Var får vi allt ifrån?

Jag fascineras ibland över alla ord och uttryck som vi dagligen använder utan att vara medvetna om deras ursprung. Visste ni att en knäppgök förr var beteckningen på en gök i ett gökur som tappat sitt läte och istället bara åstadkom ett knäppande? Och kände ni till att uttrycket vara bunden till brottet har sitt ursprung i en gammal sedvana att en person som anklagades för stöld kunde få föremålen han eller hon påståtts ha stulit fästade vid sin klädnad under rättegången? Att någonting är på tapeten, vad innebar det egentligen från början? Uppsatt på väggen? Vad jag förstår så kallades en bordsduk tidigare för tapet, och det som var på tapeten var alltså framlagt på bordet för beskådande, diskussion eller förhandling. Det måste finnas oändligt många ord och uttryck som vi vant använder oss av som har en bakgrund som också kan lära oss något om dess innebörd.

Bisats eller inte - grammatikproblem nr 6

Förr lärde skolan ut satskommatering. I dag är det tydlighetskommatering som gäller. Båda metoderna har förstås både för- och nackdelar.

Satskommateringen ledde ofta till texter nerlusade med kommatecken ”för säkerhets skull”, eftersom skribenterna var osäkra på skillnaden på bisatser och huvudsatser. Satskommatering handlar nämligen om att sätta komma mellan satserna i en mening på ett ganska mekaniskt sätt.

Tydlighetskommatering, å andra sidan, handlar om att sätta kommatecken där det förtydligar sambanden i texten utan grammatiska hänsyn. Det är en metod som kan uppfattas som mer godtycklig och otydlig. Och minst lika svår att bemästra som den rigida satskommateringen. Resultatet blir ofta texter helt utan kommatecken, oavsett hur långa meningarna är och hur många bisatser de innehåller.

Vad är en bisats?

Satskommateringen förutsatte en färdighet – att kunna skilja på bisats och huvudsats. Problematiskt för många både i går och i dag.

En bisats känner du igen på att satsadverbialet (till exempel inte) hamnar före verbet (har och orkade äta i mina exempel). Regeln kallas för BIFF-regeln: i Bisats kommer Inte Före Finita verbet (det vill säga det tidsböjda verbet).

Satskommatering

Jag tycker bara om hammockar, som (inte) gungar jättehögt.

Barnen kom i samlad tropp och berättade, att de inte orkade äta mer glass.

Tydlighetskommatering

Jag tycker bara om hammockar som (inte) gungar jättehögt.

Barnen kom i samlad tropp och berättade att de inte orkade äta mer glass.

Sätt kommatecken runt parentetiska bisatser, men inte mellan huvudsatser

Mellan sådana nödvändiga bisatser ska det alltså inte vara kommatecken enligt tydlighetskommateringen. Det ska inte heller vara kommatecken mellan huvudsatser, enligt någon av metoderna.

I en huvudsats hamnar satsadverbialet (i inte och då i mitt exempel) efter verbet (mognar och kommer i mitt exempel). I dessa fall är det bättre att sätta punkt.

Bären mognar (inte) i augusti, vi kommer (då) att göra sylt på dem
Bären mognar (inte) i augusti. Vi kommer (då) att göra sylt på dem.

När ska det vara komma runt bisatserna då? Jo, när de är parentetiska eller inskjutna. Gör BIFF-testet på den här meningen:

Mina grannar, som (inte) har bott i kvarteret i trettio år, sålde (inte) sitt hus.

Självklart är det tydligheten och omsorgen om läsarna som ska vara dina ledstjärnor när du kommaterar, oavsett vilken metod du använder. Men det underlättar om du kan skilja på huvudsats och bisats.

Konstiga bokstäver - vårt största varumärke

Till lunch idag åt jag en fransk Fjørd-yoghurt till efterrätt och undrade om fransmännen vet hur bokstaven ø egentligen uttalas. Och sa naturligtvis "fjörd" tyst för mig själv ca 17 gånger. Jag började också tänka på läskvarumärket Nørdic Mist och att det, faktiskt, är ironiskt kul att ett trendigt flaskvatten heter nörddimma. Alldeles nyss såg jag en bild på en fransk annons för en färdigmacka som görs på pain suédois, "svenskt bröd" (typ Polarbröd), och trots att all text var väldigt fransk hade de slängt in några å:n och ö:n där det såg snyggt ut.

