Ångra inte att du har njutit, men kanske om du varit för arg

Varje sommar far jag och min familj norrut med bil från Stockholm för att hälsa på mina svärföräldrar som bor utanför Luleå. Det är en ganska dryg resa på så där en 95 mil. Vi brukar dela upp resan i två etapper men det blir ändå rätt långa dagsturer längs med vägarna i vårt långa land, både dit och hem. Jag har visserligen körkort men med åren har det blivit så att min man kör större delen av resan. Själv ägnar jag en stor del av bilresorna åt att fundera över ortsnamn – i min mening ett mycket spännande forskningsområde (se även vårt tidigare inlägg om Mellerud).

Jag studerar mönster, funderar över betydelser (”Tänk, i det här området verkar många av ortsnamnen sluta på -böle, undrar vad det betyder”), och förundras också över en del riktigt udda namn på framför allt små orter runtom i landet. Ett av de mest spännande efterleden är -ånger som finns i många orter i Ångermanland och Hälsingland. Och två av mina absoluta favoritorter är Njutånger och Harmånger. Alltid när vi passerar de vägskyltarna börjar jag fundera över betydelsen. Det låter ju så härligt kärvt, som att OM man skulle våga sig på att njuta lite då får man allt ångra sig efteråt. Och det är nog bäst att inte bli för arg för det får man ändå äta upp.

Men så roligt är det ju förstås inte. Det har jag kollat upp nu. Namnet -ånger i ortsnamn anger enligt svenskt ortnamnslexikon (via wikipedia) att ”orten ligger eller låg vid en havsvik, (viken kan ha uppgrundats av landhöjningen), som här kallas ånger eller anger. -ånger fungerar vanligen som efterled i namnet. Det kan också fungera som förled, som i landskapsnamnet Ångermanland. Efterledet -anger förekommer också i Norge, till exempel i ortnamnen Leikanger och Hardanger.”

Så nu vet ni det. Och jag med. Får se om jag kommer ihåg deta nästa gång jag passerar någon av dessa orter eller om jag återgår till mina egna tolkningar.

Alla naturnamn kommer (nog) inte från naturen

Jag skrev i ett tidigare inlägg om de dramatiska lulesamiska naturnamnen i Sarek. Men där finns även utrymme för komik!

Strax väster om Sarek finns sluttningen Njavvebuollda och bäcken Njavvejågåsj. Njavve är benämningen för "det långa håret under hanrenens och getens hals". Kanske har det mjuka gräset i sluttningen jämförts med renens njavve, föreslår Claes Grundsten i sin lilla bok om turer i Sarek. Ja, det passar ju in i mönstret för hur namnen verkar ha uppkommit.

Längre ner heter dock det nämnda vattendraget Njabbejåhkå, och njabbe betyder "att ta med handen under kolten på en kvinna". Den betydelsen är svårare att koppla till egenskaper i terrängen utan att bli alltför vulgär. Det troliga, menar Grundsten, är därför att någon skämtade med den som skrev ner de gamla samiska namnen. Ett lyckat skämt, som alltså lever vidare på Lantmäteriets fjällkarta än i dag.

Om värdet av språkkunskaper i fjällen

Under juli vandrade jag i Sarek och njöt självklart av det vidunderliga landskapet. Men jag roade mig också med att fundera lite mer på de lulesamiska namnen på bergen, topparna, dalarna, sluttningarna, vattendragen och så vidare. Till min hjälp hade jag då en liten men fyllig bok av fjällgurun Claes Grundsten: Sarek: turbeskrivningar.

Namnen beskriver landskapet

De flesta namnen på Lantmäteriets fjällkarta är sammansättningar. Ordets andra del (efterleden) talar om vad i naturen det handlar om: tjåhkkå är ett berg, buollda är en sluttning, jávrre är en sjö och jåhkå är en större fors eller å. Jag drar dessutom slutsatsen att ändelsen -sj har en förminskande betydelse: javrasj är en mindre jávrre (d.v.s. en tjärn) och jågåsj är en mindre jåhkå (d.v.s. en liten bäck).

