Ordklasser del 7 - Räkneord

I vårt förra blogginlägg skrev Anki att substantiv är den största ordklassen. Även Tor G. Hultman skriver i Svenska Akademiens språklära att "substantiven utgör den klart största ordklassen och omfattar över hälften av svenskans lexikonord". Men här skulle jag vilja säga emot både Anki och Hultman och bestämt hävda att det är fel: Räkneorden är den största ordklassen.

Räkneord består ju som ni kanske vet av grundtal (en, ett, två tre) och ordningstal (första, andra, tredje). Och i och för sig så kanske det inte finns särskilt många räkneord i ett lexikon, men det beror ju helt enkelt på att lexikonet aldrig skulle bli väldigt tjockt om man skulle ta med alla ord i denna ordklass, för var tar talen slut?

Men trots det oändliga antalet räkneord tycker nog de flesta att den här ordklassen är ganska enkel vad gäller de grammatiska reglerna. Det mesta sitter i ryggmärgen hos modersmålstalarna. Som till exempel före vilka huvudord man använder en och ett: Det heter en bil och inte ett bil. För de som lär sig svenskan som andraspråk kan detta däremot vara väldigt svårt att lära sig eftersom det saknas tydliga regler för hur ord ska kongruensböjas.

Räkneorden räknas som en stängd ordklass där nya ordbildningar inte är möjliga. Det finns regler för hur tal följer på varandra och man kan räkna hur långt som helst. Därför kan man inte säga att man hittar på ett nytt ord, även om man skulle råka nämna ett tal som kanske aldrig förut nämnts. Etthundratjugofyratusenmiljardertrehundrafyrtiofyramiljonerfemhundraartontusensjuhundraåttiotvå. Kanske har det aldrig skrivits förut (även om det nog är troligt) men det betyder inte att det inte har existerat.

Nu tackar jag för mig innan detta inlägg blir alltför amatörfilosofiskt. I morgon får vi veta mer om interjektioner här på Pratbubblor. Hurra!

Ordklasser del 6 - substantiv

Substantiv är den största ordklassen. Det är också den mest trafikerade. Det dyker ju ständigt upp nya företeelser som vi måste kalla för någonting för att kunna prata om dem. Och finns det inte ett ord som passar så hittar vi antingen på ett, eller lånar ett från något annat språk. Ofta hänger ordet med företeelsen från givarkulturen, och på så sätt lånar vi in ord från språk och kulturer som är på modet - franskan på 1600-talet, plattyskan under Hansatiden och engelskan i dag. När en företeelse försvinner brukar även ordet vi beskriver den med försvinna ur språkbruket. Så substantiv är en föränderlig ordklass, eller öppen som det också kallas.

Även om lån från andra språk är ett vanligt sätt att utöka ordförrådet, så finns det andra. Substantiv är till exempel lätta att sätta ihop med varandra och göra sammansättningar av: handbokssuccé, ordklassöverraskning, grammatiksdagsblogginläggskribent. Det är egentligen bara vårt närminne som sätter gränsen för hur långa sammansättningar vi kan göra i svenskan. Fiffigt!

Byt ändelse så får du ett nytt ord

Ett annat sätt att skapa ett nytt ord är att låta ett befintligt ord byta ordklass. Med ändelser kan verb bli substantiv, adjektiv kan bli verb och substantiv kan bli till adjektiv. Om vi till exempel byter ut -ad i adjektivet begåvad mot -ning, får vi vips substantivet begåvning! Om vi lägger till -ande på verbet avgör blir det ett avgörande, med ett enkelt -ende blir verbet bo till ett boende,  med -else förvandlar vi att hända till en händelse, och ett -ing gör det att laga till en färdig lagning. Självklart går det att byta ordklass åt andra hållet också. Till exempel genom att lägga till ett -a så att så att ett substantiv som bil blir ett verb: bila.

Hur funkar andra språk?

Det här är en funktion i språket som jag verkligen gillar. Släng er i väggen alla ni som klagar över att svenskan är ett ordfattigt språk. Jag svarar jag er raskt med ett substantiv avlett från verbet snacka genom att stryka ändelsen -a: snack! Svenskan är ju möjligheternas språk, hävdar jag med stor ödmjukhet och medvetenhet om att alla språk är fantastiska på många olika sätt. Men det här extra kul i svenskan. Hur andra språk funkar får ni gärna berätta. Vilka coola ordbildningsfunktioner har till exempel samiskan, kurdiskan eller franskan?

