Könsspecifika pronomen är förvirrande när man inte är van

Medan debatten om hen rasar för fullt i Sverige är det lätt att glömma att många av världens språk inte gör skillnad på han och hon i sina pronomensystem. De har bara ett pronomen i tredje person singularis - ett hen - för alla. Orka hålla reda på allas könstillhörighet, liksom. Ett exempel är finskan, vars hän är förebilden för vårt hen. Med det sagt är det ytterst få (om ens någon) av de som använder det försvenskade ordet som vill ersätta han och hon med hen. De allra flesta förespråkarna vill bara komplettera våra nuvarande pronomen med ett tredje.

Det intressanta med språk som bara har ett pronomen är att deras modersmålstalare kan ha svårt att hålla reda på de könsspecifika pronomenen när de pratar andra språk. Det kan man höra när finsktalande personer pratar engelska. Då och då kan man höra att de säger he när de menar she, och tvärtom. Jag såg en engelsk intervju med en östasiatisk konstnär på tv för några år sedan, och han gjorde detta misstag flera gånger. Tack vare en artikel om könsneutrala pronomen i Språktidningen kunde jag snabbt se ungefär var konstnären kom ifrån. Själv tycker jag som sagt att det är intressant att höra den där tvekan mellan han och hon hos någon eftersom det avslöjar något om deras modersmål. Och att något så enkelt och grammatiskt grundläggande som pronomen kan fungera så olika i olika språk.

Den här tvekan och förvirringen känner jag igen från högstadiets franskalektioner. Nu ska jag inte svära på att det verkligen fungerar så här i praktiken, men jag fick jag lära mig att franskans tredje person pluralis inte är en motsvarighet till vårt könsneutrala de, utan antingen hanar (ils) eller honar (elles) (men bara om alla i gruppen är kvinnor). Det orsakade mycket förvirring och vi ställde en massa följdfrågor om var gränsen mellan ils och elles går ("men om det är en grupp kvinnor med en bebis som kanske är en pojke - vad säger man då?!"). För åh vad vi tyckte att det verkade besvärligt att behöva hålla reda på alla könstillhörigheter i gruppen! Om någon svensk tvekar och använder fel pronomen inför en fransk modersmålstalare hoppas jag att den fransktalande förstår vad felet beror på och får samma intresserade tanke som jag får: Men så spännande, jag undrar vad den här personen har för modersmål?

Vad konfererar översättare om?

Språkkonsulterna är på plats i Gävle Konserthus där 259 medlemmar i Sveriges Facköversättarförening konfererar. Hela helgen ska det samtalas, lyssnas, pratas, fikas och diskuteras. Det har varit lyckat hittills, säger Tilda som är med och arrangerar. Vad står då på agendan när översättare träffas? Ja, naturligtvis sådant som man kan tänka sig, såsom organisationen och arbetsmetoderna inom EU:s översättningsarbete, ett seminarium om språkintresset i Sverige och en paneldebatt om kvalitetssäkring av översättningar. Men på programmet står också sådant som är mer otippat, såsom ett seminarium under rubriken Kroppsspråket ljuger där kommunikationsexperten Erik Mattsson bland annat slår fast att "när vi talar inför en publik och någon ser uttråkad ut, så antar vi genast att det är vårt fel. Vi glömmer att det kanske rentav är så att personen kan ha ett eget liv." Under söndagen kommer terminologiskt arbete att vara på tapeten, liksom maskinöversättningar, isländsk poesi (i översättning får man anta) och Mindfulness för översättare. En aningen äldre översättare svarar på min fråga vad som är bäst med konferensen: Mycket är bra och intressant. Men man är ju lite ensam som översättare, så det roligaste är nog att träffa gamla kompisar.

Intetsägande info

I (bland annat) Gävle finns det skyltar överallt med texten "lokal slinga". Jaha ...?

Missade du Språkrådsdagen? Läs referatet här!

Varje maj håller Språkrådet hov och konferens. I år var vi ett par hundra som samlats i Folkets hus i Stockholm. Programmet var lovande: från myndigheternas talspråk via skrivutveckling i skolan och jiddishkulturen i Sverige, till vokalernas svängrum och dagens höjdpunkt: prisutdelning.

Om du råkade missa konferensen kan du läsa referatet här!