Förleden ger sedan en ofta praktiskt målande beskrivning som säger något om landskapet. I boken får jag  till exempel veta att Nijrávbuollda är en sluttning med nedrasade stenar och att Vuojnestjåhkkå är berget med bra utsikt.

Dramatiska berg, dramatiska namn

Namnen ger alltså en hint om hur landskapet ser ut. Och från Vuojnestjåkkå har man verkligen bra utsikt, den är otroligt dramatisk. Bergen man ser därifrån har passande nog fått dramatiska namn: Ähpar betyder "vålnad efter mördat barn", och så bergskammen Bierikbakte, "det stupbranta galningsberget". Med sådana namn behöver man ju knappast hitta på historier om troll och vittror för att få de äventyrslystna att hålla sig kvar i dalen!

Vad är värt att namnge - och för vem?

Jag har någon gång hört att samerna generellt inte har några namn på fjälltopparna, helt enkelt för att de inte är viktiga. Men på kartan ser jag ju att det finns samiska namn även på toppar. Fast det verkar ofta vara sådana som är lite säregna och som därför kanske har fungerat som hjälp för att orientera sig - eller för att skrämmas?

De toppar som mest verkar intressanta som bestigningsobjekt för livströtta äventyrare har däremot bara svenska namn: Kantberget, Bucht-toppen, Sydtoppen, Nordtoppen, Vargtoppen ...

Jag ryser nästan när jag ser att det intill det stupbranta galningsberget finns något som heter Nilas kam. "Nila, Nila", tänker jag, "du borde ha lärt dig lite lulesamiska innan du klättrade upp!"

Denna töis fick soleld i summar

Min sommar har varit ovanligt gotländsk. Inte nog med att jag fick njuta av flera soldränkta dagar i vackra Visby; innan semestern ens började var jag på fest hos en gotländska som tyckte att en rolig festlek skulle vara att gissa betydelsen av olika gotländska ord. Och visst var det kul - men svårt! Jag och min lagkamrat grunnade och grunnade och till slut fick vi bara några få rätt. Se själv vårt tjusiga glospapper.

Väl på plats i Visby kan man ju säga att jag var lite förberedd på att använda ord som bodi om mataffären, småfolk om barn, hynå om hönor och pinnsvein om igelkottar. Men det var inte så ofta vi kunde höra gotländsk dialekt när vi var ute bland folk. De flesta som tog våra matbeställningar och sålde souvenirer verkade vara sommarjobbande eller ditflyttade fastlandsmänniskor. Det var förstås synd att inte få höra mer av den vackra gotländska dialekten. Men vi led inte märkbart av dialektbristen utan njöt i fulla drag av all härlig glass, mat, sol och sightseeing.

Mot slutet av resan fick jag ändå nytta av de nya glosorna. Jag brände mig lite i den starka solen och fick alltså vad gotlänningarna kallar för soleld. Ett väldigt målande och bra ord som jag genast införde i min vokabulär.

Stugan, sommarstället eller torpet - vad säger du?

Det mest typiskt svenska semesterordet måste nästan vara sommarstuga. Finns det något mer typiskt sommarsvenskt än att packa Volvon till bristningsgränsen och resa i väg till sin lilla röda stuga med vita knutar och utedass? Det är egentligen inte konstigt att ett så kärt barn har många namn, men faktiskt är det först sedan jag flyttade till Stockholm som jag upptäckte hur många synonymer det finns för ordet sommarstuga.

I Norrbotten for vi på stugan

I Norrbotten, där jag växte upp, sa alla nämligen bara stugan. Eventuellt med sje-ljud i början och stark betoning på u. Och man åkte inte till sin stuga, man for på stugan. Och det skulle jag fortfarande göra, om jag hade haft någon. Nu far jag i stället då och då på mina svärföräldrars stuga. De kommer från Härnösand i Västernorrland, ungefär 50 mil söder om min uppväxtort, och säger också stuga, men de far däremot inte på den, utan till den.

Stockholmarna har fler synonymer

Om man fortsätter ytterligare cirka 50 mil söderut i landet och hamnar i Stockholm, där jag numer bor, hör man däremot sällan ordet stuga användas. Möjligen säger vissa sommarstuga, men stugan som förkortad variant verkar inte vara så vanligt. I alla fall inte bland dem jag umgås med. Däremot finns det massor av andra ord som stockholmarna svänger sig med som jag aldrig kan påminna mig om att jag hört användas i norra Norrland.