Lagom många substantiv är bäst

Jag slutar dock med att höja ett varningens finger. Substantiv är av naturen ganska orörliga, de packar information. Så glöm inte de andra ordklasserna när du skriver! Verben för fart och fläkt, och adjektiven för färg och form. Om alltför många ord i din text slutar på de där magiska substantivändelserna finns det en risk att den är onödigt informationstät och kan behöva ett par verb för att underlätta läsningen.

Vi delar ut ordklasser

Om du har vägarna förbi T-centralen (Plattan) på morgonen fredagen den 22 mars (7.30) så kan du få ett ord på vägen till jobbet. Då är det nämligen Grammatikdagen, och Språkkonsulterna delar ut ordklasser! Du som bor i Malmö får bege dig till Centralstationen för att få dig ett ord!

Ordklasser del 5 - pronomen

Tack och lov att vi har pronomen! Ord som kan användas istället för substantiv eller egennamn (pronomen betyder ju istället för namn). Det finns en mängd olika pronomen med olika specialfunktioner som personliga, possessiva, demonstrativa, reflexiva, relativa och reciproka, men det är väl pronomenets förmåga att ersätta andra ord som är dess största förtjänst. För det är en funktion som vi verkligen har nytta av i en text och när vi talar. Man brukar säga att det inte finns mer än några hundra pronomen i det svenska språket, men ändå kan de utgöra en femtedel av orden. Slutledning: vi behöver våra pronomen!

Tänk till exempel om jag skulle ha skrivit de sista två meningarna ovan i en värld utan pronomen. Jag hade inte kunnat börja med Man brukar säga ... eftersom man är ett pronomen. Vad skulle jag då ha skrivit istället? Svenskarna brukar säga ...? Kreti och pleti brukar säga ...? Mats, Susanne, Henrik, Ingrid, Sara, Anki, Kristina, Helena, Helena och Annasara (jag och mina kolleger) brukar säga ...?  I det här sammanhanget var det praktiskt att kunna använda det mer generaliserande pronomenet man.

Jag hade inte heller kunnat skriva Slutledning: vi behöver våra pronomen! Vi är ju ett personligt pronomen, och vad skulle jag ha skrivit istället? Människorna på jorden? Svenskarna? Herr och fru Johansson på Tomtebogatan?

Jag kunde inte heller ha skrivit våra, eftersom det ju är ett possessivt pronomen. Och hur hade meningen blivit då? Slutledning: svenskarna behöver svenskarnas pronomen! Minst sagt lite styltigt. Ja, barnsligt rentav, för barn kan ju inte riktigt använda pronomen. Totte vill ha Tottes hink och Tottes spade, kan man höra ett barn säga och vi drar på munnen åt telningens språkliga omognad.

Om man som vuxen uttrycker sig på det sättet så blir det problem. Om jag på en anställningsintervju säger: - Mats tycker att Mats kompetens på språkområdet är en av Mats största meriter, så tror jag att intervjun tar slut i ett huj.

Nej, tack och lov att vi har pronomen! Så att vi kan skriva och tala på ett smidigt och ekonomiskt sätt som inte tröttar läsaren och lyssnaren i onödan.

Ordklasser del 4 – prepositioner

Prepositioner är oböjliga ord som vi använder för att beskriva olika förhållanden mellan personer, platser, saker, ofta positioner i rum och tid; ord som till exempel på, runt, före efter, till eller med. Ordet kommer från "pre", som betyder "framför", och "position".

Prepositioner är ofta del i en prepositionsfras, där prepositionen är huvudord och följs av en så kallad rektion. Rektionen är ofta en nominalfras (ett substantiv eller en substantivfras) men kan också vara en infinitivfras eller en bisats, som i exemplen nedan.

Vi vägrar äta på restaurang.

Vi är trötta på att äta överhuvudtaget.

Vi överlever genom att vi tar tillvara andlig energi inom oss.

En överordnad kategori till prepositioner är adpositioner som är en gemensam benämning på prepositioner, postpositioner och cirkumpositioner. En del adpositioner kan användas som både pre- och postpositioner,  till exempel runt och om (en gång om året eller året om). Exempel på cirkumpositioner är på en meter när, för ett år sedan eller för min skull. Svenskans adpositioner är mestadels prepositioner, men i till exempel japanskan finns bara postpositioner.