Vad gör Institutet för språk och folkminnen?
Institutet för språk och folkminnens generaldirektör Ingrid Johansson Lind inledde dagen med att klargöra myndighetens uppdrag och verksamhetsområde: forskning om språk och språkpolitik. Institutet arbetar med dialekter, språk (språklagen), namn (namnlagen), kulturminnen (kulturminneslagen) och ortsnamn som Lantmäteriet beslutar om, folkminnen - det vill säga folklitteraturs narrativitet, och språkteknologi. Språkrådet är en avdelning inom institutet.

På frågan från dagens moderator Nedjma Chauche om vilket område som var mest prioriterat svarade Ingrid "uppföljningen av språklagen".

Hur ser myndigheternas texter ut efter 40 år?
Sedan var det dags för Språkrådets chef Lena Ekberg. Hennes ämne "Den nya obegripligheten", kittlade fantasin i alla fall på mig. Lena inledde med att konstatera att det traditionella kanslispråket är borta ur svenska myndighetstexter som beslut. Däremot har de texter som handlar om myndigheten själv, till exempel presentationstexter på webbplatserna, utvecklats i en annan riktning. Hon beskrev dem som abstrakta (med ord som verksamhet och styrning), vaga (sak, fenomen) och metaforiska (tiden rusar iväg).

Hon menade att metaforerna gör texterna svåra att förstå för myndigheternas traditionella primära målgrupp: medborgarna. Texterna är i stället anpassade efter det som borde vara sekundära målgrupper som andra myndigheter, departementen, interna mottagare och till och med andra texter.

De tendenser som Lena nämnde var:
• byråkratisering: jargong, abstrakta slagord
• marknadisering: marknadslösningar, kundbegreppet
• märkvärdisering: skrytfenor, signalord från till exempel management

Den nya obegripligheten är alltså strategisk och professionell, och en svår yta (kanslispråket) har blivit ett svårt djup.

På Nedjmas fråga om varför myndigheterna inte verkar tänka på mottagarna svarade Lena att eftersom texterna vänder sig till alla är mottagaranalysen svår. Texterna kommunicerar mer med varandra än med några mottagare. Det myndigheterna måste tänka på är att inte utesluta stora läsargrupper med ord som LEAN och styrkort.

När myndigheterna talar klarspråk
Susanna Karlsson forskar om talspråk och har genomfört ett projekt där hon undersökt hur myndigheter uttrycker sig i tal när de möter medborgarna. Hon beskrev hur handläggaren och den som ringer (mottagaren) tillsammans förhandlar fram en terminologi som de kan använda genom att handläggaren ger mottagaren förslag som han eller hon förkastar eller accepterar.

Susanna avslutade med att konstatera att terminologi för det mesta inte är något problem utan snarare en mötespunkt för handläggaren och mottagaren. Det är bara när termerna ligger nära allmänspråket ("med inkomst menar vi") eller när det i själva verket är frågan om jargong som det uppstår problem.

Nedjma och Susanna halkade in på en diskussion om Språkrådets telefonrådgivning, som på det sättet fick lite extra reklam.

Anföring, metakommentarer och röstfenomen i högstadieuppsatser
Mikael Nordenfors har skrivit en avhandling om högstadieelevers skrivutveckling. Underlaget har han hämtat från sin egen undervisning i Göteborg. Mikael började med att konstatera att betygskraven måste tolkas av lärarna för att de ska kunna sätta rättvisande betyg. Kraven är generellt formulerade med uttryck som viss grad av, hög grad av och så vidare. Men vad är till exempel hög grad av språklig variation?

Mikael har mätt
• textmängden (ökar från år 6 till år 9)
• ovix = ordvariationsindex (ökar från år 6 till år 9)
• ordlängd (ökar från år 6 till år 9)
• rösttyper
Det mest intessanta var hur eleverna lyckades variera rösttyperna i sina uppsatser och hur det påverkade betygen. De växlade mellan olika direkta anföringsverb (, sa X) och olika metakommentarer (, sa X grinigt).

Läsmål och läsprocess vid skrivande
Åsa Wengelin berättade om hur vi läser medan vi skriver, och hur det läsandet skiljer åt från när vi läser andras, redan färdiga, texter. Den största skillnaden ligger i förförståelsen. När vi läser vår egen text medan vi skriver den vet vi ju redan vad som står i den.

Det som avgör hur vi förstår det vi läser är
• läsmålet
• lässtrategin (anpassad efter uppgiften)
• egen diagnos av förståelsen (”förstod jag?”, ”måste jag läsa om?”)
• förförståelse och inferenser.