Här har man lantställe, sommarställe, sommarhus, fritidshus eller torp. Jag önskar att jag även kunde säga att jag hör folk tala om sitt sommarnöje, men det ordet verkar ha strukits ur folks vokabulär ungefär samtidigt som Anderssonskans Kalle slutade att filmatiseras.

Torpet - Stockholmsuttryck eller tidstypiskt modeord?

Det allra vanligaste ordet för sommarstuga som jag hör vänner och kollegor här i Stockholm använda är nog torp. Men det kan hända att det är typiskt för tiden snarare än det för det geografiska området.

Kanske började norrbottningarna också tala om sina torp i samband med att barfota-Ernst slog igenom i tv-rutan och Elle interiör började göra reportage där de frontade romantiskt lantliga miljöer? Det var nog nämligen ungefär samtidigt som jag flyttade hit och förvånades över att alla stockholmare verkade bli torpare under sommaren.

Har du någon känsla för om torp i betydelsen sommarstuga är ett typiskt stockholmsuttryck eller ett av 00-talets modeord? Och vad säger man om sommarstugor i andra delar av landet? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina kunskaper om sommarstugeord!

Baske mig, smiska mig

"Jag är baske mig ingen ohederlig person!" sa Mona Sahlin när hon anklagades i den så kallade toblerone-affären. Redan då var det lite gammaldags halvtöntigt att använda uttrycket baske mig och särskilt av en så förhållandevis ung person. (Mona Sahlin var i 35-årsåldern på den tiden.)

Häromdagen var vi några kompisar som diskuterade uttryckets härkomst och vi hade flera teorier. Någon tänkte att det kunde komma från Baskien - att det hade något med baskernas envishet att göra. Men det var förstås helt fel.

Så tänkte vi att det måste ha något gemensamt med förbaskat som i sin tur skulle vara en mildare variant av förbannat, och där verkade vi var något på spåren. Enligt SAOB är förbaskat, förbannat, baske mig och banne mig är olika varianter med samma grundbetydelse, nämligen slå eller daska. Baske mig betyder alltså ungefär smiska mig. Vilken tur att den stora journalistmobben under toblerone-härvan inte hade koll på det!

Hårda bud i Mellerud

I sommar har jag tillbringat en vecka i det vackra Dalsland. Där finns det många orter som slutar på  -rud, till exempel Håverud med den fantastiska akvedukten, Upperud och så förstås Mellerud med de hårda buden. 

Men varifrån kommer egentlgen det fåniga uttrycket "Hårda bud i Mellerud"? Är Mellerud en särskilt karg och svårodlad plats eller har de haft en diktatorisk kommunchef eller något annat som gör att det är hårdare att leva i Mellerud än någon annan stans? Nej, inget av detta stämmer på den idylliska lilla kommunen nära norska gränsen. Istället hävdar många att uttrycket har sitt ursprung i ett annat, nästan lika fånigt uttryck: 

Hårda bud sa Moses när han tappade stentavlorna på tårna.

Sedan skulle uttrycket ha förvanskats och gjorts om för att rimma. Jag känner mig lite tveksam till förklaringen och tänker uttrycket kan inte ha fått en sådan spridning om inte någon radio- eller tv-profil, typ Martin Ljung eller Lennart Hyland, sagt det i något sammanhang. Det är också en hypotes som finns på Melleruds egen webbplats.

Tydligen finns det också en utbyggd variant av utttrycket som används i Norrland:

Hårda bud i Mellerud, men värre va're i Gällivare. 

Eller ännu mer:

 Hårda bud i Mellerud, men värre va're i Gällivare.
Men värst ändå i Billingsfors, där kärringarna slåss.

Kom inte och säg att svenska småstäder inte är påhittiga.

