I det nyutkomna numret av Språktidningen har Marie Jenevall och jag en debattartikel som sågar majoriteten av den lättlästa samhällsinformation som finns på webbplatser och i broschyrer idag. Myndigheterna och kommunerna har inte tillräckligt med kunskap om olika läshinder för att kunna göra en mottagaranalys. Texterna försöker därmed nå både mottagare med begåvningsnedsättning och mottagare som bara har läsproblem. Det får till följd att texterna blir för urvattnade och informationsfattiga för att egentligen fungera för någon målgrupp. Och den lättlästa sidan blir bara ett alibi för myndigheten att fortsätta skriva krångligt på sina övriga sidor. "Vi har ju lättläst text för dem som tycker att det är svårt med den vanliga texten."
Med anledning av Europeiska dyslexiveckan som hålls under nästa vecka vill vi vrida upp debatten lite. Det finns säkert många åsikter om det här bland våra läsare? Och vad säger de som beställer och de som producerar de flesta av de här texterna? Kommentera här eller diskutera på Facebook.
Väl rutet! Hur många gånger har man inte hört alibiargumentet? Tråkigt att det är "okej" att det bara finns nivå Kanslisvenska och nivå Lättläst på webbplatser när majoriteten av läsarna hamnar någonstans mitt emellan.
SvaraRaderaIntressant! Ska se om jag kommer över ett ex av Språktidningen!
SvaraRaderaJag kan skriva under på det. Som dyslektiker kan jag försäkra att man hamnar i en obegriplog loop när myndighterna skriver krångligt och den lättlästa texten är en barnbok. Varför inte skriva enkelt från början?
SvaraRaderaPrecis. Toppen!
SvaraRadera