen bra fransk motsvarighet till det lite svalare gilla? Eller är fransmännen väldigt passionerade även på fejjan?

Kul autosvar

Vissa texttyper är så stereotypa och tråkiga att ingen någonsin läser dem. Så är det med det lilla autosvaret som vi sätter på vår e-post när vi ska vara lediga eller borta. Men eftersom de är så stereotypa är det lätt att få uppmärksamhet om man bryter det minsta lilla mot konventionen. Det här autosvaret (något modifierat) fick vi när vi skickade ut blänkare om språkkrysset förra veckan.

Osäkra språktester avgör livsviktiga frågor

Idag rapporterar DN om att Migrationsverket fortfarande använder sina omdiskuterade språkanalyser för att fastställa varifrån asylsökande utan papper kommer. Analyserna var starkt ifrågasatta av språkvetare redan när de användes första gången för sådär 15 år sedan eftersom det kan vara mycket svårt att slå fast en sådan sak med hjälp av den analysmetod som används. Enligt företaget Sprakab går testerna till så här:
1. En analytiker lyssnar på en inspelning av den asylsökande och avgör vilket land eller vilken region personen kommer ifrån.
2. Den asylsökande får svara på frågor om det område som han säger sig komma ifrån.
3. Den asylsökande får göra ett skriftligt test.

Det här verkar ju tillförlitligt vid ett första påseende. Men när det sedan framkommer att de personer som ska avgöra den asylsökandes ursprung inte nödvändigtvis eller ens sannolikt har samma modersmål som testet utförs på blir man lite kall om fötterna och svettig i pannan. Tänk dig själv hur svårt det kan vara ibland att höra skillnad på exempelvis utpräglad gotländska och finlandssvenska och hur en person kan ha brytning och tala rungande skånska samtidigt. Tänk dig sedan att du ska göra motsvarande avgöranden för dialekter och brytningar på norska. Eller på engelska.

Nu har väl förhoppningsvis de personer som anlitas för att utföra sådan här tester säkert vana och erfarenhet, kanske också utbildning i fonologi, men det känns ändå som att felmarginalen är alldeles för stor för att en svensk myndighet ska använda en så osäker och ifrågasatt metod för att avgöra livsviktiga frågor. Jag är upprörd!