Ordklasser del 3 - Den svåra ordklassen

Nästa fredag den 22 mars håller vi föreläsningen Grammatik för blåbär på Kulturhuset i Stockholm. Föreläsningen är ett gratisseminarium för alla som känner att de har glömt alla gamla skolkunskaper i grammatik.

Svårförklarad ordklass

Under mitt arbete med att lägga upp föreläsningen Grammatik för blåbär blev det uppenbart att adverb är den mest svårförklarade ordklassen. Den har inga självklara kännetecken för böjning eller användning och har snarare en tendens att bli en slasktratt för sånt som inte hör hemma någon annanstans.

Adverb har blivit lättare på senare tid

Men det har faktiskt blivit lättare numera att klassificera adverben. Tidigare räknade man nämligen vissa ord med samma funktion som adjektiv till ordklassen adverb och det gjorde att det blev svårt att skilja på adjektiv och adverb. Men nu har man börjat beteckna sådan ord som adjektiv istället, till exempel långsamt i Hon reste sig långsamt eller vackert i Huset låg vackert som adverb. Själv tycker jag att det gör det hela mycket lättare. Vi behöver inte längre fundera så mycket på om ord som bestämmer substantiv är adjektiv eller adverb utan kan istället tänka: Adverb sådana ord som blir över, till exempel aldrig, lagom, faktiskt.

P.S. Du kan fortfarande anmäla dig till Grammatik för blåbär.

Ordklasser del 2 - adjektiv

Om du vill beskriva hur saker och ting ser ut, är eller var de finns i rummet eller tiden, då kommer du att använda den trevliga och hjälpsamma ordklassen adjektiv. Titta! Där slängde jag ju in två adjektiv utan att ens anstränga mig.

Adjektiv är ordklassen som beskriver substantiven. Det är alltså oftast med hjälp av adjektiven som vi målar upp känslor, pratar om smaker eller kan beskriva någons utseende i detalj. Utan adjektiven skulle matlagningsprogram bli otroligt tråkiga att titta på - Tina skulle ju aldrig kunna prata om att allt hon smakade var "jättegott"!

Adjektiven är som sagt väldigt hjälpsamma. De vill så gärna hjälpa till med att underlätta vår kommunikation att de till och med böjs efter substantivet eller pronomenet de beskriver, trots att det inte behövs för att vi ska förstå om det handlar om singular eller plural. Vi säger till exempel "en jättegod gryta", "ett jättegott rödvin" och "tre jättegoda pajer".

Men hjälp av adjektiv kan vi också jämföra olika saker. Du har säkert hört att "superlativen haglar över stjärnan" om någon kritikerrosad artist, och då är det faktiskt adjektiv som haglar. Superlativ är nämligen en av de tre komparationsklasserna vi använder om adjektiv: "god" (positiv), "godare" (komparativ), "godast" (superlativ). När superlativen haglar är alltså personen i fråga "bäst", "störst", "mest lysande", "mest begåvad" eller något annat fantastiskt. Men adjektiv använder vi till alla beskrivningar, så det går ju också att använda superlativ för att berätta att någon är riktigt usel: "sämst", "mest irriterande", "skränigast"...

Med denna lilla grammatiklektion önskar jag dig en skön och trevlig måndag!

Nu laddar vi om med ordklasser!

De senaste veckorna har vi skrivit om modersmål här på bloggen. Inläggen har blivit en blandning av personliga erfarenheter, språkvård och tänkvärda fakta. Vi har bland annat skrivit om uppväxten i en tvåspråkig miljö, suget efter att få tala sitt eget språk, varför det är så viktigt att få lära sig sitt modersmål ordentligt och vad som sker inom språkvården på området. Kanske har du som läser lärt dig något nytt – eller kanske känt igen dig?

Den här veckan byter vi ämne och kommer i några veckor framöver att skriva om ordklasser. Vilken är din favoritordklass? Verb? Adjektiv? Substantiv? Räkneord?

När jag tänker på substantiv dyker ofta den lilla ramsan jag fick lära mig i skolan automatiskt upp i mitt huvud:

 ”Substantiv är namn på ting, såsom humhum, hatt och ring.”

Ja, nu ska det förstås inte vara humhum i ramsan egentligen, men jag kommer inte riktigt ihåg hur den går. Gör du? Undrar för resten vad man har för ordklassramsor i skolan nu för tiden? Har man ens ramsor?