Visst är det lustigt att något så enkelt som annorlunda bokstäver är så populära när marknadsförare vill att vi ska tänka på Norden? Visst kan det bli skrattretande fel ibland, som med Nørdic Mist. Men leken med våra nordiska bokstäver fyller ju en funktion. Vi förknippar bokstäverna så intimt med Norden att tankarna genast går dit, med alla associationer som hör till. Abba, Ikea, blonda vackra människor, skidåkning, kvalitet... Mitt favoritexempel är den brittiska humorduon French & Saunders parodi på Sjunde inseglet - i förtexterna har de pyntat sina namn med alla möjliga streck och prickar och tillsammans med det svartvita landskapet tänker publiken förstås genast "Bergman!".

Färre stavfel på Facebook

I torsdags införde Facebook den efterlängtade funktionen att man kan redigera en kommentar efter det att man lagt in den. Tidigare hade man bara alternativet att låta kommentaren stå kvar eller ta bort den helt. Linnea Johansson på DN hoppas i en notis att det kansek kanske kommer att innebära färre stavfel på Facebook. Och visst är det toppen för männsikor människor som jag, vars fingrar springer snabbare än hjärnan och kastar om bokstäverna på ett försmädligt vis.

"Ursäkta hörru!"

På vägen hit i morse upplevde jag följande på tunnelbanan: en kavat pojke i barnvagn betraktar en man som står och äter kex (kanske en sen frukost?). Pojken (som kanske också är lite hungrig?) frågar sin mamma "Vad äter han?" och mamman svarar något jag inte kan höra. Pojken är fortsatt nyfiken. Han vänder sig direkt mot mannen och höjer rösten lite: "Ursäkta hörru, vad äter du?"

Det må så vara att yngre människor ofta verkar välja att nia äldre personer, men bland de allra yngsta finns det alltså innovativa varianter och kombinationer av artighet (ursäkta), duande (hörru) och direkthet (vad äter du?). Det tycker jag känns hoppfullt och spännande för svenska språkets framtid!

Dubbeltydighet – grammatikproblem nr 5

Dubbeltydiga ord ställer ibland till problem i texter. Oftast förstår man ju av sammanhanget vad betydelsen ska vara men många gånger får man stanna en stund i läsningen för att tänka efter vad som menas. Det lilla ordet då är ett exempel på ett sådant ord, när det används som bisatsinledare. Det kan ju då betyda både när och eftersom. Det användningssätt som kan störa läsningen är när läsaren inte vet vilken betydelse det är.

Läs till exempel de här meningarna:
Då saldot på ditt konto understiger 100 kronor, måste du sätta in mer pengar.
Då jag fyller år, skulle jag gärna vilja bli bjuden på middag.

Är det då som i när eller då som i eftersom?  För tydlighetens skull är det alltid bättre att skriva när eller eftersom istället för då.

Oftast stöter man på då i kausal betydelse, det vill säga i stället för eftersom. Och då finns ju också argumentet att då är mycket kortare än eftersom och går fortare att skriva. Men jag brukar läsa högt för mina barn ur Harry Potter-böckerna och där har översättaren i princip rakt av, vad jag har kunnat se, översatt alla temporala bisatsinledare med då, alltså i stället för när och då kan det ju inte direkt vara för att då är så mycket kortare än när. Som den självsvåldige högläsare jag är, så ändrar jag alltid till när i alla fall när jag läser.

Rent stilistiskt är då formellare än både när och eftersom och man hör det ju sällan i talat språk. Om du till äventyrs vill vara lite formell men ändå undvika dubbeltydighet, kan du ta steget fullt ut och i stället för eftersom välja de ännu mer formella varianterna emedan eller enär. Eller varför inte alldenstund, förty att eller ity att.

"Vilket slöseri med bokstäver!"

En sak som händer när man umgås med människor från andra nordiska länder är att man får nya perspektiv på sitt eget språk. Och på de andra språken. När en finska (med kunskaper i svenska), en danska och en svenska satt och bläddrade i en dansk tidning häromdagen pekade finskan på en del ord och frågade hur de skulle uttalas på danska. När hon fått höra det danska uttalet utbrast hon "men varför uttalar ni inte alla bokstäver? Det är ju ett sånt slöseri med bokstäver!" Jag tror att det kan vara den bästa beskrivningen av danska jag någonsin hört.