Termer del 5 - det hårda vardagslivet som terminolog

När jag läste till språkkonsult hade vi en kurs i terminologi som var otroligt intressant, intensiv och lärorik. Och rolig! Jag blev sugen på att arbeta mer med terminologi. Särskilt roligt var det att få klura och komma på en ny term. Sedan dess har jag visserligen inte arbetat som terminolog, men jag har ändå fått göra lite terminologiskt arbete och på så sätt fått lite inblick i terminologens vardagsarbete.

Termarbetet i EU
Förra året gjorde jag gjorde översättarpraktik på Europaparlamentet, och då fick vi praktikanter prova på allt möjligt arbete på språkenheterna. Bland annat fick vi grotta ner oss i ett terminologiarbete där vi skulle översätta termer som saknades i EU:s enorma termdatabas IATE. Med spänning såg jag fram emot att äntligen få prova på att vara terminolog.

Men det terminologiska vardagsarbetet på Europaparlamentet var, förstås, betydligt mer strikt än under terminologikursen på universitetet. Och särskilt då för oss praktikanter. Det var aldrig tal om att försöka skapa nya termer, även om det inte gick att hitta en svensk motsvarighet till den engelska termen vi skulle översätta. Lite motvilligt sökte jag så gott jag kunde efter källor med befintliga definitioner av termer som skulle fungera som översättningar av de engelska termerna. Det tog tid, det var mödosamt, och det var inte så mycket klurig problemlösning som jag hade hoppats på. Men om det var kul att få se resultatet av arbetet när jag slog upp en av mina termer i IATE? Gissa!

Remisser, remisser, remisser
Även på hemmaplan har jag märkt att terminologiarbetet är tidskrävande, trots att jag inte varit lika inblandad. Här är det en definition av ordet klarspråk som under året har stöpts och blötts och skickats ut på remiss och skickats ut igen och ... Det tar mycket tid att skicka runt en definition på remiss till alla som ska tycka till om den! Men samtidigt är det självklart väldigt viktigt att terminologiarbetet får ta tid så definitionen blir så bra den bara kan bli. Resultatet av allt hårt arbete kan du se i Rikstermbanken senare i år.

Hårt arbete och mycket ansvar
Mina nerslag i terminologens vardag har lärt mig att terminologiarbete är hårt och ibland segt, samt väldigt ansvarsfullt. De termer och definitioner man sätter på pränt kommer att användas och granskas av många, många yrkesmänniskor och det är därför otroligt viktigt att de är välskrivna och tidslösa. Termerna och dess definitioner kanske måste stå kvar i flera år! Så det här att definitionsarbete är hårt och tidskrävande - det godtar jag absolut.

Termer del 4 - envisa ord

Språkliga traditioner är starka

Det händer än i dag att jag träffar på människor som kallar brandmän för brandsoldater. Det är intressant att se hur ord i en verksamhet lever kvar långt efter det att de egentligen bytts ut mot modernare alternativ. Ordet brandsoldat togs bort för hundra år sedan, men är tydligen så inpräntat i framför allt den äldre generationen att det används än i dag.

Militären släckte bränder

Men det kanske är naturligt med tanke på att verksamheten även i dag kallas för just brandförsvar. Anledningen till det är att brandbekämpningen från allra första början var en militär uppgift, så det var just soldater som ryckte ut vid bränder. De leddes av brandkorpraler och andra med militära titlar, och även dessa titlar levde kvar långt efter det att brandförsvaret "civiliserats". Och trots modernisering av språket och termerna i verksamheten, så kan man faktiskt än i dag finna rester av den militära historien. Genom detta blir brandförsvarets historia också ett stycke språkhistoria.

Ord som lever kvar

När brandförsvaret i dag talar om den tid det tar för en brandstyrka att rycka ut så använder man fortfarande ordet anspänningstid. Det är en kvarleva från den tid då brandsoldaterna skulle spänna hästarna framför sina vagnar. Brandmän talar än i dag om att de nedkämpar en brand. Låter inte det militärt, så säg? Brandförsvaret talar fortfarande också om att deras anryckningsvägar i hus och andra anläggningar måste vara fria, så att de kommer fram. Att rycka an har onekligen en militär klang. Och i brandförsvarets organisation år 2013 finns fortfarande tjänsten ordonnans. Språkliga kvarlevor från en svunnen tid då det militära försvaret också var brandförsvaret.