När vi läser vår egen text läser vi på olika sätt utifrån läsmålet.
• kontrollera den färdiga texten (kontroll)
• kontrollera, komplettera och korrigera delar av det man skrivit
• processa den framväxande texten

Vanlig läsning Läsning under skrivandet
Annan författare Känt innehåll = total förförstålse
Statisk text Text som förändras
Syfte = förståelse Syfte = evaluera, kontrollera
Ögonen rör sig
vänster-höger,
upp-ner

Blir texten bättre för att vi läser den medan vi skriver? Nej, undersökningen visar inte att texterna blev bättre när skribenterna läste under skrivprocessen.

EU-texternas mottagaranpassning
Ingemar Strandvik från Direktoratet för översättning i Bryssel berättade om mottagaranpassningen av EU-texter. Han berättade att trots att öppenhet och insyn (transparency) funnits på dagordningen i EU sedan 1992, och att antalet officiella språk ökat från de ursprungliga 4 till dagens 23, förekommer det nästan ingen diskussion om översättningar. Det finns en gemensam praktisk handledning som gäller för utformingen av rättsakter (http://eur-lex.europa.eu/sv/techleg/pdf/sv.pdf).

Ingemar betonade att EU:s lagstiftning är flerspråkig, och att det innebär att rättsakterna gäller i flerspråkiga autentiska versioner som alltså är avfattade genom översättning. Översättning är med andra ord väsentligt för rättssäkerheten i EU.

Men det är inte bara rättsakter som översätts, 50 procent är andra texttyper. Olika texttyper omgärdas av olika regler och det är viktigt att översättarna använder sig av ett tydligt texttypstänkande, det vill säga sätter textens syfte i fokus. De färdiga översättningarna ska avvika så lite som möjligt från nationella, i vårt fall svenska, genrenormer.

Mottagaranpassning i EU-lagstiftningen:
• Egen rättsordning med egna skrivregler, enhetlig tilämpning i 27 rättssystem.
• Införlivad i nationell rätt
• Alla språk har samma formella status, men alla rättssystem har inte samma status.
• Alla ska ha samma tillgång till lagstiftning (500 miljoner människor).

Terminologi och mottagaranpassning
• Samma begrepp ska användas, men enligt en dom (Cilfit 288/81): ”EU-terminologins begreppsmässiga autonomi”
• Balansgång mellan etablerad och ny terminologi.  Var ligger skärningspunkten mellan lagteknisk kvalitet, språklig kvalitet och terminologisk kvalitet?

Ingemar avslutade med att sammanfatta att EU-språket med nödvändighet blir svenskt myndighetsspråk. Principerna för klarspråk är desamma för alla språken, men tolkningen kan skilja (hur lång är en överlång fransk mening jämfört med en svensk, till exempel). Svenskt EU-språk är alltid översättningar. Översättarens dilemma är vem han eller hon ska vara trogen: skribenten, texten eller slutanvändaren.

För Ingemar är dock glaset halvfullt med klarspråksprojekt inom EU, användning av texttypstänkande och samarbete med svenska klarspråksinstanser. Framtiden kommer att ge oss nya forskningsrön att jobba vidare utifrån.

Klarspråket i EU-rättsakter
Saga Holgersson har forskat på hur klarspråksarbetet påverkar rättsakterna i EU. Hon konstarerade att riktlinjerna skiljer sig något åt mellan svenska och EU:s klarspråksprinciper.

Sverige EU
mottagaranpassning mottagaranpassning
- ospecificerad - ledamöter, svensk allmänhet
meningsbyggnad meningsbyggnad
ordval         ordval
grafisk utformning grafisk utformning
metatext                 -
-                             enhetlighet
-                   otvetydighet
-                             idiomatiskt språk

Det som lyfts fram som viktigt för begripligheten är som vi ser inte riktigt samma saker. Skillnaderna kan säga oss något om både EU:s klarspråksbegrepp och vårt eget.

Nedjma frågade både Saga och Ingemar om vi riskerar att få svensk lagstiftning som är resultatet av en viskningslek (det vill säga förvrängd)? Ingen av dem verkade oroad av det.

Varför är jiddish ett minoritetsspråk i Sverige?
Yair Sapir är lektor i jiddish vid Högskolan i Kristianstad. Han berättade att det finns runt 3 000 jiddishtalare i Sverige och att språket talats här sedan 1700-talet.