Får du ragg i sommar?

I min lokaltidning var det nyligen ett reportage om raggare och det fick min språknördiga hjärna att börja fundera på var ordet raggare kommer ifrån. SAOB ger ingen vägledning, men Wikipedia påstår att ordet ragga är åkarslang och betyder ungefär köra ett lass. Det låter ju logiskt även om jag inte ens visste att företeelsen åkarslang existerade. Men på en annan bloggs kommentarsfunktion påstår Anonym att jo, det var taxichaufförerna som använde ordet för en körning. Att det sedan överförts till dagens betydelse har att göra med att droskorna cruisade gata upp och gata ner och letade efter potentiella taxisugna kunder. Som raggare, alltså. Och vi som var med på den tiden som taxi var reglerad minns hur Stockholm var fullständigt översållat med lediga taxibilar på torsdagsförmiddagarna och hur fullständigt omöjligt det var att få en bil på en fredagskväll. Taxi, var god dröj var ett begrepp i allas medvetande. Men om det är regleringen som vi har att tacka för ordet ragga, så bockar jag gärna för det. Ordet är ju ytterst användbart och jag vet inte hur vi skulle kunna klara oss utan det.

Varför säger vi till sängs? - grammatikproblem nr 4

Denna grammatiska fråga är kanske ett mysterium snarare än ett problem – om man har svenska som förstaspråk. Lite annorlunda är det för andraspråksinlärare, som till exempel min gode vän T.

Sedan november lär sig T svenska med en hisnande fart. Han pluggar grammatik, glosor, och regler, och är flitig på att ställa frågor. En av hans senaste frågor handlar om uttrycket till sängs.

”Varför är det ett s i slutet av säng?” undrar T. Jag förklarar att det är rester av grammatik från fornsvenskan. Efter prepositionen till böjdes då substantivet i genitiv, vilket vi både då och nu markerar med ett s i slutet av ordet. Därför säger vi att vi går till sängs. Likaså att vi färdas till fots, står till svars och undrar om någon har en grammatikbok till hands.

T nickar och förstår vad jag menar. Men så skakar han på huvudet åt det som med rätta kan tyckas lite märkligt: ”Varför använder ni en böjning som egentligen inte finns längre?”

Jag funderar en stund. Vi använder egentligen inte böjningen, eftersom vi inte skapar några nya uttryck med det mönstret. Vi säger ju inte att vi längtar till semesters eller färdas till cykels (även om de flesta säkert skulle förstå vad vi menar).

Däremot använder vi vissa fraser som liksom har fastnat i språket i en gammal stelnad form, och som har fått en lite egen betydelse. Gå till sängen betyder ju delvis något annat än gå till sängs. Men gå och lägga sig fungerar oftast lika bra som gå till sängs.

T verkar ibland bli trött av alla dessa nyanser i hans nyerövrade språk; han känner ännu inte av skillnaderna. Då brukar jag ge rådet att han så länge kan välja den form som är lättast att hantera. Han får ge sig till tåls. Eller bara ha lite tålamod, helt enkelt.

Genitiv vid samordning – ”grammatikproblem” nr 3

Att skapa gentiv, det vill säga beskriva ägande, är i vanliga fall inte svårt i svenskan. Man lägger helt enkelt till ett s efter nominalfrasen, som i Lisas keps.

Även om nominalfrasen består av flera ord sätter man numer s:et sist: Lisa i grannhusets keps. Detta är resultatet av en språkutveckling – förr tog man istället fasta på substantivet och skrev Lisas i grannhuset keps. Idag känns nog en sådan konstruktion onaturlig för de flesta.

Vid samordning av två eller flera nominalfraser blir dock placeringen av genitiv-s:et knepigare. Ska man lägga till ett s i slutet av varje nominalfras, eller bara vid den sista? Här är till och med experterna lite oense om hur man bör tänka.

Själv tycker jag att rekommendationen i Svenska akademiens språklära är såväl logisk som enkel att både följa och förstå. Den går ut på att om genitiven pekar på något som nominalfraserna har gemensamt, det vill säga om betydelsen är kollektiv, räcker det med ett s i slutet av den sista nominalfrasen.