Termer del 3 - alla kan lära sig nya ord

När jag ställer frågan Vad utmärker en svår text? på mina kurser finns nästan alltid facktermer och fackuttryck med bland svaren. Och visst stämmer det att många facktermer kan tynga en text mycket för den som inte är insatt i fackområdet. Titta bara på den här nördiga texten från en språkvetenskaplig tenta:

Dela upp ordet i morfem. Ev. fogemorfem sätts inom parentes enligt följande exempel: bord-(s)-ben). Notera under varje morfem om det är ett rotmorfem eller om det är ett prefix eller ett suffix. (Man kan skriva ”rot” resp. ”pref” och ”suff”.) I trädstrukturen anges vid varje nod om det rör sig om en sammansättning eller en avledning.

Här duggar facktermerna tätt och för en lekman blir läsningen omöjlig, eller i alla fall väldigt mödosam. Men det är sällan en text som vänder sig till en bredare målgrupp har så många facktermer.

Alla människor kan lära sig nya ord

Vi utvecklar vårt språk under hela livet. Visst lär vi oss flest ord per dag under barnaåren och ungdomsåren, men vi fortsätter att lägga till nya ord hela tiden i alla åldrar. En text som innehåller enstaka facktermer är alltså inte någonting som jag avråder ifrån, bara ordet förekommer i ett sammanhang som gör att läsaren kan dra slutsatser om betydelsen. Titta på den här texten från ett internetforum om språk:

På svenska har vi ju deponensverb som ser ut som om de är i passiv form, men de används och fungerar precis som verb i aktiv form. Finns deponensverben i norskan också? 

Här går läsningen lättare för lekmannen, även om det förstås kräver fokus. Om läsaren har lite koll på verb i aktiv och passiv form, förstår man tillräckligt mycket för att kunna ringa in ordet deponensverb, om än inte exakt. Med några exempelord som hjälp klarnar innebörden ytterligare:

På svenska har vi ju deponensverb som ser ut som om de är i passiv form, men de används och fungerar precis som verb i aktiv form, t.ex. andas, svettas. Finns deponensverben i norskan också? 

Ge ledtrådar till facktermerna

Det finns många sätt att ge läsaren ledtrådar till ordens betydelse. Här är mina favoriter:
• Epitet: Du kan använda deklarationssystemet TDS
• Förtydligande: Ange bestämmelseland, d.v.s. landet dit varan ska.
• Exemplifiering: Sändningen kan bestå av bulkvaror, t.ex. pressat trä eller värmebehandlade produkter.

Var inte rädd

Så var inte rädd för facktermerna, men se till att du inte använder dem i onödan när du skriver för lekmän. Då skapar du avstånd mellan dig och läsaren. Om du däremot skriver för fackmän är termerna inkluderande och ger skärpa och exakthet i din text.

Termer del 2 - det viktiga ordvalet

"Hur ofta spelar du på sportrelaterade skicklighetsspel?" Den frågan fick jag nyligen i en Sifo-undersökning på webben. Jag förstod först inte, men hann inte undra särskilt länge över vad det kunde vara för spel. I anslutning till frågan fanns nämligen förklaringen: "Med sportrelaterade skicklighetsspel menar vi t.ex. Dagens Dubbel, V75, Måltipset, Oddset, Stryktipset m.fl."

Men den där frågan väckte flera frågor i mig. "Sportrelaterade skicklighetsspel" låter lite konstruerat, en term som någon har tänkt ut för att ge en företeelse lite högre status. Undrar om det är en vedertagen term. Naturligtvis har jag kollat i den spännande Rikstermbanken, men där finns det inte med (däremot förirrade jag mig i de olika ordlistornas värld och hittade en massa andra intressanta grejer).

En annan fråga är varför Sifo uttryckte sig så. Kan inte ordvalet påverka hur vi i panelen svarar på frågan? Språknörd som jag är fantiserar jag om att de har valt olika formuleringar för olika grupper - för kanske var det där i själva verket inte en undersökning om våra spelvanor, utan om hur vi reagerar på olika ordval?