Jiddish var de östeuropeiska judarnas språk, och var det kvinnliga språket, eller vardagsspråket. Det lärda språket (männens) var hebreiskan. Därför talar många ultraortodoxa judar jiddish hemma – hebreiskan är helt enkelt för helig för att talas till vardags. Jiddish skrivs med anpassat hebreiskt alfabet.

Jiddishkulturen är levande i dag: Spelman på taket är jiddish, och Sången Bär ner mig till sjön är ursprungligen på jiddish (Baj mir bist du schejn).

Det var intressant att få lite inblick i jiddish – många med mig har nog betraktat språket som en lite udda fågel i buren med minoritetsspråk.

Vokalerna svänger
Tomas Riad, forskare vid Stockholms universitet och ledamot i Svenska Akademien, berättade att våra främre vokaler har hamnat i svängning – nedåt.

När vi lägger märke till en förändring är den redan ett faktum, och det är för sent att stoppa den. Det som redan har hänt, är att de korta vokalerna ”u” och ”ö” har närmat sig varandra: först blir furst. Särskilt framför bokstaven ”r”. Nu är ”ä” och ”ö” på väg åt samma håll. Sedan länge har ju korta ”e” och ”ä” (vett och vätt låter lika) legat på nästan samma plats i vokalsystemet, så denna förändring är ett logiskt steg. Och som sagt, eftersom vi har börjat lägga märke till den har den redan hänt.

Prisutdelning!
Dagens sista punkt var utdelningen av tre priser: Minoritetsspråkpriset som delades ut Lena Adelsohn Liljeroth för första gången. Olle Josephson delade ut Eric Wellanders pris. Och Lena Adelsohn Liljeroth delade även ut Klarspråkskristallen.

Minoritetsspråkpriset gick till Kajsa Syrjänen Schaal ”för hennes helhjärtade engagemang för minoriteternas språkliga rättigheter och för hennes betydande insatser för minoritetsspråkens status, utveckling och revitalisering i Sverige”. Grattis Kaisa!

Eric Wellanders pris gick till Karin Milles för att hon ”med starkt engagemang och stor framgång undersökt språkets möjligheter att bidra till ett mer jämställt samhälle, bland annat genom sin forskning om mäns och kvinnors arbetsplatssamtal, ordet snippas etablering och könsneutrala pronomen.” Mycket roligt och välförtjänt, Karin: grattis!

Och dagens sista pris, Klarspråkskristallen gick välförtjänt till Arbetsmiljöverket "för myndighetens genomtänkta informationskampanj om arbetsmiljö och säkerhet, riktad till utländska byggnadsarbetare i Sverige. Ett gediget bakgrundsarbete, med en tydlig målgruppsanalys och brukarundersökningar, har följts upp av ett ambitiöst genomförande där språkval, teknik och kommunikationskanaler samspelar. Tack vare bredd och kreativitet har kampanjen fått stort genomslag hos en svårnådd och rörlig målgrupp.” Jag upprepar ett imponerat Grattis!

Moien!

Luxemburgskan är lik tyskan men har ändå tydliga skillnader. Det märker man på det lilla luxemburgska ordet man som annanspråkig till vardags växlar med luxemburgarna - moien. Första gången jag och en grupp praktikanter hörde det tittade vi på klockan och undrade varför busschauffören hälsade oss god morgon (guten Morgen) mitt på dagen. Men på luxemburgska använder man det helt tidsobundet, precis som vårt hej. Kommer du någonsin till Luxemburg för att besöka Chocolate house eller någon annan sevärdhet kan du alltså hälsa med ett glatt moien! oavsett vad klockan är.

Dalmål – omystiska dialekter nr 7

Jag är född och uppvuxen i det natursköna Dalarna. Vintern 2007 flyttade jag till Stockholm, förlåt Upplands Väsby, efter 22 år i Borlänge.

- Jasså eru dalmas? kunde stockholmarna säga till mig när jag var ny här i storstaden.
- Nej, jag är en dalkarl, svarade jag.

För stockholmaren, och andra utanför Dalarna, är det kanske ingen skillnad, men för oss som är födda i Dalarna är det viktigt: En man från Dalarna är en dalkarl och en kvinna är en dalkulla.