Håll alltså utkik efter våra reflektioner och fakta under veckorna som kommer, om du vill läsa mer om ordklasser. Och kanske har du egna språkfunderingar att dela med dig av här på bloggen?

Modersmål - del 7

- Men alltså hur gör ni när ni pratar hemma? Är det inte svårt att välja språk?
- Nä, med mamma och syster pratar jag svenska och med pappa engelska.
- Men om din pappa säger något till din syster och du vill kommentera det? Hur gör du då?

Det där med att jag hade två modersmål var lite förvirrande för mina jämnåriga kompisar när jag växte upp. Många frågor blev det, och det är klart att det var lite jobbigt att sticka ut i den homogena lilla jämtländska byn. Men med tiden insåg jag hur värdefullt det var att ha två språk. Faktum är att engelskan lite indirekt lade grunden till min språkpolisiga dröm att bli språkkonsult - jag läste ett engelskspråkigt program på gymnasiet, och den största behållningen av det valet var att lärarnas svengelska karvade fram en irriterad språkpolis. Språkpolisen försvann någonstans på språkkonsultprogrammet, men språkkonsult blev det ju av mig!

En sak som är lite svår med att ha två modersmål är att ordförråden inte alltid matchar helt. Ofta för att det inte behövs. Det finns blommor i den engelska floran som jag inte skulle kunna namnge på svenska, och tvärtom. Det finns fiskar med engelska namn som jag gärna äter men som jag inte skulle kunna hitta i Sverige eftersom jag inte vet vad de heter här. Eller så har jag lärt mig orden på det andra språket senare och tycker att de låter helt fel. Skulle haddock heta "kolja" och daisy "tusensköna"? När jag ska prata om abborre måste jag fundera länge innan jag lyckas rota fram det konstiga "perch" ur mitt engelska ordförråd.

Men sedan har förstås båda språken oöversättliga ord, och DET är riktigt jobbigt. På mina engelska hemspråkslektioner i gymnasiet kallade vi vår fikapaus för "fika" även på engelska eftersom det inte finns ett engelskt ord, och när jag på svenska ska prata om att teet har blivit gammalt blir jag frustrerad eftersom jag inte har något svenskt ord för "stale".

Förutom sådana här små ordförrådsproblem har det bara varit positivt att ha två modersmål. Men sedan min syster och jag lämnade föräldrahemmet har jag stött på ett helt nytt problem: vad ska jag använda för språk på mina semestervykort till föräldrarna? Så länge min syster bodde kvar pratade jag ju svenska med två av tre mottagare, så det var aldrig någon tvekan. Men nu då?

Det känns lika konstigt att prata "fel" språk med respektive förälder som det känns att prata engelska med en svensk vän. Andra flerspråkiga familjer kan blanda språken kors och tvärs, men det har jag aldrig klarat av. Redan när jag var liten skällde jag på mamma när hon någon gång pratade engelska med mig, för det var inte hennes språk! Språket är alltså inte bara kommunikation för mig, utan även identitet. Engelskan är pappas och de brittiska sakernas språk, svenskan är mammas och de svenska sakernas språk. Och det känns helt fel att blanda. Nu när min syster bott i engelskspråkiga länder i flera år och oftast facebookar på engelska klarar jag dock av att skriva till henne på engelska - men inte att prata engelska med henne.

Så när vi sitter samlade vid köksbordet och jag vill kommentera något som pappa har sagt till min syster, då säger jag det på svenska till henne. Och när jag numera skriver vykort till föräldrarna våndas jag en stund, sedan väljer jag ett språk som känns rätt just då.

Modersmål – del 6

Hurra, i dag är det internationella modersmålsdagen!
Modersmålsdagen utsågs som en internationell dag av UNESCO (United Nations Educational Scientific and Cultural Organisation) 1999 och sedan år 2000 har 21 februari firats som den internationella modersmålsdagen över hela världen för att öka medvetenheten om språklig och kulturell mångfald och flerspråkighet.

Här i Sverige uppmärksammas dagen på olika sätt runtom i landet. I Umeå uppmärksammar man till exempel den flerspråkighet som finns på förskolor och skolor och under veckan pågår olika aktiviteter på förskolor och skolor. Bland annat besöker modersmålslärare SFI-skolan, (svenska för invandrare), i Umeå för att möta föräldrar till barn med annat modersmål och berättar om vikten av att hålla modersmålet levande. Och i Trollhättan firar den så kallade Modersmålsenhetens lärare den internationella modersmålsdagen tillsammans med elever varje år på olika sätt. Bland annat med utställningar av elevers arbete under läsåret. Det kan vara illustrerade berättelser och sagor, temaarbeten, poesi och annat som man arbetat med under läsåret.