Jag är övertygad om att orden påverkar hur vi ser på saker och ting här i världen. Och visst påverkar vår syn på världen hur vi benämner saker och ting? Lyssna bara på skillnaden mellan "papperslös invandrare" och "illegal invandrare".

När det gäller känsliga ämnen så finns det ju en tendens att vi börjar använda nya benämningar när laddningen runt ett visst ord har blivit för stark, så att orden får en ny betydelse över tid. Jag tänker på hur vi benämner människor som avviker från normen (i dag vore det ju till exempel fullkomligt otänkbart att på allvar kalla en person med kognitiv funktionsnedsättning för "idiot") och vissa yrken med låg status.

Förresten: jag svarade "aldrig" på Sifos fråga. Jag föredrar nämligen att spela ordrelaterade skicklighetsspel.

Termer del 1 - termer är inte farligt, men använd dem varligt

Det juridiska språket är ofta svårtillgängligt för ovana läsare. Många skyller det på termerna. Det finns till och med de som hävdar att juridiskt klarspråk är omöjligt, på grund av att klarspråksförespråkarna förbjuder facktermer, och att facktermer är oundvikligt i juridiskt språk. Det är en missuppfattning. Vi som jobbar med klarspråk och juridiskt språk vet att det sällan är själva termerna som är det största hindret för läsarna av juridiska texter. Du får gärna använda facktermer, så länge du använder dem med omdöme och förklarar dem i texten.

En annan missuppfattning när det gäller juridisk terminologi är att facktermerna utgör en betydande del av texten. I själva verket är de inte särskilt många, under 3 procent enligt en amerikansk undersökning. De svåra orden är oftare bara gamla eller ovanliga, än regelrätta termer. Ovanliga småord, till exempel ”ävensom” i stället för ”också”, gör texten inte bara onödigt svårtillgänglig utan ger den dessutom ett tonfall som avskräcker många från att läsa den.

Termerna är med andra ord inte fler i den normala juridiska texten än att det mycket väl skulle gå att bjuda läsarna på en kort förklaring till de svåraste. En hjälp som även många jurister antagligen skulle uppskatta. 

Anglicismer - många i medierna

Är det någonstans man ofta använder anglicismer, så är det inom massmedierna. Jag kom i kontakt med detta redan på slutet av 80-talet då jag arbetade som sändningsledare på TV2. (Sändningsledaren är den som ansvarar för utsändningen av TV-program, trailrar, presentation m.m.).
 

Nya apparater och funktioner utan svenska namn

Till programkontrollen där vi arbetade köpte SVT ofta in nya tekniska apparater som vi använde för att på olika sätt behandla och sända ut stillbilder och rörliga bilder. En av apparaterna var en så kallad "Still Store", där man kunde lagra bilder digitalt. Apparaten var toppmodern och helt ny i Sverige och hade förstås inget svenskt namn. Apparatens bruksanvisning var givetvis också på engelska och det dröjde inte länge förrän vi sändningsledare använde ett språk som var en salig blandning av engelska och svenska. "Jag måste stora (stååra) några bilder ur det här programbandet. Sedan ska jag croppa dem, så att jag kan göra några holdingdior." En ungefärlig översättning skulle kunna lyda: Jag ska ta och spara några bilder ur programbandet. Sedan ska jag beskära bilderna så att jag kan använda dem för att göra presentationsbilder som ska hålla kvar tevepubliken i kanalen mellan programmen. (Ordet "holdingdia" hade förresten ingenting med Stillstååren att göra, utan fanns redan tidigare. Förmodligen något vi hade snappat upp från BBC eller amerikansk teve.)

Trejla och tisa

På redaktionen pratade vi också ofta om att lägga in en teaser (tiser) som programinformation. En teaser var en reklamsnutt för ett kommande teveprogram som skulle sändas längre fram. Den skulle bara kittla (eller reta) intresset hos tittaren och inte innehålla någon detaljerad information om sändningsdag och tid. Det var detta som skilde den från en trailer, som var en mer utförlig och detaljerad programreklam som sändes några dagar före programmet. De här orden används än i dag i Sverige inom televisionen.

Traditionen lever och frodas!