Smakprov på dalmål

När jag växte upp så brukade vi pula varandra i snön (trycka ner ansiktet i snön på någon annan), om någon var ledsen eller betedde sig konstigt kunde man fråga va älä mälä? (vad är det med dig?), om någon ljuger säger man du skänt tro på'n (du ska inte tro på honom/henne), på bussen kunde man höra konversationer med ord som viri (varit), jussom (liksom) och tjåla (prata). Andra härliga ord är skuntä, äntä och vantä:

- Skuntä va skönt om ä kund bi sommä snart?

- Ja äntä kallt uta?

- Jo vantä dä.

Översatt:

- Skulle det inte vara skönt om det kunde bli sommar snart?

- Jo är det inte kallt ute?

- Ja var det inte det.

I Malung kan det låta så här:

"No e ä lådin, ö galn e full mä söpiner ätt an jer snön a fyri"

(Nu är det vår och gården är full av skräp efter att snön försvunnit.)

Och i Orsa:

Du font saj åv assint a ingum, som tolkas ”Du får inte tala om det för någon”, betyder ordagrant: Du får inte säga av (till) alls intet åt ingen.

Dalmål är inte en enhetlig dialekt
Dalmålet låter alltså olika på olika områden i landskapet. I de norra delarna pratar man ovansiljanmål, t.ex. i Mora, Orsa och Älvdalen. I de västra delarna finns övre västerdalsmålen där det pratas t.ex. Malungsmål, Limamål och Transtrandsmål samt de nedre västerdalsmålen där talas det t.ex. Äppelbomål, Nåsmål och Vansbromål (tänk Gunde Svan). I de södra och östra delarna, t.ex. Borlänge, Falun och Hedemora pratar man undersiljanmål eller (dala)bergslagsmål. 

Sedan återfinns också olika dialekter på flera delar av länet, exempelvis Malungsmålet som märks av i både övre och nedre västerdalsmålen. Det finns alltså flera varianter på dalmålet och det är både underbart och komplext. Personligen lägger jag nästan aldrig märke till alla dessa olika varianter av dalmål. Jag tycker att det låter tämligen lika på Rättviks marknad som det gör vid Vansbrosimmet. Jag har firat många midsomrar i Leksand men märker ingen direkt skillnad på dialekten när jag åker till Avesta.

Men det finns en dialekt, eller numera ett språk, som är oerhört svårt att förstå även för infött dalfolk och det är älvdalskan. Några fraser på älvdalska kan se ut såhär wargen ietter Grobien (vargen heter Gråben), ig såg wardjin (jag såg vargen), ig djäv wardjem tjyöt (jag ger vargen kött) och wardjemes bien ir åv (vargens ben är av). Jag tror ingen utomsockens kan förstå sig på älvdalskan. Ig ar it sitt inggan (jag har inte sett någon).

Stolt dalkarl, men i tysthet
Vissa här i den kungliga huvudstaden brukar bli förvånade när jag säger att jag är ifrån Borlänge medan andra säger ”det hörs”. Jag har aldrig lagt någon större vikt på hur min dialekt låter och har aldrig tänkt tanken att försöka tvätta bort dialekten, tvärtom, så är jag väldigt stolt över att vara ifrån Borlänge. Jag pratar dalmål, men förmodligen inte så brett som det dalmålet du tänker dig i huvudet. Däremot vet jag att jag har ett tungt uttal på sch-ljudet i framför allt duscha. Jag uttalar kanske vissa ord med e istället för ä, men inte lika frekvent och starkt som stockholmarna. Jag eter inte reker, men ätä’ inte heller utan jag äter nog helt enkelt bara.

Lär dig mer om dalmål
Avslutningsvis tänkte jag tipsa om Lasse Åbergs film Hälsoresan där Kerstin Bäck, född i Borlänge, har en roll. Där har du Borlängemål i ett nötskal! Samt Köppäbävisan givetvis. Övriga varianter på dalmålet kan du säkert googla dig fram till och göra dina egna upptäckter på hur dalmålet skiljer sig åt och hur supradentalt tungspets-r och kakuminalt (med tungspetsen mot gomtaket) tjockt l används i olika delar av Dalarna. Eller varför inte åka till det vackra, härliga Dalarna på semestern i sommar?

Glada vappen till er!