Det talas uppskattningsvis omkring 150 olika modersmål i Sverige. Det finns ingen riktig statistik på hur många talare det finns inom varje språk men förutom svenskan som har ungefär 8 miljoner talare är finska (235 000 talare), serbokroatiska (113 000), arabiska (93 000) och kurdiska (66 000) har flest modersmålstalare men det finns även många talare av spanska, tyska, persiska, polska, albanska, somaliska, grekiska och många, många fler språk.

Det är viktigt för varje människa att få möjlighet att använda och bli bra på sitt modersmål – en rättighet som är självklar för många, men långt ifrån för alla. Forskningen visar dessutom att invandrarbarn som får mycket undervisning på sitt modersmål klarar sig bättre i skolan, och de blir ofta också bättre på svenska.

Så kom loss alla modersmålstalare från Ale stenar till norra Lappland:
Fira internationella modersmålsdagen riktigt ordentligt i dag!

Väldigt, väldigt, och lite, lite

Om du, liksom jag, är på ständig trendspaning i språket har du säkert också lagt märke till dubbleringen av förstärkningsord som varit en stark trend de senaste åren. Under bara två minuters analys av tv-programmet Nyhetsmorgons matinslag Mitt kök noterar jag följande citat:

Det blir väldigt, väldigt gott!

Tillsätt bara lite, lite sesamolja!

Det blir jätte-, jättegott!

Chilin är väldigt, väldigt stark.

 Mycket, mycket tydlig trend, eller hur?

 

 

 

Modersmål - del 5

Jag såg ett TV-program där en kvinna som invandrat till Sverige intervjuades. Hon fick en fråga om vad hon tyckte om det svenska språket, och då berättade hon att när hon kommit till Sverige så kunde hon för första gången i livet känna verklig frid. Anledningen var, förklarade hon, att i hennes eget språk fanns inget ord för frid. När jag hörde detta blev jag fascinerad och imponerad av mitt modersmål. Var det möjligt att det svenska språket kunde få människor att känna frid bara för att vi skapat ett särskilt ord för detta? Kan vi människor bara uppleva en känsla som det finns ett ord för? Då borde människor med olika modersmål också känna olika känslor och kanske även uppfatta världen olika. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!

Mitt första aktiva minne av mitt modersmål går tillbaka till en sommar i Hälsingland i början av sextiotalet. Familjen tillbringade semestern hos goda vänner på deras bondgård Baggbo utanför Ljusdal, och det är här jag för första gången blev medveten om språket. Det underliga, fantastiska, föränderliga språket, som man kan glädjas åt, leka med och till och med nyskapa. Jag hade just fått lära mig av tant Anna att en flickgris kallas för en sugga. Min fyraåriga hjärna processade detta faktum en stund och sedan sade jag: - Men då måste väl en pojkgris vara en sagge? Jag minns tydligt att detta förslag mottogs med skratt och lovord i familjen och språket blev genast för mig någonting lustfyllt.

Vi människor är ju också intimt förknippade med vårt modersmål. Det är en viktig del av vår identitet. Det är ingen tillfällighet att förtryckare ofta förbjuder de förtryckta att använda sitt modersmål. Det har många utsatta minoriteter och folkgrupper bittert fått erfara. Tar man bort människors modersmål tar man bort deras identitet, samhörighet och grunden för deras övertygelser och syn på världen. Människor kan ibland utstå våld, förföljelse och umbäranden, men om man tar ifrån dem deras språk så rämnar själva basen för deras självbild och styrka som grupp. Var det någon som sade att språk inte är viktigt?!

Ett lättsammare exempel på vikten av det egna språket är kanske att man ofta känner saknad om man inte får tala sitt modersmål under en längre tid - man drabbas av modersmålsabstinens. Det är kanske inte så konstigt att människor som bor länge utomlands samlas i svenska och skandinaviska klubbar för att kunna umgås med landsmän och grannar i den nordiska språkgemenskapen. Man kan skylla på att det är trevligt med fester och tennisturneringar; jag tror att skälet helt enkelt är att man vill höra sig själv tala svenska för att veta att man fortfarande är sig själv. För min faster Karin räckte det med att vara på språkutbildning i England en månad. Efter tre veckor kom hon på sig själv med att en lång stund stå och tala svenska med en duva på Trafalgar Square. Hon mådde genast lite bättre! (Och duvan lär enligt faster inte ha tagit någon synbar skada.)