Vi skriver alltså Lisa och Moas keps om Lisa delar sin keps med Moa. Om Lisa och Moa istället har varsin keps, har vi en betydelse som är distributiv istället för kollektiv. Då ska det vara ett s i slutet av varje nominalfras: Lisas och Moas kepsar.

Tänk alltså: De som delar på något delar också på s:et!

En hård dag för vännen av ordning - "grammatikproblem" nr 2

Vart är du? frågar en flicka på bussen sin kompis i mobilen. Och hon får visst svar. Inget missförstånd tycks ha uppstått. Men en vän av ordning sparkar instinktivt bakut. Det heter ju Var är du? Och Vart är du på väg. Ungdomar! Vart (inte var!) är världen på väg?!


Eländet fortsätter. En stund senare hör vännen av ordning en man säga till en kvinna: Jag hade kunnat fått lägenheten, men den blev för dyr. Kvinnan frågar inte ens vad han menar, utan verkar förstå. Dubbelt supinum! Kunnat få, heter det ju.

Senare samma dag läser vännen av ordning en annons på webben där en man vill köpa en Brun hårig hund. Felaktig särskrivning! Åtminstone antar vännen det, ryser i sitt innersta och släcker datorskärmen (inte dator skärmen!).

I sängen på kvällen avrundar vännen av ordning dagen med en uppbygglig bok. I en dialog läser han: 

– Drick inte före du håller ditt tal, sa Marta oroligt. Före som subjunktion! Oerhört. Innan borde tanten ha sagt. Vännen släcker sänglampan innan (inte före!) han somnar.

Visst är alla fyra exemplen ovan språkliga grammatiska fel, men är de så viktiga att man ska hetsa upp sig och höja blodtrycket? Så länge funktionen i språket är opåverkad – att människor förstår varandra – så är kanske sådana fel inte så farliga? Vi måste veta vad som är rätt, så att vi undviker fel som kan leda till missförstånd, men också veta när våra språkliga snedsprång faktiskt inte spelar någon roll.

Men vännen av ordning kastar sig fram och tillbaka i sängen. Han drömmer en mardröm om en sjuk sköterska som hade kunnat gjort en bättre planering före hon assisterade vid operationen och nu undrar var läkaren tog vägen.

Hans eller sin - grammatikproblem nr 1

Nu börjar vårt grammatiktema här på bloggen. Fram till i mitten av juni kommer vi att publicera grammatiska krumelurer och abrovinker på Pratbubblor. Så häng med och kommentera gärna och föreslå egna smala och breda ämnen för grammatiktemat.

Först ut är problemet med att använda rätt form av reflexivt pronomen – objektsformen eller possessivformen. Reflexiva pronomen använder vi ju för att syfta tillbaka subjektet i en sats, t.ex. "Nakna kocken tvättar sig alltid innan han går in i köket". Det är inte så svårt. Men snårigheterna börjar när det handlar om ägande och det blir svårt att vara tydlig med vem som äger.

Grundregeln är att när det ägda tillhör subjektet i satsen blir pronomenet sin. Men i den här meningen exempelvis, är det inte subjektet som är huvudord för tanken utan ett annat ord uppträder som subjekt: "Elaka kocken lät krögaren säga upp sin personal". Här är Elaka kocken subjekt i meningen men krögaren är samtidigt subjekt i föreställningen "Krögaren säger upp sin personal”. Men vems personal handlar det om? Knivigt, eller hur!

Och den här då: "Mat-Tina tittade upp och noterade Maud Onnermark vid sin ugn.” Inte så tydligt vems ugn det är frågan om, eller hur? Och inte skulle det ha blivit särskilt mycket tydligare "hennes ugn".

Vi tror ibland att det grammatiska systemet är perfekt, men det är långt ifrån fallet. Ibland finns det många rätt i samma konstruktion, ibland finns det inga rätt. Det här var som sagt det första i serien grammatiska problem på Pratbubblor. Håll utkik efter nästa.

Att kunna ett språk

Att kunna ett språk är verkligen mycket mer än att lära sig ett grammatiskt system och tillägna sig ett ordförråd. Det blir tydligt när man reser till ett land där man tror sig kunna smälta in eftersom man kan språket. För några år sedan var Språkkonsulterna på en konferens i San Francisco. Där fick vi lära oss att kortnamnet "Frisco" bara används av folk som inte kommer därifrån. Stor lantisvarning, alltså!