Här på den svenska översättningsenheten för Europaparlamentet finns det väldigt många finlandssvenskar. Runt en tredjedel av personalstyrkan kommer från svensktalande delar av Finland. Sett till hur många som pratar svenska i Finland respektive Sverige är det ganska oproportionerligt! Men det är kul att få höra de vackra finlandssvenska dialekterna dagligen, och det är förstås spännande att uppleva lite finsk kultur. Ibland finns det finskt bröd i fikarummet (fast finlandssvenskar går inte på fika, de går på kaffe) och så får man höra intressanta språkliga skillnader.

Nu inför valborg hälsade enhetens sekretariat "glada vappen!" till oss alla på intranätet. En väldigt finlandssvensk hälsning som jag faktiskt aldrig hört tidigare, men jag förstod ju att det betydde glad valborg. Det kommer, kanske inte så förvånande, från finskans vappu - men varför står det i bestämd form? Rent logiskt borde det väl heta "glad vapp!" eller något liknande? Givetvis har Mikael Reuter redan rett ut det här i detalj, så jag lämnar över ordet till honom och hoppas att alla får en riktigt trevlig valborgsmässoafton!

Shobresvenska – omystiska dialekter nr 6

Egentligen är shobresvenska, som mer fackmannamässigt brukar kallas multietniskt ungdomsspråk, ingen dialekt utan en sociolekt. Skillnaden mellan en dialekt och en sociolekt är att dialekten talas inom ett bestämt geografiskt område, medan sociolekten talas av en grupp som till exempel har sitt yrke, sin samhällsklass eller sin kulturella bakgrund gemensamt.

Men det är svårt att dra skarpa gränser. Och det finns, tycker jag, anledning att misstänka att vissa drag eller ord från shobresvenska kommer att fångas upp i dialekter som talas i de geografiska områden där den förekommer. Vi har sett exempel på liknande utveckling tidigare. Ekensnacket har ju till exempel bidragit till stockholmskan.

När Svenska akademiens ordlista utökades med de shobresvenska orden guss (= tjej) och keff (= dålig), var det ett tecken på att shobresvenska till och med håller på att sprida sig till standardsvenskan.

Vad kännetecknar då shobresvenskan? Om vi ser till grammatiska skillnader från standardsvenskan så använder i shobresvenskan rak ordföljd i efter inledande bisatser. De ord som är unika för shobresvenskan är ofta hämtade från andra språk som exempelvis arabiska och turkiska, men det förekommer också ord som hämtats från gammal svensk slang, till exempel essa i betydelsen ljuga.

Om du vill lära dig fler shobresvenska ord, så har Rilpedia en ordlista.

Etymologisk diagnos av symtom

I veckan fick vi mejl från en av våra läsare på Pratbubblor. Hon hade varit inne på Vårdguiden och blivit förvånad och kanske också lite irriterad över att de genomgående skriver symtom i sina artiklar. Stavas det inte symptom? menade hon. Men efter att ha konstaterat att både symtom och symptom står i Svenska Akademiens ordlista undrade hon när och varför denna ordform kom till.

Om jag börjar med frågan när den kortare formen uppstod, är jag  själv förvånad över att den var så gammal. Symptom kommer från grekiskan och ordet har alltså antikt ursprung. Men redan på 1800-talet uppstod den mer uttalsenliga formen symtom och båda formerna har funnits parallellt sedan dess. I ett par hundra år, alltså!

Svaret på frågan varför förvånar dock inte så mycket. Inom språkvetenskapliga kretsar brukar man prata om språkekonomi. Det handlar inte om språkets betydelse för ekonomin eller liknande utan är en etikett på företeelsen att vi alla hela tiden eftersträvar att åstadkomma så korta ord som möjligt för att hushålla med den tid och de resurser vi språkbrukare lägger ner på att kommunicera. Det är därför alla vanliga ord och alla formord är korta. Och symtom är alltså mera praktiskt och ekonomiskt än symptom som kostar mer energi att både uttala och skriva. Andra exempel på språkekonomi är besikta istället för besiktiga och bolån istället för bostadslån. Fast de har förstås inte funnits sedan 1800-talet.

Matsäck blir matpåse

Mikael Mölstad från White Guide skriver om mat och vin i SvD. De senaste veckorna har jag följt krönikan med extra stort intresse. De har nämligen kombinerat två av mina stora intressen - språk och rester.