Modersmål - del 4

När jag började första klass i Lyckebyskolan i Blekinge för länge sedan var Modersmålet ett av ämnena på schemat. Men det var inte vilket modersmål som helst, det var svenska och inget annat. På modersmålslektionerna tränade vi läsning far ror, mor är rar utan en tanke på hur könsrollsstereotypa texten och bilderna var. Och ingen tänkte någonsin på att man kunde ha ett annat modersmål än svenska. Om någon skulle ha haft det fanns det ingen anledning till att denne någon skulle utveckla det språket. Vi bodde, levde och umgicks i Sverige och svenska var det enda språk vi behövde för vår tillvaro.

En annan tid nu

Ja, det var sannerligen en annan tid. Visserligen enklare, men också fattigare på nyanser. Idag heter skolämnet Svenska och på schemat finns även hemspråk för de barn som har ett annat, eller flera andra modersmål. Vi har en språklag vars 14 § slår fast den enskildes tillgång till språk:   

Den som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska, alternativt minoritetsspråken eller teckenspråk. Och den som har ett annat modersmål ska ges möjlighet att utveckla och använda det.  

I svenska skolor blandas i dag alla möjliga språk och de flesta ungar har ord från invandrarspråken, engelskan och svenskan i sin vardagsvokabulär. Det skulle vara kul att se hur en oskuldsfull läsebok från 50-talet skulle återge någon av dagens vardagssituationer. Kanske: Yo, hen är cool, shunnen ojnar, sweet!

Modersmål - del 3

Mitt modersmål är inte bara det språk som jag kan utan och innan, det språk där mitt ordförråd är fylligast och mest nyanserat och där grammatiken faller sig naturligt för mig. När det gäller modersmålet känner jag mig även trygg i språkligt kulturella konventioner som kanske verkar smått prilliga för de som lärt sig mitt språk senare i livet.

Min mamma jobbar med att undervisa i svenska för invandrare. Hennes elever är vårdpersonal som kommer till Norrbotten från andra delar av Europa för att arbeta. Flera av hennes elever, som alltså ändå inte kommer särskilt långväga ifrån med dagens globaliserade mått mätt, förvånas över hur mycket vi svenskar vill tacka hela tiden.

Under ett besök i en vanlig matuvarubutik ska man tacka när man får tillbaka sitt bonuskort, när man får tillbaka växel, när man får kvitto. Man ska tacka jo tack, det var bra så. Ja, man ska till och med tacka som tack när kassapersonalen tackar. Istället för varsågod.

Själv tackar jag helt naturligt. Det kommer av sig självt, mycket och ofta som sig bör. Däremot hade jag stora problem när jag under min studietid i Nya Zeeland umgicks med ett gäng amerikaner som hela tiden frågade "Whats up?" när vi sågs. Vad svarar man på det? Själva svarade de ALLTID "Not much.", men det tyckte jag kändes jätteknäppt. Jag ville ju berätta vad jag hade för mig, och jag ville veta vad de hade för sig. Men det märkte jag ganska snart var helt fel just i detta sammanhang. Ville man faktiskt veta vad någon gjorde eller hur hen mådde så fick man ställa en annorlunda formulerad följdfråga. Whats upandet var en sorts trevlighetsritual och hade inget med utbyte av information att göra.

Jag blev faktiskt aldrig helt bekväm med det där. Det blev aldrig naturligt. Sådana där konstigheter får jenkarna helt enkelt ha för sig själva. Tacka vet jag en dos hederligt tackande!

Modersmål - del 2

Jag tänker sällan på mitt modersmål. Det är ju svenska, stockholmssvenska för att vara mer precis, och jag bor och jobbar i Stockholm. Så även om det vimlar av dialekter och bruten svenska runt omkring mig i min vardag, känner jag alltid att jag befinner mig på min språkliga planhalva så att säga.