Redan på 80-talet talade vi om Prime time-television (bästa sändningstid från nyheterna vid 19.30 och ett par timmar framåt). Det uttrycket används än i dag. Ingen har föreslagit någon svensk term, såvitt jag har hört. Ordet slot, som betecknar en avgränsad, bestämd programtid använde vi också för 25 år sedan. Det hör man också i dag. Så dessa, och mängder av andra anglicismer, oöversatta eller direktöversatta, präglar medievärlden i dag mer än någonsin. På 80-talet var vi bara nybörjare.

Uttryck som skaver mot språkkänslan - fast inte alltid

Jag hakar på Helenas inlägg och inleder med en skön anglicism, som jag stötte på för ett tag sedan:

”Vi finns till din service varje dag kl. 9–17.”

Misstänkt likt engelskans ”we’re at your service”, eller hur? Och skaver mot språkkänslan, i alla fall hos mig. Men nu går vi raskt vidare, utan att för den skull lämna engelskans påverkan på vårt språk – här kommer en liten iakttagelse om låneord:

Oöversatt förenklar på jobbet? 

När vi kommunicerar med varandra på jobbet vill vi gärna att det ska gå snabbt och enkelt. Vi tänker nog inte alltid igenom vilka ord vi väljer innan vi talar. Det viktigaste i ögonblicket är att kollegan förstår vad vi menar, liksom. Och har man då till exempel ett datoriserat beställningssystem på engelska kan det göra att det uppstår lite märkliga, om än kreativa, verbbildningar.

Den här konversationen hörde jag när jag var hos optikern nyligen, när en av medarbetarna där ringde upp en underleverantör:

- Ja, hej, det var från Optiker Sebättre. Det gäller order 12345.
- (…)
- Har ni inte fått den? Men jag har tryckt där uppe till höger och kreejtat den i systemet ..?
- (…)
- Jaha, ja, men nu ser jag. Då sejvar jag då och okejar, så går den iväg?
- (…)
- Tack, så bra. Hej då!

Känns det här sättet att kommunicera igen? Verben bildas naturligt i den här situationen framför datorskärmen, i diskussionen om en order. Men är de helt situationsbundna eller fungerar de även i ett samtal utan närheten till en skärm? Jag tror det. I alla fall om vi rör oss i samma språkliga domän. Men hur ska vi klassificera de här orden? Som tillfälliga låneord av engelskans create och save? Men tillfälliga och tillfälliga, förresten. De kanske snart är etablerade? Okeja, alltså godkänna, som talaren gör i mitt exempel, är ju redan ett etablerat verb i svenskan – kolla i Svenska Akademiens ordlista får du se! Men så har ordet okej i och för sig hängt med ett bra tag som interjektion och adjektiv i vårt språk, innan det bildade ett etablerat verb.

Anglicismer del 3 - fast på finska

Anglicismer är i dag ett välkänt fenomen, och vi suckar över ord och uttryck som vi tycker klingar lite osvenskt och som inte passar in i det svenska böjningssystemet. Men det finns andra språk som påverkar varandra på liknande sätt. Jag tänker på till exempel finskan och svenskan  i vårt östra grannland Finland. Alla kanske inte vet att svenska är ett av de officiella språken i Finland? Men det har det varit i flera hundra år. Naturligtvis är finskan störst och dominerar både vardag, politik och kultur.

Det är finskan som har engelskans roll i den här relationen skulle man kunna säga, det vill säga som påverkar svenskan så att det bildas så kallade finlandismer. De flesta svenskar kan förstås inte skilja finlandismerna från normalt finlandssvenskt språkbruk. Det är klart att de har egna ord och uttryck på andra sidan Östersjön tänker vi, och betraktar dem som dialektala. Men för finlandssvenskarna är de lika irriterande som anglicismerna är för oss. Svenska är ju deras modersmål.

Här är några exempel på finlandismer i finlandssvenskan:

• Hålla semester i stället för ha eller ta ut semester   
• Egenläkare i stället för husläkare
• Göra beslut i stället för fatta beslut
• Göra självmord och brott i stället för begå självmord och brott 
• Lämna emellan i stället för stå över
• Sakkännare i stället för expert eller sakkunnig

Läs mer om språken i Finland på Institutet för de inhemska språken.