Jag har två år i rad nu gett mig själv som nyårslöfte att inte slänga mat. Att det blivit två år i rad beror på att det har varit ett svårt löfte att hålla och fram emot september - oktober började jag slacka ordentligt. Men än så länge är jag ganska duktig med 2012 år nyårslöfte. Det innebär att ständigt hålla koll på kylskåpets innehåll och se till att torka, frysa eller tillaga sådant som håller på att bli för gammalt. Och det innebär att ta med sig portionen hem från krogen. Precis det här har Mölstad resonerat om i sina krönikor och det intressanta har varit att se hur hjälpsamma läsarna har varit när det gäller att hjälpa till att hitta ett bra ord för engelskans doggybag. Han har fått alla möjliga och omöjliga förslag: mealjöpåse, sMArT kliMATpåse, gårmepåse, rest of the best etc.

Det är roligt att få människans språkliga kreativitet bekräftad, den som är grunden för språklig utveckling. Nya företeelser kräver nya ord och vi människor skapar för att kunna kommunicera och därmed utveckla världen. Nu ska det bli intressant att se om doggy bag blir så allmänt och nytt att det skapas ett nytt ord för det, eller om vi kommer att hålla tillgodo med det engelska ordet som vi importerade redan på 60-talet. För även om Språkförsvaret säkert morrar lite känns doggybag numera väldigt etablerat och svenskt.

Lankigt i Hässelby

I helgen samlades ett 40-tal bedömare till Kammarkollegiets translatorsprov på Hesselby slott för att diskutera provet och bedömningskriterierna. Vi kom fram till en massa intressanta saker som jag gärna berättar mer om senare. Men just nu vill jag lyfta fram ett nytt ord som jag lärde mig: lankig. När jag hörde det tänkte jag direkt att  det måste vara dialektalt - men icke sa nicke. Det står faktiskt till och med i SAOL. Använder Pratbubblors läsare ordet lankig, undrar jag?

Vad pratar man för språk i Luxemburg?

Jag bor just nu i Luxemburg, ett pyttelitet land med Frankrike i sydväst, Belgien i nordväst och Tyskland i öst. Givetvis undrade jag över språksituationen innan jag kom hit. Pratar de franska eller tyska? Eller, jaha, de har visst ett eget språk också, är det då luxemburgskan (släkt med tyska) som är störst? Vilket språk ska man använda? Vilket språk använder de mest?

På plats i detta trippelspråkiga land kan jag nu konstatera att det är franskan som är störst, åtminstone i huvudstaden. De flesta informationstexterna, reklamplanscherna, restaurangmenyerna och vägskyltarna är på franska. Men jag kan också konstatera att språken blandas lite hipp som happ. På bussarna står visserligen informationstexterna huvudsakligen på franska (vissa skyltar kompletteras med tyska motsvarigheter), men när någon trycker på stoppknappen lyser den luxemburgska skylten De Bus hält upp. Vissa matförpackningar är på tyska, andra på franska, ytterligare andra med båda två eller alla tre språken. Och på ett museum jag besökte stod all text i anslutning till utställningarna på franska - utom vid en tillfällig utställning där de stod på tyska med en kursiverad fransk översättning. Kort sagt kan man aldrig riktigt veta vilket språk man kommer att stöta på, men antagligen är det franska.

Men här i EU-kvarteret, där jag jobbar, är det förstås en helt annan situation. Här kan man höra alla 23 officiella EU-språk!

Hälsingemål - omystiska dialekter del 5

När jag var liten talade jag hälsingemål på somrarna. I Baggbo utanför Ljusdal var det ju så lätt att lägga sig till med dialekten när man var liten. Efter bara några dagar lät jag som en son i gården. Jag gick förstås till fexet, inte till ladugården, när jag ville titta på kraka (korna) och deras nyfödda kalvar. När någon ville ha en kram av lillgrabben, så ropade man:

- Kom å sitt här la me mäg, du Mats, så ska du få en kläm! Och att man åkte till täkten och inte till åkern eller ängen för att hässja hö, det var ju självklart. Var man rufsig i håret fick man höra att man var flurig. Och hade man gjort stolon (schtolón), ja, då hade man gjort bort sig.

Var det tråkigt någon dag (men det var det ju så sällan i Baggbo), så kunde man bli less. Va säg du' fla? (med hårt g), frågade Erske godmodigt när jag talade otydligt eller någon gång föll tillbaka i stockholmskan.