Ibland blir det dock uppenbart hur viktigt det är att få använda sitt modersmål. Det är förstås när man hamnar på någon annans språkliga planhalva, och tvingas använda ett annat språk för att uttrycka sig. Det här aktualiserades för mig när det började bli dags att fundera på årets internationella konferenser. Det är alltid otroligt lärorikt att träffa kolleger från andra länder och höra om hur deras språkvardag ser ut. Många av dem kommer från den anglosaxiska språkgemenskapen, och berättar vältaligt om hur språkarbetet går till i Australien, Storbritannien  Kanada och USA på det allmänt accepterade arbetsspråket engelska. Mina skildringar känns alltid valhänta och rätt tråkiga på engelska, och jag har svårt att få färg och liv i skildringarna av svenskt klarspråksarbete. Framför allt om jag håller föredrag och därmed pratar inför publik.

I de här miljöerna vidgas konstigt nog mitt modersmål. Jag märker att jag omfamnar inte bara svenskan, utan även finlandssvenskan och norskan, ja till och med danskan låter som mitt hemlands toner i en internationell miljö. Och det har inte bara att göra med att det är kul att träffa andra nordbor, utan det är verkligen skönt att få prata svenska. Med norrmän, finlandssvenskar och danskar kan jag utforska svenskans möjligheter att töja sig till ett nordiskt lingua franca. Det är häftigt att jag kan prata svenska med dem, och de norska och danska med mig, på ett sätt som gör att vi förstår varandra. Som om vi hade samma modersmål. Och på sätt och vis har vi ju det, historiskt sett. Så på konferens är mitt modersmål inte så snävt som stockholmskan, det innefattar hela den nordiska språkgemenskapen.

Modersmål - del 1

Nu i februari kommer vi att dela med oss av våra funderingar kring modersmål här på bloggen.

Jag börjar gärna med frågan om vad ett modersmål egentligen är. Det första språk vi lär oss som barn? Det språk vi behärskar bäst i dag? Eller kanske det språk som någon annan anser är vårt modersmål för att vi har en viss geografisk hemvist? För en del människor kan det ju bli helt olika svar på dessa frågor.

För mig som är uppvuxen norr om Örebro är svaret på den första delfrågan "närkingska", och på de övriga två svarar jag "svenska".

Under flera år bodde jag i Berlin, och där blev mitt svenska modersmål jätteviktigt för mig. Det yttrade sig bland annat i en svärmande krönika om bokstaven Å och en kreativ skrivkurs med andra svenskar. Dessutom slukade jag svenska böcker (i stället för att passa på att lära känna den tyska litteraturen). Och jag blev alltid så välkomnande bemött när någon efter en stunds samtal kopplade ihop min accent med det vackra landet i Skandinavien. "Ach, aus Schweeeeden!" sa de, med det där extra långa och uppskattande uttalet av E.

Det som hände var helt enkelt att svenskan blev en viktig och positiv del av min identitet - i mitt nya liv som invandrare.

Mitt andra modersmål, närkingskan, har en lite annan historia. Jag har ingen tydlig accent från Närke, så ofta möts jag av "Jaha, från Örebro? Det hörs inte!" På det svarade jag länge "tack" eller "vilken "tur". Kanske är det många av er som förstår det. Vem vill väl vara en gnällspik?

Närkingskan (liksom östgötskan) har som bekant inte alls hängt med i den statusutveckling som andra dialekter har genomgått. För gotländska låter ju så charmigt, och en accent från nordligare delar av landet inger ju ett sådant förtroende. Men hur låter det egentligen när Peter Flack gestaltar Hjalmar från Viby by? Ja, ni fattar.

Men så började något hända. Jag började känna saknad och avund när jag hörde andra med mer eller mindre dialekt. "Varför har jag förlorat min? Varför är vissa språk och dialekter fina, och andra fula?" funderade jag. Den här förändringen sammanföll med att jag blev sundbybergare. Kanske var det dags för en ny identitet - närking i exil?

Här i Stockholm mötte jag nämligen många som hävdade att de talade rikssvenska. Fast jag hörde ju mycket väl att det inte var så. Och att jag inte alls pratar som de.

För jag säger gröpper om gropar, och jag tycker fortfarande att reven är en räv, chefen en chäf och den praktiska pirran en säckkärra. Och om ni lyssnar noga när jag säger "kört" är det så härligt uppenbart att jag formar mitt ö lite väl långt fram i munhålan, och att jag har samma ö i både "öga" och "öra". Ja, så där som det låter därhemma, precis där Kilsbergen möter slätten. Och jag tycker att det är fint.