Nu är vi återigen på konferens i det stora landet i väst och har gjort nya språkliga erfarenheter. Om du till exempel reser till New York och vill låta som en riktig newyorkare kan det vara bra att känna till att Houston Street inte uttalas hjust'n strit som vore naturligt. Säg istället haost'n så är du hemma.

Och om du sedan fortsätter söderut ner till nationens huvudstad - utmärk dig inte genom att kalla staden för Washington. Då kan det till och med tolkas som om du menar en helt annan del av landet. Nej, det heter bara DC.

Ett språk bär med sig mycket kultur och många värderingar som kräver tid och lyhördhet att tillägna sig. För visst finns det tusen liknande detaljer både i engelskan och i andra språk?

Det är spännande med dialekter

Ni har väl följt programserien om svenska dialektmysterier? För sex år sen gick serien för första gången och nu på våren har vi återigen fått följa Fredrik Lindström landet runt när han har gjort nerslag bland lite mer ovanliga dialekter den här gången; värmländska, bohuslänska, listerländska (Blekinge), överkalixmål, småländska, gotländska, uppländska och slutligen rikssvenska.

I programmet från Bohuslän fick vi bland annat höra en intressant teori om hur de bohuslänska i:na har tagit sig från Smögen till Östermalm och Lidingö i Stockholm via bättre bemedlade stockholms-familjer som semestrade på västkusten – framför allt barnen härmade i-ljuden, och behöll dem sen även efter att de återvänt hem efter semestern. Vi har lite olika uppfattning här på kontoret om teorin stämmer eller inte. Personligen svalde jag den med hull och hår. I alla fall är det en spännande tanke.

Det sista programmet som gick förra onsdagen handlade om rikssvenska. Är det en dialekt eller inte och var pratar man rikssvenska? Svaret verkar vara att rikssvenska snarare är frånvaron av dialekt och att den verkliga rikssvenskan egentligen inte pratas på någon särskild plats utan framför allt används i medierna. Och stockholmska är inte rikssvenska även om den på många sätt är mer ”utslätad” än andra dialekter. Kanske på grund av den mångfald av dialekter som faktiskt samlas från hela landet i Stockholm (obs! det här sista är min egen teori). Om du missade programmet rekommenderar jag ett besök på SVT play för avsnittet ligger kvar ett tag till.

I programmet berättar Fredrik Lindström också historien om de lite tjocka L:en som finns i flera dialekter idag men inte i till exempel stockholmska. Dessa L hade så gott som alla svenskar för flera hundra år sen. Anledningen till att de har försvunnit i Stockholmstrakten är att vi Stockholmare bryter på tyska! Alla tyskar som invandrade till Sverige och framför allt Stockholm på den tiden (ja, jag minns inte exakt när i tiden han sa att det var, men länge sen), de lärde sig det mesta i svenskan, men en av de få saker de inte kunde bemästra var tydligen de svenska, tjocka L:en och därför har de tyska lite tunnare l:en i stället tagit överhanden i stockholmsdialekten. Visst är det fascinerande vilka vägar språket tar!

Vi på Språkkonsulterna har under programserien varit på en egen resa och delat med oss av våra egna ”omystiska” dialekter. Våra erfarenheter har kommit från skilda ställen i Sverige, kanske med en liten övervikt på dialekter från norra Sverige.  Vi har bloggat om jämtländska, västerbottniska, hälsingemål, göteborgska, norrbottniska, stockholmska, dalmål och till och med shobresvenska, som kanske egentligen räknas som en sociolekt. Kolla in i arkivet ifall du missat något av våra inlägg. Nu avslutar vi serien om omystiska dialekter men dialekter kommer förstås, tillsammans med allt annat fantastiskt i språkvärlden, att fortsätta inspirera vårt bloggande framöver.

Mitt älsklingsfelmeddelande

För fjorton år sedan jobbade jag på en stor bank tillsammans med en massa andra språkmänniskor, och vi hade förstås redan då många givande språkdiskussioner. Och språkliga företeelser som vi skrattade åt. Bland annat ett felmeddelande som vi tyckte var på samma gång intetsägande och komplext. Nu har det dykt upp igen och jag känner att jag vill dela med mig av denna klassiker till Pratbubblors läsare:

 Tänkvärt, eller hur?