Sluta å jålla er nö!, kunde Brita ibland säga till oss barn. Jag blev nog aldrig riktigt klar över vad jålla betydde, men andemeningen stod ju klar. Mä nu läll!, sa hon andra gånger. Det lät varmt och kärleksfullt, och betydde väl ungefär Men nu, du! Min syster fick ibland höra att hon var spreg, alltså söt. Lissl Karin, ho ä då spreg, ho! (Lissl uttalas lischl och betyder lilla.)

Avslutningsvis:

- Hur länge ska man röra i grytan sedan elden börjat falna, undrade den fåkunnige stockholmaren som absolut ville göra eget messmör i öppna spisen i gården han hyrt över sommaren.

- Till det blir svarst, svarade mor Anna i Baggbo vänligt men bestämt. (Uttalas svascht.)

Och stockholmaren han rörde och rörde. Inte blev messmöret svart inte. Han rörde och rörde i timmar, och hade inte en annan barmhärtig granne kommit in och förklarat att svarst inte betyder svart utan svalt, så hade han väl suttit där och rört ännu.

Men när jag kollar denna historia med min 85-åriga mor som växt upp i den lilla byn Sjöbo strax utanför Ljusdal, så säger hon skeptiskt:

- Nej, svascht betyder svart. Svalscht kanske tant Anna sa?

Men sedan tar hon en eftertänksam klunk av kaffet och tillägger som för att trösta mig:

- Nåväl, gubben hörde väl lite illa.

Över-maca inte

I gårdagens Computer Sweden blev jag uppmärksam på ett ord i deras ordlista: Over-Mac eller över-maca, som det blir på svenska. Ett kul bildligt ord som innebär att man förenklar något så mycket att det till slut blir mindre användbart.

Jag kommer att tänka på många så kallade lättlästa texter, t.ex. den här, som är så förenklade att informationen inte går att använda till något. Det blir bara värdelösa ord kvar.

Göteborgskan och lite skaraborgska – omystiska dialektmysterier nr 4

Eftersom jag är född och uppvuxen i Göteborg är det en självklarhet för mig att skriva om göteborgskan i vår bloggserie om dialekter. Men sanningen att säga så är det inte så enkelt egentligen. Finns det så många dialektala ord i göteborgskan, eller? Förutom bamba, mack, tetig, (trafik) mot, putta och änna förstås. Jag misstänker till och med att ett ord som kröser (lingon) är lånat från skaraborgskan, en dialekt som jag har med mig från barnsben eftersom halva tjocka släkten pratar den. Som barn passade jag mig noga för att använda skaraborgska dialektord med risk för att bli utskrattad. Jag skulle aldrig ha bett att få bli serverad kröser till strömmingen i bamba!

Eller har jag glömt dialektala ord och uttryck? Jag flyttade ju från Göteborg för en herrans massa år sedan. Ett ord som jag totalt hade glömt bort och inte hört någon säga på evigheter, är macklig och det använde min bror när jag sist var hemma i Göteborg. Han hade varit på en klassträff där det framkom att kamraten som hade legat sämst till i alla lägen var den som hade lyckats bäst av dem alla. ”Va’ macklig han kan känna sig!” sa min bror, det vill säga att kamraten i fråga kunde känna sig nöjd eller belåten med sig själv.

Ett typiskt drag från Göteborg är engelska förnamn på framför allt pojkar. Min bror heter förstås Roger och bland kusinerna hittar jag Morgan, Conny, Jerry, Bert och Benny. Att heta Morgan och vara en sann norrlänning är för mig helt otänkbart! För övrigt är väl göteborgskan mest en fråga om uttal och tonfall. Vokalerna är breda, i blir ofta e och y blir ö som i Feskekörka och så det famösa ô-et i gôr och i knô föstås.

Skaraborgskan är frodigare. Tänk bara på de här två orden för att säga att kvävas. Jag kom att tänka på en av Västgöta-Bengtssons härliga historier från Skaraborg:

På tåget mellan Gårda och Mariestad satt en dam från Stockholm (ska man åka tåg i Bengtssons historier så ska man åka mellan Gårda och Mariestad). Med sig hade hon en papegoja i en kartong. Konduktören kom förbi och frågade: ”Kôvnar inte kråka i lôda?” Damen såg helt frågande ut. Konduktören förstod att han måste förklara sig ytterligare och sa:
”Jo, ja’ undrar som så om kråka inte tjôver säk?”